Baserat på en sann historia ...
Kjell E. Genbergs
DIGITALA museum
Nyheter : Biografi : Böcker : Annan media : Föreningar : Galleri : Kontakt : Internet

Underlänkar

Årtal
Introduktion
1940-tal
1950-tal
1960-tal
1970-tal
1980-tal
1990-tal
2000 och efter



Första besöket?

Facebook

Du kan följa Kjell E Genberg via hans privata Facebook-sida.
Klicka här >>



Du kan klicka på många bilder för att se större versioner av dem

Du kan se större versioner av många av bilderna på hemsidan genom att klicka på dem.



Du kan klicka på många bilder för att se större versioner av dem

På olika ställen på hemsidan kommer du se text som ser ut så här. Klickar du på den kommer du se en bild, läsa en annan text eller komma till en annan hemsida.



BIOGRAFI



2000 och efter

År 2000 skulle anlända och hemma i Bromma satt jag och Birgitta och inväntade med viss bävan tolvslaget. Då skulle milleniumbuggen slå till och paja världens alla datorer, även min. Det gjorde den inte.

Detta år ansökte FKIS om slantar hos Framtidens Kultur för att genomföra ett projekt där skolungdomar skulle lockas att skriva. Idén kom från Carlösten Nordmark och vi fick pengar – faktiskt en hel miljon. I två år åkte medlemmarna till skolor härs och tvärs i Sverige, berättade om författartekniker och anordnade skrivartävlingar med färsiga priser. Det visade sig att många unga både ville och kunde skriva. Första året gjorde vi en tabloidtidning där de bästa berättelserna publicerades. Den användes sedan på Bokmässan för att locka in nya skolor i projektet. Det gick också bra. För det mesta var det jag och Carlösten som for runt, men övriga medlemmar i FKIS drog också sina strån till stacken. När projektet slutade hade vi massor av noveller skrivna av skolungdomar. De fick inte förfaras, så vi kontaktade Piratförlaget, där Mattias Boström hamnat som mindre höjdare, och de lovade att trycka en pocket med de allra bästa. Det blev en gul och snygg liten bok med titeln Framtidens röster. Alla skolor fick exemplar och restupplagan delades ut gratis på Bokmässan.

Carlösten och jag blev goda vänner, till och med mycket goda vänner. Han hade en makalös humor, var inte det minsta självcentrerad och när han ville vara festprisse blev han det. Jag tror aldrig att jag sörjt så mycket som den dag 2003 jag satt framför datorn i Ländsjö och fick hans hustru Eva Lindaus telefonbesked att han hade dött. När han begravdes var den vackra kyrkan i Täby full till sista plats, så han måste ha betytt en del även för andra.

Det känns lite ruskigt att ha kommit upp i den åldern då folk börjar dö runt omkring en. I juli 2000 dog Sven Genberg, den man jag alltid kallat pappa. Kamrater faller till höger och vänster, till och med sådana som är yngre än jag. Hösten 2004 avled Roger Eriksson, trummisen i The Panthers som var det första band jag var manager för. Men jag är fatalist – antingen dör jag också, men kanske inte ändå.

Livet hade trots allt glädjeämnen. Birgitta blev klar med sin doktorsexamen och fick avhandlingen Kampen om godsen publicerad. Nu finns den dessutom på engelska, översatt av Susan Long. I finare sällskap presenterar jag mig som ”herr Doktor”.

Ett sådant sällskap var Grönköpings Hjournalistsällskap, i vilket jag högtidligen invaldes. Det lades ner nästan omedelbart därefter. Jag blev också med i Skönlitterära Författarsällskapet i Sollentuna med omnejd. Eftersom det var jag som var ”med omnejd” döptes det om till Skönlitterära Författarsällskapet Stockholm Nord. Ulf Durling och Stefan Demert är också med och ordförande var Lennart Högman. Varje onsdag talar någon författare eller annan personlighet om ett älskat ämne. Mycket folk drog Håkan Nesser – en man som jag haft sällskap med på en turné till Finland. Helena Sigander och hennes man, förre politiske chefredaktören på Svenska Dagbladet, har också talat där. Det var förresten han som en afton berättade att Göran Bengtson fått sparken från Svenskan. Det blev en glad afton i puben som ligger under samlingslokalen. Nu är också Bengtson borta.

Två män med stånd
Jag fick allt mer att göra med Helmuth Glöck. Somt var allvar, som rena tokerier. Som när vi skaffade stånd på Kiviks marknad och Sjöbo marknad för att kränga böcker. Aldrig har jag träffat så många illiterata människor som där. Nu har Helmuth flyttat sitt förlag Gondolin från Eslöv till Stehag– en väldig resa på tolv kilometer. Trycker böcker gör han inte heller längre, däremot är han svensk agent för tryckerier i Polen. Det var därför som DAST trycktes i Gdansk ända tills papperstiningen lades ner och numera finns på webben (www.dast.nu) med Leif-Rune Strandell som stark man och chefredaktör.

Vårvintern 2004 skrev Olov Svedelid och jag tillsammans en bok där gamle Casinoskådespelaren (jo, han är mycket annat också) Gösta Krantz berättar sina minnen. Den heter Krantz från glädjevården, kom strax före jul och också tryckt i Gdansk. Och jag lyckades med en sak som jag bestämt mig för: att utnyttja alla fakta om Maffian som jag började skaffa för snart två decennier sedan. Jag trodde att boken Maffia. En brottsorganisation från födelse till fall skulle bli den sista bok jag skulle få ut innan omvälvningen den 16 januari 2005, då jag blev pensionär.

Än har jag inte gungat
Jag hade pratat om att jag till den dagen skall skaffa mig en gungstol. Efter en tid skulle jag till och med börja gunga lite. Men det var nog mest prat … Efter att utbetalningarna från pensionsmyndigheten startade har jag inte hunnit sitta mycket i den där gröna gungstolen. Det var detta år Helmuth Glöcks förlag Gondolin publicerade mina memoarer. De fick titeln Ur min skottvinkel och hade brasklappen ”Baserad på en sann historia” på omslaget. Jag tyckte det var säkrast och som extra hängsle, livrem och säkerhetsnål inledde jag alltsammans med ett citat av John Steninbeck: ”Inget förgyller det förflutna så mycket som ett dåligt minne”. Det är den boken som flyttat till internet och som du sitter och läser just nu.

Den holländske förläggaren Ron Bezemer kom på besök vilket resulterade i att flera av de böcker jag skrev under pseudonymen Christian Aage dök upp på hans språk. Den första fick titeln Retour Stockholm och sen kom några till. En hette Under Vuur och det funderade jag på ett tag innan det slog mig att det nästan lät som engelskans ”under fire”. I den vevan fick jag också ut gamla JAS-planen på tyska. Där hette den Das JAS-komplott och i likhet med många andra översatta svenska deckare pryddes omslaget av röd stuga med vita knutar. Denna låg i havsbandet. Jag noterade att mer berömda kolleger hade större stugor, men alla var lika röda.

Ruskiga morf och ruskiga straff
Ett projekt som höll sig inom det svenska rikets gränser men ändå kändes riktigt intressant var att gräva i krymplingen Per Johan Petterssons leverne och slutliga död den 17 mars 1893 som den siste avrättade i Gävleborgs län. Bödel var skarprättare A. G. Dahlman (1848–1920) och det gruvliga evenemanget ägde rum på gården till cellfängelset i Gävle. Per Johan kom från Alfta i Hälsingland där han, fadern och bröderna drev en lönnkrog. Dit kom en dag länsman Albert Gawell – bror till den senare så kända Ida ”Delsbostintan” Gawell-Blumenthal – tillsammans med fjärdingsmannen Olof Norén för att ta en titt på familjens verksamhet. Det blev bråk och yngste sonen Karl Erik Pettersson fick fram ett vapen och de båda myndighetspersonerna miste livet. Vid rättegången i Bollnäs kom man fram till att Per Johan var anstiftare. Han dömdes till döden medan de övriga fick fängelsestraff.

Jag funderade länge på hur detta material skulle hanteras. Till sist bestämde jag mig för att göra en roman. Under den här tidsperioden i Norden hände mycket. Bland annat växte sig veckotidningsbranschen stark. Därför lät jag en fiktiv journalist från Söderhamn bli det nav som historien i Brännvinet Bössorna Bilan kretsade. Boken blev något av en succé, åtminstone norr om Dalälven.

Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm lades ner 2005. Olov Svedelid hade insjuknat, flera av de gamla kämparna hade dött. Orken var på något vis borta. FKIS hade bildats som en kompisförening men vi skrev också noveller till landsortspressen, gjorde antologier och hade en massa hyss för oss.

Litteraturvetaren och novellspecialisten Bertil Falk i Skåne tyckte inte att en så god idé skulle få gå i graven. Han bildade raskt en ny förening där några av de gamla ”kisarna” kom med. Alltsammans döptes till Novellmästarna, ett namn som väl mer innehöll ironi än hybris. Landsortspressen höll emellertid på att omstruktureras och försvann mer eller mindre som mottagare av våra noveller. Men vi gjorde korta antologier för LL-förlaget under en tid. Föreningen finns kvar och Cecilia Wennerström, novellmästarmedlem och förläggare, har gett ut antologierna Skottdagen och andra ruskigheter samt Sista resan och andra slutstationer på sitt förlag Wela.

Novellsamling
Bertil Falk – som också är förläggare och äger ZenZat Förlag – fick idén att botanisera bland de cirka 600 noveller jag skrivit och för det mesta sålt till veckopress. Han valde ut ett tjog av dem och släppte samlingen Paradisvägen (2011) i sin bokserie ”Dolda noveller och glömda pärlor”. En annan av mina noveller, ”Affären som inte sålde kräftor” kom 2008 med i en Novellmästar-antologi – Crime the Swedish way – som Bertil med hjälp av sina amerikanska kontakter fick ut i det stora landet i väster.

Mitt bland alla dessa goda nyheter kom en riktigt usel. Birgittas syster Kerstin blev sjuk, underlivscancer konstaterades. Vi besökte henne på Kärnsjukhuset i Skövde och en tid senare blev det begravning. Det där tog Birgitta mycket hårt och onda känningar i kroppen som hon tidigare inte brytt sig om sökte hon nu läkare för. Året var 2006 och jag arbetade med fortsättningen på den trilogi som inletts med Den långe från Sundsvall flera år tidigare. Torsten Widholm och hans MBAB Förlag ville ge ut alla tre böckerna, även den som Wahlström & Widstrand publicerat tidigare.

Birgitta drabbas av cancer
Nu konstaterade läkarna att Birgitta hade framskriden bröstcancer och jag alternerade mellan skrivande och att transportera henne till sjukhus, företrädesvis St Görans och Karolinska men även till Södersjukhuset. Ibland trodde vi att allt skulle gå bra, andra dagar var gråare.

Jag lyckades bli klar med böckerna och alla tre kom ut 2007 som Den långe från Sundsvall, Den vackra från Huddinge och Den mördade i Mölndal. Huvudperson i alla tre var den polis som varit gemensam hjälte i FKIS-arnas stafettdeckare Mordisk resa genom Sverige – den inför kvinnor ständigt upphetsade Nisse Holgersson.

Det blev det sista jag skulle producera på ett tag. Jag hade en idé om att skriva en faktabok om världens alla seriemördare (i urval, gud ske lov) och började skriva men fick lov att lägga projektet på hyllan. Birgitta blev allt sämre. Som om inte cancer skulle vara nog drabbades hon också av ett par stroke. Jag försökte hjälpa henne så gott det gick och fick i min tur assistans av våra barn Helena och Johannes. Det finns nog ingenting som kan få en människa att känna sig lika otillräcklig som när en livskamrat drabbas av någonting fruktansvärt.

Cancer är en jävla sjukdom.

Den 16 augusti 2009 satt jag och barnen vid hennes säng på Bromma sjukhus och såg henne dö. Hon blev 69 år gammal och vi hade varit tillsammans i över 30.

Ett tomrum
Det blev ett stort tomrum i mitt liv och jag tyckte inte längre att det där jobbet med att skriva böcker var så viktigt längre. Det enda som var någorlunda roligt var att åka till Hälsingland sommartid. Nu fanns inte Ländsjö skola kvar i släkten längre. För ett halvt decennium sedan hade jag och Birgitta sålt kåken till dotter Helena och hennes dåvarande fästman. De jobbade hårt med huset och tydligen slet det på förhållandet. Slutet på den historien blev att Helena löstes ut.

Men jag ville inte skiljas helt från min ungdoms landskap. En sommar hyrde jag ett hus i Skärås, blott en halvmil från Ländsjö, men året efter hamnade jag i Järvsö som hyresgäst i ett ombyggt härbre. Sommaren därpå lyckades jag få hyra ett hus i Stocka, ett vackert havsnära ställe ett par mil norr om Hudiksvall.

Tog tag i gammal text
Jag vet inte vad som flög i mig, men till Stocka tog jag med datorn och den text jag hunnit med att skriva om de där förbaskade seriemördarna. Efter att ha läst igenom den nu så gott som glömda texten kom skrivlusten tillbaka, sakta men säkert. Det tog någon månad men till sist kunde jag lägga de sista utskrifterna till handlingarna. Det blev Torsten Widholms förlag som 2011 kom att publicera Seriemördare – Ondskans ansikten i alla världsdelar. En ovanligt vacker bok blev det dessutom, något som förlagets designer Joakim Skyttberg kan ta åt sig stor ära för.

Lusten att skriva avtog allt mer. Jag bävade inför att starta på en blank sida med vetskapen om att inte få sluta förrän jag nått fram till sidorna 250 eller 300. Dessutom hade jag ju kommit ut med nästan två gross böcker sedan Nästa nummer 1966. Ja, mer än så om jag räknade in alla nyutgåvor, antologier och novellsamlingar.

Fast en idé snurrade i skallen – en vinterhistoria som skulle utspelas i en by utanför Ljusdal i Hälsingland (alltid detta Hälsingland!). Det var gudskelov inget mastodontverk, bara cirka 100 A4-sidor långt och 2012 gav Cecilia Wennerströms Wela ut Varulven i Ljusdal som e-bok. Eftersom Cecilia tycktes gilla mitt sätt att skriva rotade jag igenom min hårddisk och hittade en bok som jag skrivit åt en skånsk förläggare som aldrig kom sig för att ge ut den innan rättigheterna återgick till mig. Jag skickade den till Wela och, jodå, snart var också Mannen på havets botten en e-bok. Så där har det fortsatt. Hon har gjort mina första deckare om Lennart Lind, trilogin om Sundsvall-Huddinge-Mölndal och Christian Aage-serien, där alla fått nya, fräscha omslag, som e-böcker och fler ska det tydligen bli. Dessutom har Cecilia gett ut en pappersbok, en som jag trodde var en vanlig ungdomsbok, men som visat sig vara fantasy. Den heter Den stora planeträddningen och kom 2013.

Till råga på allt hittade jag ett par nyöversättningar jag gjort av två Sherlock Holmes-berättelser av Sir Arthur Conan Doyle: Baskervilles hund och En studie i rött. Cecilia gjorde e-böcker av dem också.

Nyttan av föreningar
Man har alltid nytta av att vara med i föreningar. I synnerhet Novellmästarna har på senare tid varit alldeles otroligt bra. När min väninna Helena Sigander – ordförande i Novellmästarna när detta sätts på pränt – startade förlaget Exilium ville hon ha mig med i författarkadern trots att jag envist hävdade att jag inte tänkte skriva något nytt (”Jag har plågat det arma svenska folket tillräckligt!”). Hon började lite löst med att ge ut en samling av mina gamla noveller under titeln Ett mord i månaden. Fortsättning följde med ytterligare ett verk med en historia: Jag hade kontaktats av en förläggare som ville att jag skulle förvandla min första Ben Hoganbok till science fiction. Eftersom jag inte är så bra på det vetenskapliga blev gamle Hämnaren en space opera som fick den tjusiga titeln Främlingen från en annan värld. Det var en minst sagt förbluffande skröna med rymdvarelser, gammalt skrock och lite gamla minnen från min barmdoms matinéer på Röda Kvarn, Rita och Skandia i Hudiksvall. Helena log lite maliciöst åt berättelsen – och gav ut den. Det skulle bli mer grädde på moset. 2003 hade jag fått ut boken Männen från Finnmarken på det lilla förlaget Edicom i Söderbärke. Jag tyckte själv om den historien som bygger på verkliga händelser tiden före och efter solskensolympiaden 1912, i trakterna kring poeten och kompositören Dan Anderssons bygder, Finnmarkerna norr om Ludvika i Dalarna på gränsen till Västmanland. Där härjade en flåbuse vid namn Kalle ”Gardist-Kalle” Granlund som hade en styvson som hette Albert. Dessa två förknippas med fyra mord varav två är utredda, ett ouppklarat och ett osäkert om det ens inträffat. Kring dem och andra osofistikerade människor spann jag en skröna om en tid som kan kallas den gamla onda tiden med fattigdom, förnedring, sprit och ond bråd död. Men också om en ung mans längtan efter frihet och social acceptans. Jag skrev till lite i ursprungshistorien och presenterade manuskriptet för Helena. Inte nog med att hon antog det, hon bestämde sig för att ge ut boken i tryck under namnet Morden i Finnmarken.

Mina äventyr i e-boksbranschen tycks fortsätta.

Jag har nästan slutat fundera på om någon ska behöva skriva min nekrolog.



Hemsidedesign © Johannes Genberg 2013 och framåt. Allt material är © Kjell E Genberg och får fritt användas för privat bruk, eller för icke-kommerciella utbildningssyften. Kontakta författaren för annan användning.

Utdrag

Managern Kjell E Genberg - 1960-tal

Innan Kjell blev författare 1966 var han en relativt framgångsrik lokal musikmanager i Hälsingland. En alltför tung hammondorgel och en förstörd rygg senare började han författa för att försörja sig och familjen.
Läs mer >>



Ben Hogan nr.1 - Hämnarer

1972 kom första boken av 56 om Ben Hogan (under psednonymen Matt Jade), vilket skulle bli en succé. Den unge Johan Hellgrens mamma mördades och han följer hennes mördare till inbördeskrigets Amerika. Där får han ett nytt namn, ett nytt liv och blir snart ökänd.
Läs mer >>