Baserat på en sann historia ...
Kjell E. Genbergs
DIGITALA museum
Nyheter : Biografi : Böcker : Annan media : Föreningar : Galleri : Kontakt : Internet

Underlänkar

Ordning
Till salu
Utgivningsordning
Bokstavsordning
Genre



Första besöket?

Facebook

Du kan följa Kjell E Genberg via hans privata Facebook-sida.
Klicka här >>



Du kan klicka på många bilder för att se större versioner av dem

Du kan se större versioner av många av bilderna på hemsidan genom att klicka på dem.



Du kan klicka på många bilder för att se större versioner av dem

På olika ställen på hemsidan kommer du se text som ser ut så här. Klickar du på den kommer du se en bild, läsa en annan text eller komma till en annan hemsida.



BÖCKER



FRUKTANS LAG

1976 års omslag. Första utgåvan:
Ben Hogan.
Skrivet under pseudonymen Matt Jade.
Malmborg & Hedström Förlag, 1976.
127 sidor, 4:25 kr.
Omslag av B-O Wennerberg.
Tryck: Bohusläns Grafiska AB, Uddevalla.
Status: Slutsåld

Från första utgåvan
Jack Sparham gick över lik för att bli en förmögen man. Men han gjorde det snyggt, så snyggt att ingen lade märke till det. Han hade bestämt sig för att inte göra några misstag, men lyckades ändå åstadkomma ett. Det var när han lurade Ben Hogan och Hobo McKim på några hundra dollar.
Hogan bestämde sig för att inkassera det han och kamraten lurats på och tog upp jakten på banditen.
Sparham fick veta att han var jagad och fruktans lag trädde i funktion. Han lejde tre män och gav dem en entydig order:
Döda Hogan till vilket pris som helst!

Utdrag ur första utgåvan
Han hade väntat på dem i nästan tre månader. Det var snart nittio dagar sedan han fick klarhet i vilka det var som härjade i trakten. De hade stadigt dragit sig upp mot Skagway, Alaska och han räknade med att sammanträffandet förr eller senare skulle bli ett faktum.
Därför hade Jack Sparham vidtagit sina åtgärder.
Han trodde inte att de skulle känna igen honom längre, men för säkerhets skull hade han lagt sig till med en lång och yvig mustasch som dolde den fyrkantiga hakan. Ett par glasögon - som bara innehöll fönsterglas - förändrade utseendet ytterligare. Vidare hade han bytt ut glasen i kassaluckorna mot en sämre kvalitet som gjorde att det var svårt att tyda anletsdragen ordentligt på den som fanns på andra sidan.
Snön drev hårt utanför huset och den gata som för bara någon vecka sedan varit rena lervällingen hade frusit ihop så att man utan svårighet kunde gå på den. Men Jack Sparham behövde aldrig gå ut. Han hade sin bostad i rummet innanför guldväxlingsbanken och han hade varit framsynt nog att ordna med ett ordentligt vedupplag före vintern. Den gamle gubbe som arbetade åt honom hade gjort sin plikt även denna morgon. De tre kaminerna inne i växlingslokalen var redan röda av värme och det enda fönstrets frostrosor höll på att smälta ihop och rinna ner mot fönsterblecket på utsidan.
Gubben stod och gned händerna framför en av kaminerna.
- Kila bort till Jeffs Place och köp hit lite frukost, Joseph, sa Jack Sparham. Jag behöver få någonting i magen innan jag öppnar, och du kan väl också behöva äta någonting.
Joseph Watts ryckte på axlama innan han sträckte fram handen och tog emot mynten.
- Jag äter så lite nu för tiden, svarade han lågt.
Sparham log brett.
- Ta dig en drink på saloonen då, sa han. Det är i alla fall gott om tid tills jag ska öppna, så nog hinner jag få i mig mat.
- Tack!
Gubben öppnade dörren och försvann ut Innan han hann stänga den kände Sparham en iskall fläkt av nordanvinden och huttrade till. Han var glad att han slapp gå ut själv. Det var bara idioter och guldgrävare som gick utomhus när vinden kom från norr. Innan man hittade guld i White Pass hade det inte funnits en levande själ utomhus när det blåste på Skagways slätter. Till och med indianerna undvek dem. Ordet Skagway betyder nordanvind och Jack Sparham hade många fränder om åsikten att det var den isande nordan från de arktiska områdena som var trakternas stora gissel.
Randbergen var vackra att se på, men de gav dåligt lä, även om Skagways hamn var bättre skyddad än den andra inkörsporten till guldgrävarlandet - Dyeas.
Guldruschen var ett par år gammal. Innan den började hade det bara funnits en enda bofast vit man i området. Det var kapten William Moore, en åldrande men framsynt upptäcktsresande som samlat på sig och gjort av med flera förmögenheter genom att hålla med transportmedel till tidigare guldfält.
Moore hade varit mycket fantasirik. På vägarna till guldfyndorten Frazer hade han försökt sig på att sköta transporterna per kamel, men han tvingades - vid hot till livet - att sluta upp med det eftersom kamelerna höll på att skrämma livet ur alla andra djur som trafikerade stigarna. Kamelhistorien hade gjort Moore utblottad men han hade ändå rest upp till Alaska. Det var 1887 han anlände till den oländiga platsen och började försöka luska ut var man skulle hitta guld nästa gång. Han räknade med att göra de största förtjänsterna om han bara hittade den rätta inkörsporten till guldfälten.
Och skaffade kontrollen över den.
Kapten Moore gissade rätt. Man hittade guld vid Skagway och längre upp mot Yukon. Skaror av guldsökare strömmade dit. De behövde transportmedel och kapten Moore stod till tjänst.
Jack Sparham hade kapten William Moore att tacka för mycket - även om den gamle kaptenen inte visste om det själv. Sparham hade tillfälligtvis fått reda på att kaptenen hade näsa för var nästa guldrusch skulle sätta in, och när Moore drog upp till Alaska följde Sparham efter, lastad med pengar och en våg. Det var allt som behövdes för att sätta upp en guldväxlingsstation i Skagway. På det sättet skulle han komma över guldet utan att själv behöva frysa. Och eftersom pengarna han satsade var stulna från början var det en omöjlighet att gå med förlust.
Om man nu inte räknade tre år i fängelse som förlust. Jack Sparham gjorde inte det eftersom han hade lyckats gömma undan alla stulna pengar och kunde hämta dem så fort han lyckades rymma.
Det enda som retade honom var att han var ensam om att åka fast. Han hade en känsla av att någon eller några i bandet hade sett till att han åkte dit för att de själva skulle få en chans att klara sig undan. Han tittade ut genom fönstret mot gatan och log för sig själv medan han fällde ihop träjalusierna som gjorde insyn omöjlig. De hade inte haft mycket för att de satte dit honom, tänkte han. Det var jag som visste var bytet fanns gömt. De andra i Lucas Calcrafts band hade fått leva i frihet, men de var fortfarande rätt panka efter tre år.
Då hade Jack Sparham hämtat en och en halv miljon kalla amerikanska dollars och följt efter Moore till Alaska.
Han hade haft tur. Nu ägde han tre miljoner - det mesta i guld. Större delen av den förmögenheten fanns i en bank i San Francisco, Kalifornien. Här hade han bara kontanter tillgängliga för ytterligare tre månaders växling. Omkring 800 000 dollar på några cent när. Han räknade med att fördubbla den summan inom det kommande kvartalet. Sedan kunde han resa ner till Kalifornien och tillbringa vintern där. När kylan satte in som allra värst i Alaska var inte den guldgrävare född som kunde ta sig igenom tjälen och leta efter den gula metallen.
Han gick bort till en tavla som hängde på väggen. Det var en tunn reproduktion av "Hjort vid vatten" köpt på postorder och fraktad till Alaska av en av kapten Moores transporter. Den och ytterligare två tavlor. Han hade fått dem för två månader sedan, nästan exakt en månad efter det han ryktesvägen fått höra att Lucas Calcraft hade samlat ihop ett band och gett sig av mot norr för att knäcka Alaskas banker och växlingskontor.
Han förde tavlan åt sidan och kontrollerade att hagelgeväret innanför var i det skick det borde vara. En tunn pianotråd löpte genom en ögla till de dubbla avtryckarna och vidare in i ett rör i väggen. Det fanns ett likadant hagelgevär bakom alla tre tavlorna, och mynningarna var riktade mot kassaluckan. Vid disken innanför den fanns ett handtag. Det var fäst vid pianotrådarna som löpt genom väggen och sedan under disken. Om man drog i handtaget avfyrades alla tre gevären på en gång. Jack Sparham hade inte skytt några kostnader för att göra detta arrangemang så.



Hemsidedesign © Johannes Genberg 2013 och framåt. Allt material är © Kjell E Genberg och får fritt användas för privat bruk, eller för icke-kommerciella utbildningssyften. Kontakta författaren för annan användning.

Utdrag

Managern Kjell E Genberg - 1960-tal

Innan Kjell blev författare 1966 var han en relativt framgångsrik lokal musikmanager i Hälsingland. En alltför tung hammondorgel och en förstörd rygg senare började han författa för att försörja sig och familjen.
Läs mer >>



Ben Hogan nr.1 - Hämnarer

1972 kom första boken av 56 om Ben Hogan (under psednonymen Matt Jade), vilket skulle bli en succé. Den unge Johan Hellgrens mamma mördades och han följer hennes mördare till inbördeskrigets Amerika. Där får han ett nytt namn, ett nytt liv och blir snart ökänd.
Läs mer >>