1973 års omslag.

Första utgåvan: Skrivet under pseudonymen Matt Jade. Pingvinförlaget (Williams), 1973. 128 sidor, 2:75 kr. Omslag av B-O "Bowen" Wennerberg. Tryck: Elanders Gbg. Status: Slutsåld Andra utgåvan: Omslag. Melker Förlag, 2015. ISBN: 978-91-7615-022-1. Status: Till salu

Från första utgåvan
Det märkliga vapnet var riktat rakt mot Ben Hogan. Plötsligt slog en bländande blixt emot honom och Men det var Blackie Chevro han var på jakt efter. När Ben äntligen stod öga mot öga med honom kände han sig plötsdligt alldeles lugn. Han hade stått så här många gånger förr. Varje gång hade det slutat med den stickande doften av krutrök i näsan och den sugande tomheten i hjärtat. Det hade alltid slutat med den andres död. Någon gång skulle det sluta med hans egen. Kanske nu.

Utdrag ur första utgåvan
Han hade fått besök av överste Warren Tyler och hans handgångne man Jerry Twillman. De hade bett om hjälp att knäcka en liga boskapstjuvar som härjade i Cochise County, Arizona och de kände till Ben Hogans kapacitet med revolvern och visste att han ägde grundlig lokalkännedom. Innan han sattes in på det uppdraget utbildades han under ett par hektiska veckor på Daggermanagenturens träningsläger i Pueblo Vaca. Det visade sig vara organiserat som en militärförläggning. Varje liten sak som behövdes måste kvitteras ut från ett förråd. Ben Hogan hade skrivit sitt namn på olika lappar, fler gånger än han kunde komma ihåg. När han fullgjort sitt uppdrag och bestämt sig för att återgå till det lugna farmarlivet på gården i Eden Valley utanför Tombstone hade Warren Tyler visat fram ett dokument som Ben satt sitt namn under.
Det var ett anställningskontrakt!
Ben hade försökt skämta bort det hela, eftersom han inte hade skrivit på det av fri vilja. Han hade gjort det i samband med att han fick ut tjänsterevolvern - en Colt Frontier - och Winchestern från förrådet, och han hade trott att det var en kvittering på de attiraljerna han godkänt. Men Daggermanmännen hade varit påstridiga. De hotade honom med ekonomisk ruin och trakasserier av många andra slag om han inte gick dem till mötes. Han hade tvingats spela med i spelet - inte så mycket för sin egen skull som för sin kvinnas.
Om han inte gjorde dem till viljes skulle också Perrita få ett helvete.
Och än hade det inte gått fullt ett år. Han hade mer än tre kvar av den tid han lurats skänka bort.
Han smekte Winchestergevärets glatta kolv. Daggermans Detektivbyrå visste vad de gjorde. Förut hade han haft en Colt Peacemaker av kaliber 45 i sitt infettade läderhölster. Nu satt Frontiercolten där och den hade kaliber 44/40, samma som Winchestern. Det var praktiskt. På så sätt slapp man släpa med sig två olika sorters patroner.
Blackie Chevro åt med god aptit. Då och då kastade han ett öga mot mannen i hörnet. Han var inte heller riktigt nöjd med att få sällskap. Men den här Hogan verkade ju vara en ofarlig typ. En sadelluffare på jakt efter nytt jobb troligen. Han tog en tugga till och granskade främlingen. Hogan var lång och gänglig utan att för den skull verka mager. Han hade sin svarta stetsonhatt på sig. Under den stack en volm av blont hår fram. Chevro konstaterade att det var en äkta blondhet, inte bara solbleke som de flesta andra fick nere i detta solpiskade klimat. Han förmodade att Hogan kom från norra Europa, kanske var han skandinav.
Ansiktet var ovalt med ett par mjuka blå ögon. Blicken var kolugn. Under den långa, raka näsan hängde en relativt kort slokmustasch. De breda, muskulösa axlarna bar upp en sliten kalvskinnsväst över en urtvättad, blekblå skjorta.
De slitna levisjeansen gick ner över skaften på ett par handsydda stövlar med hög klack. Hans sporrar var ovanligt korta för att sitta på en man i sydvästern. De flesta använde långa californiasporrar med stora trissor eller vassa, pikformade sporrar av vaquerotyp. Blackie Chevro hade själv sådana, och de klirrade och sjöng för varje steg han tog.
Som de flesta andra hästkarlar var Chevro stolt över att vara det han var - en hästkarl. Sporrklirret var adelsmärket som skilde honom från andra samhällsmedborgare. Från underklassen som inte hade med hästar att göra.
Härute i ökenlandet var alla lika, men inne i städerna gav sporrarna och de övriga hästpersedlarna honom en känsla av att vara en bättre människa. Han gick inte om han kunde rida. På det sättet var han lik de flesta andra cowboys, som till och med kunde kliva upp mitt i natten, sadla hästen och rida över ranchgården för att komma till dasset hundrafemtio meter ifrån bunkhuset.

Från andra utgåvan
När Ben äntligen stod öga mot öga med Blackie Chevro kände han sig med ens alldeles lugn. Han hade stått så här förr. Många gånger. Och varje gång hade spelet slutat med den stickande doften av krutrök i näsan och den sugande tomheten i hjärtat.
Det hade alltid slutat med död. Den andres död. Någon gång skulle det sluta med hans egen. Kanske nu när det märkliga vapnet var riktat mot honom …
Plötsligt slog en bländande blixt emot honom och han kastade sig handlöst utför sluttningen.

Länkar
Melker förlags dedikerade Ben Hogan-sida (beställning)

Hemsidan är designad och underhållen av Johannes Genberg sedan 2013.
Kjell E. Genbergs rättigheter sköts av Hanserik Tönnheim via Arx Foreign Rights. Kontakt via: hanserik (kanelbulle) arxforlag (punkt) se.
Allt material på Kjell E. Genbergs hemsida får citeras under förutsättning att det inte sker i kommersiellt syfte. Vid citering skall "© Kjell E. Genberg" anges.