Baserat på en sann historia ...
Kjell E. Genbergs
DIGITALA museum
Nyheter : Biografi : Böcker : Annan media : Föreningar : Galleri : Kontakt : Internet

Underlänkar

Typ
Skönlitterära Sällskapet Stockholm Nord
Sällskapet Deckarvännerna
FKIS
Novellmästarna


Första besöket?

Facebook

Du kan följa Kjell E Genberg via hans privata Facebook-sida.
Klicka här >>



Du kan klicka på många bilder för att se större versioner av dem

Du kan se större versioner av många av bilderna på hemsidan genom att klicka på dem.



Du kan klicka på många bilder för att se större versioner av dem

På olika ställen på hemsidan kommer du se text som ser ut så här. Klickar du på den kommer du se en bild, läsa en annan text eller komma till en annan hemsida.



FÖRENINGAR



Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm (FKIS)

I samband med att Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm (FKIS) upplöstes skrev vår ständige ordförande Olov Svedelid (1932–2008) följande historik som publicerades i Dast Magazine nr 1 2004. Medlemmarnas födelse- och dödsår inlagda av mig, Kjell E. Genberg.
Den eminente låsta-rummet-ettan i Sverige, utsökte stilisten och intrigvävaren Jan Ekström (1923–2013) var förr hälftenägare i en framgångsrik reklambyrå. Firman ägde fastigheten på Kammakaregatan i Stockholm och där huserade man i en av våningarna. Källaren var ingen källare utan bara ett sekels pressad jord och sand. Jan gillar fysiska utmaningar så med egna gossehänder grävde han med tillfällig hjälp av en son ut hela utrymmet och förvandlade det till en lyxlokal avsedd för företagets representation och interna fester. Där fanns till och en liten pool.
I denna källare konstituerades äntligen Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm. Äntligen, för det hade legat i luften länge. Vi författare träffades på diverse förlagsfester och andra litterära tillställningar och vi stod med en laxsnitt i ena handen och en plastmugg vitt vin (eller öl när det handlade om Genberg) i den andra och tyckte att det var på tiden att vi författare borde sluta oss samman för att prata shop och planera gemensamma aktioner. Tidigt diskuterade vi namnet. Det skulle tala om vilka vi var, vara slagkraftigt och lättfattligt Vi enades om det tidigare nämnda och föreningen kom snabbt att kallas FKisarna, alltså med klar anknytning till huvudstaden. Ulla accepterade ädelmodigt att låta sig benämnas hederskis.



Detta inträffade för tjugosju år sedan. Tjugosju år ... I det geologiska förloppet mindre än ett loppspott i Mississippi, men i människors liv en mycket, mycket lång period. Med rörelse tittar jag på fotot. Inte ett grått hår står att upptäcka, de skägg och mustaschprydda hade svarta ansiktsprydnader, glasögonen hos dem som behövde sådana var hornbågade, kraftiga och täckte halva ansiktet, ett antal smärta personer. Vi pionjärer var mäster Jan Ekström, källarmästaren, som har sin skjorta uppfläkt i halsen och med snibbarna moderiktigt långt över slagen. Tage Giron (1922–2004) snett bakom honom, en kraftkarl. Stående, bakom honom finns Jan Olof Ekholm, vars drastiska humor inte avspeglas i attityden, bredvid står en slank Kjell Genberg och ler underfundigt. Sven Sörmark (1923–1987) ser lite bister ut och Ulf Durlings blick är intensiv. Vid bordet sitter Ulla och ler och bredvid sitter undertecknad typiskt klädd i kostym och slips som en haklapp. Med på bilden är också de invalda hedersmedlemmarna Bertil Widerberg och Iwan Morelius (1931–2012), då Hedman. Sju hungriga killar och en hungrig flicka. Nu skulle ske saker! Från början var också Jan Mårtensson med men efter en negativ recension av Sven Sörmark gick han ur och jag förstod honom. "Man kan inte sitta och ha trevligt ena kvällen och bli sågad av en medlem följande dag". Ännu hade vi inte konstituerat oss så avträdandet passerade utan stormar men det visade risken med att författare och recensenter umgås, helt problemfritt blir det aldrig.



Reklamgurun Jan fann på vår logotype, Stadshuset hängt i en snara och som sedan återfanns på alla våra offentliga exponeringar. Omedelbart bestämde vi oss för att inte bli en diskussionsgrupp som satt och grämde oss över recensenters kallsinne, utan att vara utåtriktade och livaktiga, visa oss i alla tänkbara sammanhang och berätta om våra böcker, likaså att ge genren nya lyft och aldrig tala illa om författare som inte var med oss. Till ordförande valdes jag av skäl jag inte minns men det kan ha berott på den hakklappsbreda slipsen. Tage Giron har varit sträng men förstående finansdirektör i många år. Övriga poster har alternerat men var och en har skött sitt uppdrag föredömligt.
Långt tidigare hade jag på eget bevåg bjudit in bokintresserade att lyssna på mina utläggningar, jag bjöd på lite att äta och dricka och delade ut presentreklam. Denna idé tog vi upp och förädlade till att enbart bjuda in bokhandlare och biträden. Först blev det varje höst enbart i Stockholm och jag minns knappt hur många lika lokaler vi skakade fram. Stort och trevligt och lätt att nå och billigt. Omkring ett hundratal inbjudna kom varje år. I åtskilliga år lagade Ulla mat hemma som enskild cateringfirma och vi dukade upp och serverade vin och öl och vatten till. Folk kom direkt från bokhandlarna och var hungriga. Sedan berättade vi om våra böcker och så hade vi aftonens klo; en kändis i genren kom och pratade i max en halvtimme. Det var som utspisningen, ömsom vin och ömsom vatten. Till exempel en stuntmannagrupp demonstrerade olika farliga konster och blev mycket uppskattad.
Tre timmars föredrag Men en gång hade vi tidningslegenden Börje Heed (1921–1996) som berättade om ett historiskt brottsfall och vi präntade i honom:
"Maximalt tjugo minuter, helst kortare!"
"Jadå bekymra er inte".
När tjugo minuter gått hade han ännu inte börjat berättelsen. Minuterna, timmarna segade sig fram på allt tröttare fötter och vi såg hur publiken mentalt avled. Efter tre timmar kom slutordet som en befrielse och lamare applåder har aldrig hörts. Vid efterspelet bestämde vi att vi själva skulle vara bästa drängar och sköta hela showen själva. Vi lottade också ut diverse saker. Vin- och spritimportörerna fick inte göra allmän reklam och satt på berg av reklamartiklar. De fick ett telefonsamtal och övertygades om att bokfolket var perfekta avnämare för deras produkter. Kjell och jag åkte runt och lastade hans bil full av glasuppsatser, brickor, bägare, krus och för all del tusentals nyckelringar. Nästan alla vann och fick en bricka att börja med och sedan lassade vi på allt vederbörande orkade bära. Mycket populärt. Sista priset för kvällen bestod i en lyxmiddag – sponsrad – för två på Operakällaren. Ännu mera populärt. Som kuriosum kan berättas följande. Det hände – tyvärr allt för sällan – att en spritimportör stack åt oss en flaska och bad oss att pröva sorten. Kjell fick en flaska Pemod som sedan stod oöppnad hemma. Så träffade han en flicka som hette Birgitta Härner (1940–2009) på annat möte och visst tycke uppstod. Han bjöd hem henne och serverade ett glas Pernod. Plötsligt såg hon på honom med andra ögon. Detta var hennes favoritdryck. Här var en världsman, en som kände de kontinentala vanorna, ingen vanlig basse från Hälsingland. Säkert bidrog den genbergska charmen men vi andra är övertygade om att det var Pernoden som blev start till en lycklig familj.
Omsider satte sig våra offentliga program. Mat att äta först, vin och annat, presentation av våra böcker och sedan spelade vi upp enbarmliga sketcher på vårt amatörmässiga vis och varje sketch skulle anspela på en bok eller en film. Ulf blev den perfekte lekledaren som med esprit förde de eländiga texterna till skrattframkallande resultat. Vi har öst böcker över rättgissarna i Stockholm, Göteborg, Skövde, Eskilstuna och många andra städer. Trosa och Mariefred återkom vi till år efter år och likaså till den stora bokmässan i Götet. Men vi har gjort så oändligt mycket annat och framträtt på de mest egendomliga platser. Och vi har ställt upp så fort någon önskat oss. En gång ledde vi ett par deckarresor på en Finlandsbåt och ett antal hade köpt biljetter till vårt framträdande och vi hade mycket ambitiöst arbetat fram ett omväxlande program, men det visade sig att efter den inledande Bloody Maryn lockade andra skalkar och där stod vi med vårt program men vi tröstade oss med att det var kul i alla fall.
Under dessa år har vi framträtt på kanske ett par hundra olika platser. Eftersom vi leker med oss själva och med publiken kommer den tillbaka. I Trosa är det utsålt i församlingshuset så fort bokhandlaren annonserar datum och där har vi visat upp oss i tjogtalet år.



Fotona kommer hågkomsterna att blixtra fram. Där står vi alla på rad klädda som gangsters i rock och svart hatt och Ulla som läcker gangsterbrud i mitten.



Och där är vi på Stadshusets gård klädda i det som kan symbolisera årets aktuella bok eller titel. Jan Erik Arvastsson i full indiandräkt, flankerad av Jan Olofs tågkonduktör. Ulla i ryschigt hellångt vitt, mycket vackert, på ömse sidor om henne Tage Giron i amerikansk militäruniform och jag i en gammal polisdito. Ulf som stram läkare på landsorten och Jan som korrekt advokat, Carlösten Nordmark (1932–2003) liknar en finansiell skummis. Uno Palmström (1947–2003) är klädd som mellaneuropeisk jägare med knäbyxor och tyrolerhatt och Kjell har full rallarutstyrsel. Fritt foto till alla tidningar med text om oss och våra böcker.



Ett annat foto visar oss i matsalen på Rydbergs Restaurang, en tät och bra bild. Vid fotograferingen var jag bortrest men de tog mitt huvud från annat foto och kopierade in kyparens kropp så jag ger ett ungt och starkt intryck. Ytterligare ett annat foto ... Nej, de är för många och kan kanske vara enbart oss själva till glädje.
Stommen av de ursprungliga Fkisama är ännu verksamma. Död är endast Sven Sörmark. Den invalde Harry Kullman (1919–1982) hann bara vara medlem några månader innan han tyvärr avled. Senare tillkom Jan Erik Arvastsson som då mest gjort sig ett aktat namn som skrivare av "miljödeckare", men som vidgat sitt litterära fält. Anders Mathlein med sin enastående kännedom om Söderhavet skrev spänningsböcker därifrån. När han ändrade genre ansåg han sig vilja träda ur föreningen men det går inte utan han är medlem i disponibilitet. Uno Palmström var prisbelönt redan innan han slöt sig till oss och beklagligtvis fick han civilt så mycket att göra att han inte hann skriva böcker men till oss kom han när han förmådde. Senast kapet var Carlösten Nordmark som åtog sig sekreterarskapet och gjorde något fantastiskt av det, han blev en klippa som inte skydde någon möda för att vara till nytta för föreningen.
Varför inga fler kvinnliga medlemmar? Det har bara blivit så. Några har vi frågat men av en medlem kräver vi samarbete och inget soloskap, lust att framträda i grupp, vara med och utforma planer med mycket mera och dessutom kunna se på sig själv med självironi och löje, lekens signum. Författarskapet tar vi på djupt allvar men allt runt omkring kan man ta på ett lättsamt vis. Alla vill inte ställa upp på detta.
Tillsammans har vi skrivit allt som går att skriva. Ett antal novellsamlingar, vi har skrivit stafettdeckare och framträtt i radio och teve, vi har skrivit minst en teveserie i sex fristående delar, vi – Carlösten – har sålt mängder av minideckarpaket till rikets dagstidningar, vi har stått på gator och torg och sålt lotter med våra böcker som vinster, varje år har vi deltagit i Världens längsta bokbord med eget stånd; en eller två eller tre eller fler har vi hållit myriader av föredrag i alla delar av vårt avlånga land. Allt har vi gjort med undantag av opera. Mellan trehundra och fyrahundra sammankomster har vi haft genom åren och jag upprepar vad jag alltid hävdat, under alla dessa gånger har vi inte yttrat ett ont eller ens ilsket ord till varandra. Vi är och har varit vänner med de självklara regler som vänskap för med sig. Ulla gillar roliga och trevliga män och i hennes sällskap har vi undvikit plumpheter och dränghumor. Hon är en av oss och vi skulle aldrig genera henne. Hon vill se gentlemen och med henne blir vi gentlemen.
Först dog Uno, sedan Carlösten Men så dog Uno Palmström helt plötsligt och det kändes som ett slag i huvudet. Några månader sedan dog Carlösten Nordmark och luften gick ur oss. Säkert hade vi kunnat repa oss och välja in nya medlemmar och ta ny fart. Men det har inte känts bra. Så vi bestämde oss för att efter tjugosju år upplösa Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm i och med årsskiftet 03–04, medan flaggan ännu är i topp.
Även i fortsättningen kommer vi säkert att träffas men utan föreningens obligationer. Det är som ett gammalt gott äktenskap, vi behöver varandra. Några saker kanske vi kan fortsätta med i liten skala om lusten faller på. Roligt har vi haft och roligt kommer vi att få även i fortsättningen.
Vi kan bara inte låta bli.

* * *

Här tar Olovs text slut. Hans förhoppningar om en slags fortsättning grusades, fast inte helt.
I min dator hittade jag ytterligare ett par bilder.



Vi kom på att det fanns något som hette stafettromaner så naturligtvis skrev vi en sådan (Mordisk resa genom Sverige) och då började vi fundera på om det fanns något som hette stafettnovell. Vi hittade inga sådana någonstans och 1994 bestämde vi oss för att bli pionjärer genom att bli de första som publicerade en sådan. Den kom att heta Sista straffen och utspelades i fotbollsmiljö. Den såldes till en herrans massa landsortstidningar och för att marknadsföra oss gjordes en lagbild av VM-format. Jag kunde inte vara med när bilden togs men fotograf Rolf Adlercreutz plåtade de övriga med ett hål för mig och lite senare kom han till Bromma med utstyrseln och plåtade mig som målvakt i min trädgård. Hur han fick in mig i bilden har jag ingen aning om eftersom PhotoShop var i sin linda för 20 år sedan.
Novellen blev (tror jag) åtta eller nio A4-sidor lång – kanske till och med kortare – och skrevs av, i ordningsföljd, Olov Svedelid, Carlösten Nordmark, Ulf Durling, Kjell E. Genberg, Jan-Olof Ekholm, Jan Eric Arvastson, Ulla Trenter, Anders Mathlein, Tage Giron, Jan Ekstrom och Uno Palmström.



Den bild som kom att pryda Dasts omslag i samband med nyheten om föreningens död togs i mitten av 80-talet på bakgården till Restaurang Tre Backar på Tegnergatan. På den krogen hade vi i många år ett stambord med en mässingsskylt där vi brukade ha våra möten. En gång snoddes den där skylten så krögaren tvingades skaffa fram en ny. Om detta skrev Expressen. Jag har klippet kvar som bevis för att det är sanning.
Efter FKIS försvinnande från parnassen startades en lite förening med det ironiskt tänkta namnet Novellmästarna och där var några reliker från gamla kisarna med, Olov fram till sin död, Ulla Trenter, Ulf Durling och Kjell E. Genberg.



Hemsidedesign © Johannes Genberg 2013 och framåt. Allt material är © Kjell E Genberg och får fritt användas för privat bruk, eller för icke-kommerciella utbildningssyften. Kontakta författaren för annan användning.

Utdrag

Managern Kjell E Genberg - 1960-tal

Innan Kjell blev författare 1966 var han en relativt framgångsrik lokal musikmanager i Hälsingland. En alltför tung hammondorgel och en förstörd rygg senare började han författa för att försörja sig och familjen.
Läs mer >>



Ben Hogan nr.1 - Hämnarer

1972 kom första boken av 56 om Ben Hogan (under psednonymen Matt Jade), vilket skulle bli en succé. Den unge Johan Hellgrens mamma mördades och han följer hennes mördare till inbördeskrigets Amerika. Där får han ett nytt namn, ett nytt liv och blir snart ökänd.
Läs mer >>