Baserat på en sann historia ...
Kjell E. Genbergs
DIGITALA museum
Nyheter : Biografi : Böcker : Annan media : Föreningar : Galleri : Kontakt : Internet

Underlänkar

Årtal
Introduktion
1940-tal
1950-tal
1960-tal
1970-tal
1980-tal
1990-tal
2000 och efter



Första besöket?

Facebook

Du kan följa Kjell E Genberg via hans privata Facebook-sida.
Klicka här >>



Du kan klicka på många bilder för att se större versioner av dem

Du kan se större versioner av många av bilderna på hemsidan genom att klicka på dem.



Du kan klicka på många bilder för att se större versioner av dem

På olika ställen på hemsidan kommer du se text som ser ut så här. Klickar du på den kommer du se en bild, läsa en annan text eller komma till en annan hemsida.



BIOGRAFI



1990-tal

1991 kom en roman som hette Mördare utan ansikte. Den var skriven av en teaterman som heter Henning Mankell. Han ansågs ha framtiden för sig.

En annan författare som sålde i jätteupplagor var Margit Sandemo. Hennes serie Sagan om isfolket toppade allt inom pocketgenren. Den gavs ut av Boknöje i Helsingborg, ett förlag som ägdes av norska Bladkompaniet och var nära lierat med Göte Johansson.

Skrajsenheten hade fler skäl. Jag hade skrivit länge innan jag började med annat och fått höra att ingen författare höll i mer än tio år. Sedan var man bränd hos läsekretsen. Det fanns exempel och ett som ofta åberopades var Bernhard Nordh. Jag brukade kontra med att Sigge Stark alias Signe Björnberg sålde massor längre tid än så. Då kom det fnysningar till svar. Sigge var, sade man, duktig på att föda upp hundar och hästar, men någon författare var hon inte. Jag hävdade motsatsen och gör så fortfarande.

För att försöka få lite hum om tidens brottslighet började jag förpesta tillvaron med frågor till mina gamla kontakter inom polismyndigheten. Dessutom besökte jag Kungliga Biblioteket och läste allt jag missat av dagspressens kriminaljournalistik. Tydligt var att inte alltför mycket förändrats, gangstrarna var som förr och inte hade de blivit värst mycket mer sofistikerade heller. Några åkte fast och sattes i fängelse. Om några som rymt – sådant inträffade för femton, tjugo år sedan också – skrevs det mycket i någon vecka.

En fängelserymning kunde vara en bra boköppning. Men ett första kapitel är bara ett första kapitel, fortsättningen är så mycket längre. Jag gick igenom mina första kriminalromaner (inte alltför noga för att slippa bli förbannad över sånt jag hade kunnat skriva bättre) och hittade några gestalter som kunde uppdateras och fungera även på 90-talet. Men det var svårt och jag travade genom huset som en äggsjuk höna, klagade på allt och alla.

"Håll klaffen och skriv!"
”Lägg av!”, sa Birgitta. ”Nu är jag trött på tjatet om att du skulle vara slut som författare. Håll klaffen och skriv.”

Jag lydde och skrev. Däremot händer det fortfarande tre gånger i veckan att jag tycker mig vara slut som författare. Det har blivit något av ett skämt i familjen, så nu törs jag inte prata om den ångesten så ofta.

Till sist hade jag fått ihop en roman om sonen till en av poliserna i mina första tre kriminalromaner. Han var också polisman, men invärtes illa däran sedan hans pappa dödats i tjänsten. Demonerna ansatte honom och gjorde honom nog till en sämre yrkesman. Det stora brottet som skulle lösas var att två män som rymt från Kumla hittades döda i sin flyktbil. Ledtrådar pekade mot Stockholm och en våldsam beskyddarliga.

Jag kallade boken Fantomen och Läsförlaget gav ut den 1992. Dottern Helena var intresserad av att måla och hade gått flera konstkurser. Hon hade sinne för det där, tyckte jag, och övertalade henne att rita omslaget. Det gjorde hon också – ett rött och grant sådant med antydan till gangsteransikten i grått och svart. Jag behövde presentera det på bästa sätt för Göte och anlitade sättningsföretaget Trëma på Igeldammsgatan att göra originalet med reprokamera. Där hade Lennart Lindström tillverkat alla sina helgtidningar och jag hade också tagit deras tjänster i anspråk för Maskin- & Transport och Bygg- och Fastighetsnotiser. Omslagsbesöket blev ett av mina sista där. Kort därefter stängde Trëma för gott. Hädanefter skulle nästan all produktion göras digitalt.

Efter de första recensionerna kunde jag andas ut. Jag var inte bortglömd. I stället hade mitt sabbatsdecennium gjort att comebacken ansågs intressant. Fast en del åsikter om mina avsikter fick mig att baxna. Radions Ulf Örnkloo kom med Nagraband­spelare och fick ihop ett reportage där det verkade som om jag försvarade poliser som klådde bovar. Det har jag aldrig gjort, men inte protesterat heller, så det fick passera.

Vann internationell novelltävling
Skandinaviska Författarsällskapet utlyste en internationell novelltävling och jag bestämde mig utan några större förhoppningar för att delta. Men efter några månader kom beskedet att min novell Det barkar åt helvete hade vunnit. Jag fick åka till Løten och hämta mitt pris – en bärbar dator. En sån hade jag aldrig haft, men just denna var en Macintosh och den vägrade vara sams med PC:n därhemma. Men jag bytte och allt var frid och fröjd. Novellen publicerades i norska, finska, danska och svenska tidningar och i radion lästes den av Bert-Åke Warg. På det sättet blev jag bekant med Rederiets maskinchef.

Göte Johansson var nöjd med utfallet för Fantomen och antog Bult utan knot. Jag hade mest skrivit skelettet till den i hängmattan i Santiago. Den utspelades delvis i Solna så jag besökte polisen där rätt många gånger för att kriminalarna Håkan Hansson och Lennart Levander få svar på alla fåniga frågor som måste dyka upp när man presenterar ett hypotetiskt problem. 1992 låg stationen mitt emot Råsunda, men huliganer var inte ett lika stort problem som nu. När jag besökt kriminalavdelningen tillräckligt många gånger ansågs att rättvisan skulle behöva ett "mugshot" på mig så jag blev högtidligen avkrävd fingeravtryck och fotograferades av polisfotografen Lars-Göran Karlsson.

Genren förändras
När jag började om med att skriva på 90-talet var det inte alls som förr. Då jag debuterade som deckarförfattare fanns hos kulturjournalisterna – de flesta i alla fall – ett genreintresse som verkade ha gått i graven. 80-talets ”satsa på dig själv”-ideologi fick pressen att envetet satsa på ett fåtal skrivande individer: Jan Guillou med Hamiltonromanerna (och sedermera de historiska om Arn), Henning Mankell med Wallanderböckerna och senare Håkan Nessers härjningar i Maardam. Och det verkade som om Gudrun Schyman öppnade feminismens dammluckor också för andra än de som tolkade sådan politiskt. Liza Marklund sprängde sig fram på boklistorna, följd av en hel tjejmil. Fast det är att gå händelserna lite i förväg.

En dag i slutet av 1991 kallades jag till Trångsund för ett möte med förläggaren.

”Margit Sandemo har kommit till slutet på sin serie om isfolket. Vi behöver något till dess hon kommer igång med nya böcker. Intresserad?”

En ny bokserie
Visst var jag det. Min nya dator hade visat sig vara utmärkt att skriva texter på. Men vad ville han ha för typ av ny serie – och hur många i så fall?

”Kom med förslag”, sa Göte. ”Och antal … tja, Margit skrev 47 i Sagan om isfolket. Ha det som riktmärke.”

Han log gudskelov, så jag begrep att han skämtade. Så många i samma serie visste jag att jag omöjligt skulle klara igen. Det fick räcka med Ben Hogans 56. Eller 57 om man räknar in En främling kommer hem.

Jag lovade höra av mig och åkte till Ländsjö. I en av mina många bokhyllor där hittade jag en volym som handlade om Järnvägsmuseet i Gävle. Den handlade visserligen väl mycket om tågmodeller och ångpistongernas storlek, men också om tiden då man byggde bibanor från den ryggrad som gick uppåt genom landet. Där stod bland annat att Ljusdal inte alls var tänkt att bli den stora stationen mellan Bollnäs och Ånge, utan i stället Hybo, som nu bara är en liten by med en nerlagd danspaviljong.

Då blev jag intresserad. Till Hybo var det inte så långt, på bara någon timme var jag där och kunde reka. Sen in till biblioteket i Ljusdal och där hittade jag mer material.

Samma kväll ringde jag Göte och sa att det skulle gå att göra ett antal romantiserade historier om järnvägsbyggandet i Norrland.

”Rallarliv skulle kanske bli en bra samlingstitel”, sa jag. ”Men det krävs mycket rekande. Jag behöver åka till de flesta platser där järnväg drogs fram och kolla hembygdsmuseerna och andra källor för att se om det funkar.”

”Åk”, sa Göte. ”Läsförlaget betalar.”

Research per husbil
Jag hyrde husbil i Hudiksvall och sedan åkte vi. Birgitta och Johannes följde med. På ett ställe i Ångermanland hittade jag papper som talade om att man där hade haft ett horhus dit rallarna kunde gå för att inte stöta alltför hårt på bygdens kvinnor. Om något sådant hade jag inte läst i SJ:s skrifter och när jag hörde av mig fick jag bara nekande svar. Sådant sysslade de verkligen inte med. Men här stod det svart på vitt och den saken gjorde mig glad.

Resan gick ända upp till Kiruna och Johannes var nog lite sur för att vi stannade på konstiga ställen där de inte sålde glass. Husbilen var utmärkt för ändamålet – utom på en parkeringsplats i närheten av Gällivare. Det var ett mygghål av rang och de svå eländiga djuren tog sig in genom springor och ventiler. Vi kom därifrån mycket tidigare än tänkt.

När vi nådde Luleå hade jag fem kollegieblock fyllda och dessutom en kartong med fotostatkopior. På Norrbottens-Kuriren arbetade min gamle bekant Rolf Nilsén. Dit gick jag och lånade telefon, ringde Göte och förklarade hur jag tänkt mig det hela.

Ett bortglömt krav
”Bra”, sa han, optimistiskt som alltid. ”Det är bara en sak jag glömt att säga. Vi vill ha ett manus varannan månad och det ska fylla en bok på 256 sidor.”

Jag höll på att tappa luren. Det var snudd på likadant som när jag började med Ben Hogan. Nu var jag betydligt äldre och orkade troligen inte skriva lika snabbt. Samtidigt insåg jag att jag var fast. Resan som Lärförlaget skulle betala hade kostat multum. Ett snabbt överslag visade att det skulle gå, men marginalen var knapp.

”Okej”, viskade jag tappert och sen åkte vi tillbaka till Ländsjö.

Där började jag genast skriva om den unge kraftkarlen Robert Stark från Småland som tvingas fly hemifrån misstänkt för ett brott. Det var en liknande början jag haft i serien om Ben Hogan och tyckte att det kunde passa här också eftersom premisserna var likartade. Efter en del äventyr i huvudstaden kom han till Hybo och kunde gömma sig i ett rallargäng. Detta hände på den tid då personnummer inte var uppfunna, så det skulle fungera. Boken Jagad på flykten slutade med att man skulle börja bygga den så kallade Dellenbanan mot kuststaden Hudiksvall. Birgitta läste korrektur, skötte mathållningen och lät mig skriva i fred.

Mördande grannbarnet väcktes till liv
Jag insåg hur viktigt det var med framförhållning och därför beslöt jag mig för att genast sätta igång med nästa bok. Det skulle gå att placera Robert Stark i Delsbo och tiden stämde tillräckligt väl för att jag äntligen skulle få användning för den gamle massmördaren Per Mathias Johansson-Knif alias Kniven i Delsbo. Boken döptes till Knivens egg och var faktiskt riktigt rolig att få ihop. Jag lät Stark bli bekant med Kniven och gjorde den gamle boven till en rätt sympatisk och samhällsmisshandlad person.

Boknöjes Ingela Olofsson bad mig hitta någon som kunde rita omslag och jag hade genast ett förslag: i Bjuråker bor och verkar multikonstnären Bror Eric Bergqvist (1944-2013). Det är en man med säregen talang både för måleri och försäljning. Till hans stora hus nära Bjuråkers kyrka kommer busslaster med människor för att titta på och köpa hans trolska bilder av näckar, huldror och älvor. Jag sökte upp honom. Han var tvekande eftersom han inte gillar att måla längs en deadline. Men han gjorde i alla fall omslaget till första Rallarliv, sen fick det vara nog. Alla övriga i serien målades av den skicklige Göte Göransson, känd för sina historiskt riktiga teckningar som dyker upp i många sammanhang.

Besök av veteran i veteranbil
Det har hänt att min oförmåga att säga nej har ställt till med bekymmer. Jag satt och skrev uppe i Ländsjö när bokförläggare Lars-Åke Winberg i Hudiksvall kom åkande längs grusvägen i en av sina veteranbilar och svängde in på skolgården. Han hade börjat ge ut böcker från olika decennier i skilda städer. Nu ville han ha en gjord om Hudiksvall på 1960-talet och tyckte att jag skulle hjälpa honom med det. Det gick inte att neka honom. Hans föräldrar hade hyrt ut lägenheter till mina föräldrar när jag var liten.

Så jag pendlade till Hudiksvall och satt i Hudiksvalls-Tidningens källare och ”gick till läggen”. Bilder skulle väljas, minnen friskas upp och sovras. Det blev en bok i A4-format (jag såg till att både farsan och brorsan kom med på bilder) och Winberg anordnade en nostalgifest i samband med boksläppet där gamla popbandet Milfredz spelade och en massa av mina gamla kamrater dök upp.

Repris på det hektiska 70-talet
Hela livet började kännas som en repris på mitt hektiska 70-tal. FKIS-arna satt på stamstället Tre Backar på Tegnérgatan och pratade om att skaffa monter på Bokmässan i Göteborg, men då måste vi ha någonting att sälja över disk. Pocketböcker, föreslog någon och det var ju en bra idé. Tillsammans hade vi en massa gamla noveller som kanske kunde sättas ihop till antologier. Dessutom en stafettföljetong om en kriminalare som for härs och tvärs i Sverige för att lösa ett svårt brott. Efter känd förlaga döptes han till Nils Holgersson. Troligen roterar Selma Lagerlöf i sin grav.

Jag pratade med Göte Johansson och eftersom mina böcker inte var värst olönsamma tycke han att det kunde vara värt att göra ett försök med både Mordisk resa genom Sverige och de olika antologierna. Det var så FKIS-arna började sina lyckosamma resor till Göteborg och montern på mässan. Carlösten Nordmark trodde inte att det var stor vits att sälja böcker.

”Vi gör ett lotteri”, sa han. ”Jag tror att folk hellre köper lotter än böcker. Böcker kan de handla i varenda stånd.”

Han hade rätt.

Statsministern omutbar
Men i vår monter gav vi bort fler än vunna böcker till personer som vi gillade eller trodde oss få nytta av. Den ende som vägrade ta emot sådana gåvor var förre statsministern Ingvar Carlsson. I stället tog han fram pluskan och köpte fler lotter.

Doktor Gormander alias Gunnar Ohrlander skrev en väldig drapa om mig i Aftonbladet, där han påstod att jag inte behövde bokmässan, för ”han är själv en bokmässa”. Kamraterna blängde lite avundsjukt på mig där jag stod och försökte locka in lotterikunder.

FKIS har sålt lotter och gjort olika framträdanden i Göteborg fram till hösten 2003. Då hade både Carlösten och Uno Palmström dött. Lusten att fortsätta försvann och vid årsskiftet lades föreningen ner. Kort därefter avled också Tage Giron.

En dag i Stockholm fattade vi att huvudstadens brottslighet blivit allt värre. På Tre Backar hade vi en mässingsskylt där det stod: ”Detta bord är stambord för Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm (FKIS). När vi kom dit fanns bara ett hål i väggen där skylten suttit.

”Det var som tusan!” sa Olov Svedelid och tog sig för hjärtat (eller möjligen plånboken i innerfickan). ”Tänk att det redan gått samlarvärde i oss!”

Hundra års noveller
Svenska Deckarakademin skulle fylla år och det skulle Bok- och Biblioteksmässan också. För att fira bestämdes att ge ut en antologi med så många av Sveriges deckarförfattare som möjligt. Lena Pilborg som ägde det göteborgska bokförlaget Tre Böcker lovade ge ut den. Titeln var redan bestämd – Mässfall skulle boken heta. Jag åstadkom en historia med den riktigt hyfsade titeln Frankensteins monter. Den handlade om en författares hämnd på en girig förläggare och gjorde väl inte så mycket väsen av sig då, men sen har den hamnat i skolvärldens klor och skrämmer nu dagens inte så oskyldiga barn.

Jag hade alltid haft lyckan med mig när det gällde novellskrivande. Det mesta jag åstadkommit blev publicerat. Om det är sant att konsten inte ligger i att kunna skriva, utan i att sälja det man skrivit – då är jag kanske konstnär, trots allt. Veckopressen (och tidigare fackförbundspressen) köpte mycket och kortare alster hade köpts av Bulls Presstjänst. De sålde vidare till landsortspressen.

Böcker för lösovänliga barn
I det gamla blixtlåssamhället Gusum fanns Gun Hållander som var delägare i Bokförlaget Hegas. Den andra delägaren var Siv Aronsson som bodde i Skövde. De hade en idé om att producera lättlästa böcker för ungdomar som inte tyckte om att läsa. Deras böcker såldes inte i bokhandel men visade sig bli stapelvaror hos skolbibliotek och vanliga biblioteks ungdomshyllor. De hade hittat en del Bullsdistribuerade FKIS-noveller och hörde av sig eftersom de trodde att de som de läst skulle kunna fungera inom hårda pärmar. Jag var tveksam först eftersom de var skrivna för vuxna, men löfte gavs och det blev böcker. Det visade sig att Gun och Siv behandlade texterna både effektivt och varsamt och hade skaffat människor som kunde ändra de svårare orden så att de blev läspedagogiskt anpassade.

Men Bulls novellåda var inte outsinlig. De kontaktade mig och undrade om jag kunde hjälpa dem med mer material. Just då hade jag arbete upp över öronen med Rallarliv och hade dessutom börjat skissa på en långserie med arbetsnamnet Enheten. Den byggde på idén att politiker blivit skrämda vid mordet på Olof Palme och behövde en hemlig organisation som skyddade dem mot attentatsmän. Den skulle dessutom hindra att deras misstag och utsvävningar kom till allmänhetens kännedom. Som vanligt med hemliga organisationer skulle Enheten börja leva ett eget liv.

Guld i gamla gömmor
Så jag hade inte tid att skriva, men lovade leta i gömmorna efter gamla noveller som kanske kunde användas. Bland klippen fann jag en ryslig novell som varit publicerad i Året Runt. Den handlade om ett par mycket unga och mycket kära människor som rymde till en sommarstuga (märkvärdigt lik min) för att slippa undan övervakande ögon. Där råkade de ut för hungriga spindlar och blev uppätna. Det lyckliga slutet skulle sedan vara att spindlarna tog över hela jorden.

Jag hade mina tvivel om novellens lämplighet, men både Gun och Siv tyckte att den var bra; inte så mjäkig och så följde den inte trenden att det alltid skulle gå bra för huvudpersonerna. De beställde mer och småningom kom det två i dubbel bemärkelse storstilade samlingar – Spindlarna och en minst lika ruggig som hette Jagad.

Jag hade mycket att göra med Rallarliv. När jag dessutom började få användbara idéer till Enheten blev det ännu värre. I hyllan hittade jag en bok om yoga och läste där att denna metod var oslagbar när man ville ha mer energi. Jag prövade på i någon vecka, men fann att yoga antagligen endast är bra för japaner, och återgick till mitt vanliga osunda liv.

Enheten drar igång
Det var kanske därför jag hann med att göra den första boken i serien klar. Den fick namnet Ett hjärta för guld och handlade förutom om att Enheten försökte rekrytera en kvinnlig journalist också om illegala organtransplantationer, där reparationsdelarna hämtades från invandrarbarn.

Staten gav besked om att både Enheten och Rallarliv skulle läsas in för synskadade och förfrågan kom ifall jag ville göra det själv. Sånt hade jag aldrig prövat och en utmaning är alltid en utmaning. Jag läste in hela serien Rallarliv – tolv volymer – och några kriminalromaner. Sen blev jag hes och har i fortsättningen överlåtit sådant arbete åt andra.

Det var i början och mitten av 1990-talet som mina gamla kamrater började dö. Lennart Lindström var först och han följdes av Tommy Schinkler. Sedan dess har det blivit många fler. Ibland funderar jag över vem som skall skriva ett ”In memoriam” om mig.

Aschberg vill prata om sex
TV3 hade börjat ses av allt fler som skaffat sig parabolantenn. Robert Aschberg (”en femetta”, enligt Kerstin Hallert, då TV-recensent i Svenska Dagbladet) ville göra en timme direktsändning med mig. Jag blev begeistrad över möjligheten att få prata om mina nya böcker, men det blev nästan enbart snack om Ben Hogan och Sexy Western. Synd, men Hogan var nyutgiven så lite nytta gjorde det säkert.

Men det verkade som om Ben Hogan gjort störst intryck på de journalister som ville intervjua mig. Jag hade slutat skriva westernböcker om honom redan 1975 men han hängde med som ett plåster. Kanske var det så att journalisterna snart 30 år senare mindes honom från sin lyckliga barndom.

Hegas gillade att biblioteken gillade mina novellsamlingar och köpte stort av dem. Det gjorde jag också. Därför svarade jag genast att jag ville när Gun Hållander ringde.

”Kan du tänka dig att skriva en sammanhängande historia som kan bli strax under 200 sidor i färdigt skick”, sa hon och mildrade genast propån. ”Med stor stil alltså.”

Jag fick anledning att ångra löftet. Dag efter dag gick utan att minsta idé blixtrade till. Jag blev ogin och dum utan att själv märka det och en dag undrade hustrun om det inte vore bäst att jag skaffa mig miljöombyte. Jag fattade vinken och styrde till B&W (numera heter det Coop Forum, men är samma affär) för att handla mat. Kassarna slängdes in i trunken på min bil som nu var en röd Volkswagen Golf. In i samma bil åkte datorn och skrivaren. Sen fick jag syn på min son Johannes, tog honom i örat och förde också honom till bilen. Sedan for vi till Ländsjö.

Sonen klarar skivan …
Efter vägen förklarade jag mitt predikament för sonen, som då inte kunde låta bli att reta sin far för brist på fantasi. Jag höll inne med de hårda ord som passat som svar. Det är inte lämpligt att skälla på den som man vill ha hjälp av.

Men Johannes sa inte mycket längs den 36 mil långa vägen till sommarstugan. Jag kunde se att han tänkte och det gjorde mig lättad. När vi kom fram förklarade han vad han kommit fram till.

”Du ska ha tre ungar i min ålder”, sa han. ”En tjej som är snygg, klyftig och duktig i största allmänhet. Sen en kille som tror att han är snygg, klyftig och duktig. Den tredje kan vi kalkera på dig, farsan – en liten fetknopp med glasögon som sitter vid sin dator dagarna i ända, aldrig går ut men ändå tror att han vet allt som händer i världen.”

Det var något att tänka på och vi tänkte tillsammans medan vi bilade runt i Hälsingland på jakt efter miljöer att placera en historia i. Det blev till sist en bok som fick namnet Döingen som försvann och kretsade kring Kattis, Trubbel och Geniet som alla hamnat i eller i närheten av Ländsjö gamla skola. Och den antogs av Hegas som sålde slut på upplaga efter upplaga.

… och belönas med en Europaresa
Johannes var 14 år och höll redan på att växa sig högre än sin far. Jag anade att det snart skulle bli som med mig i samma ålder. Då bröt jag mig loss och började försörja mig själv så gott det gick. Jag ville inte att det skulle gå lika hastigt för honom som för mig. Eftersom jag ibland är fullblodsegoist ville jag behålla honom så länge som möjligt. Därför föreslog jag att familjen skulle göra en bilresa genom Europa. Han nappade entusiastiskt. Helena hade inte tid för hon skulle vara sommararkeolog nära staden Perpignon i södra Frankrike och Birgitta kunde inte. Hon arbetade åt Latinamerikainstitutet på Stockholms universitet och var i full färd med att anordna en internationell kongress.

”Men det passar bra att du och Johannes åker”, tyckte Birgitta. ”Då kan några delegater bo här så spar institutet pengar.”

På andra sidan Göteborg började utlandet. Vi hade legat över i villan hos Sören Skarback och Alice Radomska och åkte färja till Danmark. Johannes var inte vuxnare än att han ville kolla in Legoland i Billund, så där blev vi kvar en hel dag. Tyskland, Holland, Belgien och Luxemburg klarades av och nu ville jag visa honom Paris.

Trafikbekymret Paris
Han gillade inte den stan utan ville därifrån så fort som möjligt. Jag tvivlade på att det skulle gå. Trafiken var stark och jag hade lika svårt att hitta som den gången jag kört vilse i Lena Philipsons hemstad Vetlanda. Till sist lyckades jag emellertid hitta en parkeringsplats där det var stoppförbud och ställde upp Johannes så jag kunde fotografera honom med Eiffeltornet i bakgrunden. Han fick se bilden när han kom hem.

”Jaså, var det så här tornet såg ut”, sa han. ”I Paris hann jag aldrig se det. Du gastade som en idiot när en polis styrde kosan mot bilen.”

Det blev ingen p-bot och till sist hittade vi ringleden runt stan och kunde lirka oss söderut. Jag hade skrutit om fransmännens ypperliga kök, men sådana kunskaper hade inte nått till vägkrogarna. Johannes talade föraktfullt om att de bara serverade mjölig pommes frites och antingen halvråa eller vidbrända köttstycken. På väg in i Andorra åt vi pizza. Den var inte heller bra.

Till Spanien kom vi en söndag med bara franska och svenska pengar på fickan. Vi kunde inte ta betalvägen utan tvingades följa serpentinvägar intill väldiga stup. Jag bet ihop och Johannes var märkvärdigt tyst. När det mörknade hade vi hittat en liten by vid kusten. Där låg ett hotell och på min rådbråkade spanska, blandad med engelska och tyska uttryck, övertygade jag hotellägaren om att vi behövde sova och äta, men inte kunde betala förrän nästa morgon när banken öppnat. Jag antar att de tyckte att sonen såg hederlig ut, för vi fick både mat och billigt logi.

O.J. Simpson jagas på TV
En hel del mil norr om Alicante skrek Johannes så högt att jag tvärnitade. Han hade sett en hotellskylt som skröt att där fanns swimmingpool. Rummet hade dessutom TV och medan Johannes badade av hjärtans lust såg jag på CNN hur O.J. Simpson jagades av polis i sin stora skåpbil.

Nästa eftermiddag kunde jag svänga in på Calle Acacia i Campo Verde. Där bodde nu Iwan och Margareta Morelius och vi var väntade. Iwan hade länge velat sälja sin tidskrift DAST Magazine till mig, men jag var hur kallsinnig som helst även om jag begrep att man inte kunde sköta en svensk deckartidskrift från spanska landsorten. Familjen Morelius såg till att vi blev ordentligt trakterade. Till sist var jag så pass långt från mina sinnens bruk att jag lovade att ta över magasinet. Men så mycket vett hade jag kvar att han inte fick betalt.

Därifrån åkte vi vidare till Gibraltar för att titta på aporna, åka i tunnlar och begrunda det mest engelska som finns öster om Storbritannien. Eftersom det var siktigt väder kunde vi skönja Afrika från klippan. Det gick massor av fartyg i Gibraltar sund och när vi sedan åkte västerut kunde vi följa ett som var på väg ut i Atlanten.

Portugiser är ett vänligt folkslag, men de förändras kapitalt när de sätter sig bakom ratten. Då blir de genast Formel 1-förare och numera tror jag helhjärtat på den statistik som säger att de flesta trafikolyckor äger rum mellan Faro och Lissabon. Massor av förare körde som berusade dårar på en slingrande väg kantad av träd. Många av dem visade sår i barken efter motorfordonsbesök.

Gammal skivbekant
Strax norr om Lissabon ligger staden Estoril, ett sommarparadis med badstränder för portugiser och turister och ett spel- och åretruntparadis för de välbärgade som flockades vid casinot. Dit hade min väl Arne Larsson flyttat efter sina skiväventyr i Sverige. Han bodde ända längst upp i backen från stranden räknat, så jag såg inte mycket av Johannes sedan vi väl installerat oss. Jag vågade mig själv till badviken och långsamt blev den vita fyrbåken röd och småningom nästan brun. Ansiktsförlamningen hade börjat gå tillbaka, så jag tyckte att det gick att vistas bland människor utan att bli beskylld för att skrämma deras barn.

Arne hade byggt om lägenheten ganska ordentligt. I stället för vardagsrum hade han en modern studio med bandspelare och viss datorkraft. Han hade lagt populärmusiken åt sidan och börjat göra kassetter med dramatiserade sagor för barn. Det var tydligen ingen lönsam verksamhet, för när vi hungriga Brommabor gjorde en raid mot hans kylskåp fälldes inga byten. I näraliggande Cascais fann emellertid ett stort varuhus, så vi bjöd på middag både den dagen och några till.

Gessle och Lundell ville inte
Året innan hade jag förfärdigat några berättelser till honom. De var inspelade i minsta utrymmet i en grammofonstudio söder om Söder, där Per Gessle höll på att göra en skiva i största lokalen. Vi fikade tillsammans med honom i det lilla kafferummet och en dag kom också Ulf Lundell på besök. Jag föreslog att de skulle göra någon liten roll – gratis – men det blev inget av med det.

Skådespelare var i stället ett gäng som jag och Birgitta raggat ihop – Helena och Johannes förstås, Lena Askerud och några av hennes kompisar. Vuxna röster gjordes av Arne Larsson själv, mig och Birgitta.

Nu höll Arne på att mixa samman alltihop i vardagsrummet. Jag fick lägga på ett par narrativa texter och sen var Arne nöjd. De där kassetterna hittade jag sedermera i olika varuhus i Sverige.

Johannes passade på att fylla år medan vi var där. Födelsedagskäk med Coca-Cola ordnades på ett nybyggt McDonald’s och sedan åkte vi på sightseeing. Medan vi satt och berättade för Arne om allt vi upplevt av gamla slott och fyrtorn ringde telefonen. Det var Helena som meddelade att hon var trött på att gräva efter fossiler i grottan utanför Perpignon. Skulle inte jag kunna åka dit och förklara för arkeologerna att mor var sjuk så hon kunde åka hem.

”Vill du åka hem med Johannes och mig?” frågade jag troskyldigt.

Helena vill smita
”Inte alls”, sa dottern. ”Jag har bestämt med en kompis att tågluffa i Spanien. Det är säkert roligare än att bo i ett blött tält om nätterna och gräva med murslevar om dagarna.”

När jag fick höra det där om blött tält såg jag framför mig både urinvägsinfektioner och lunginflammationer. Det bestämdes att jag och Johannes skulle åka norrut nästa dag och att jag skulle ringa den krog i Perpignon, det ställe där hon brukade låna telefon klockan åtta på kvällen. Det blev en lång resa på småvägar till spanska gränsen och sedan upp genom de trakter som Cervantes beskrivit i sina romaner om Don Quixote och Sancho Panza. Norr om Madrid hittade vi ett hotell där det gick att ringa utlandssamtal och prick 20.00 ringde jag. Helena förklarade att det inte fanns så många barer, jag skulle säkert hitta.

Naturligtvis var det inte sant. Men sjunde eller åttonde stället vi frågade på fick vi napp. De kände Helena, men hade inte sett till henne den dagen. Till sist kom hon och medan vi åt middag förklarade hon hur allt skulle gå till. Jag fick en handritad karta som visade var utgrävningarna låg och en beskrivning av mannen jag skulle ljuga för.

Barägaren hade en bekant med ett litet hotell där Johannes och jag kunde sova. Sängen var en väl stoppad madrass, så kullrig uppåt att sonen och jag måste hålla varandra i hand för att inte trilla i golvet på varsin sida.

Bedrägeriet inleds
Nästa dag kom vi till grottan, hittade utgrävningschefen och serverade det inlärda bedrägeriet. Helena slapp vara med tiden ut och hon gav mig ett kärleksfullt ögonkast innan vi skildes. Medan hon och kamraten förberedde sig tågluffning styrde Johannes och jag betalvägen norrut. Golfen gick som ett spjut och den natten bodde vid på ett 1300-talshotell i Tyskland. Jag är nästan säker på att vi fick det mest autentiska rummet. Det behövdes en övernattning till och den skedde i danska Rødby. Hem kom vi en dag tidigare än sagt, men blev förlåtna även för detta.

DAST får bredare inriktning
Nu gällde det att inte spilla tid. Under hemresan hade jag haft ågren över mitt löfte till Iwan Morelius. Löften måste ju hållas, så jag blev tvungen att lära mig hur man lade upp en produktionsplan med utgivningstider, prenumerantregister, annonspriser och allt annat som deckartidskriften DAST Magazine krävde. Fast deckartidskrift … det var lite snävt. Det fick bli en tidning som skulle handla om underhållningslitteratur i stort. Namnet kunde behållas intakt. Visserligen var A för ”agent” relativt överspelat, men det kunde ju stå för ”action” i stället.

Det gällde dessutom att hitta någon som kunde göra tidningen. Själv var jag helt och hållet novis på layout per dator. Men så fann jag Ulf Castelius. Han gick med på att hjälpa till och blev därför chefredaktör på studs. Samtidigt som jag skrev på andra boken i Enheten-serien – döpt till Den ensamme galningen och av elaka vänner därför förklarad som min självbiografi – jagade jag skribenter till DAST. Gudskelov har jag många vänner med skrivtalang (flera av dem kommer ­ eller kom – med böcker titt som tätt) och alla lovade göra något. Björn Vinberg, Expressens gamle nöjeschef, skrev en drapa om hur hans tidning såg till att Ed McBain blev stor i Sverige, Rolf Nilsén intervjuade Andrew Wachss, åklagaren Klas Lithner i Malmö fick ihop en grej om Lettland i deckaren och Jean Bolinder, den alltid lika hjälpsamme, berättade om litterära förebilder i svensk kriminallitteratur. Förlag skickade recensionsböcker till ett rätt omfångsrikt ”Bokskåp” och nästan till vår förvåning fick vi ut en 64-sidig tidning.

Lyckan kommer, lyckan går
Iwan hade skickat mig en lista på sina prenumeranter. Den innehöll mer än 2.000 namn och jag var överlycklig, för med så många skulle tidningen gå ihop med råge. Tyvärr visade sig minst 40 procent vara avlidna, avflyttade utan ny adress eller på annat vis spårlöst försvunna. Herr Morelius lista gällde varenda människa som någonsin köpt DAST sedan starten 1968. Jag blev rätt förbannad faktiskt, men det var bara att bita ihop.

Tidningen skickades till svensk dagspress och uppmärksammades faktiskt positivt. Det var bara Svenska Dagbladets Göran Bengtson som ironiserade lite elakt och menade att ”säkert kan ’de stående personerna’ räkna med en fristad hos Genberg”.

Nästa katastrof kom ett kvartal senare. Castelius fick mer jobb med annat än han tänkt sig och gav besked att han inte kunde fortsätta som chefredaktör och inte hann han göra tidningen heller. Det enda jag kunde göra var att skaffa en dator med större hårddisk, mer minne och program som PageMaker och Photoshop. Detta fixade Anders Hjelm, som bildat firman Teknikstöd AB.

Jag läste manualer (inte alltid så lätt, för till och med de som påstås vara skrivna på svenska är inte alltid skrivna på svenska) och lyckades få fram en nästan godtagbar tidning. Utskriften kördes till tryckeriet i Nockeby. Där glömde man tala om för mig att fotografierna skulle finnas med elektroniskt. Det blev den svartaste bildtidning jag sett på länge. Den saken kommenterades underligt nog aldrig.

En man med en idé
Nu var nöden stor – men hjälp fanns där jag minst anat det. I gömmorna hade jag hittat en novell som varit med i en tävling anordnad av Sveriges Radio. Där kom den ingenstans, men den handlade om en ensam mans kärlek till sin hund. I en tidningshög låg ett nummer av Hundsport och jag skickade den dit. Några dagar senare fick jag besök av Torsten Widholm, chefredaktör i detta organ för Kennelklubben. Vi hade träffats förr, men var och när hade jag glömt. Widholm förklarade och jag försökte minnas. Det var dock inte för att prata gamla tider han kommit – han hade en idé.

En gång i världen fanns det ett deckarmagasin som hette Alibi-Magasinet och en koll i registren visade att detta namn var ledigt. Skulle vi inte …? I synnerhet som han hade ett förlag som hette Mälaröbörsen och jag kanske hade några gamla titlar som kunde publiceras i nya Alibi-Magasinet. Jag försökte styra in samtalet på mina bekymmer med DAST och alltsammans slutade med en kompromiss. Han skulle få lite gammalt material av mig – jag hade bland annat en refuserad följetong som hette Brinnande brott – om han fixade godtagbar tryckning av underhållningslitteraturtidskriften.

Widholm visade sig vara en snabb rackare. Inte nog med att han såg till att Brinnande brott kom ut, han lät också sina kamrater på W-Offset trycka DAST och se till att den fick en riktig rygg i stället för den gamla klammerhäftningen.

"Bra att barnen läser skit"
Det blev mer TV för min del. TV4 tog i rejält en dag när jag både fick prata om Rallarliv i morgonsändningen och var med i ekonomiprogrammet Mina pengar samma kväll. Då kände jag mig lite stöddig men det gick över när jag i en annan kanal kollade en TV-debatt om litteratur där skådespelerskan Claire Wickholm konstaterade: ”Huvudsaken är att barnen över huvud taget läser. Det kan vara vilken skit som helst: Kjell E. Genberg eller Jan Guillou …”

På senhösten kom ett mycket oväntat samtal. Det var Arne Bill som berättade att Björn Skifs och hans gamla Slam Creepers från Vansbro kommit ut med en samlings-CD med alla gamla inspelningar.

”Björn och grabbarna vill att du ska komma till släppfesten på nöjesbåten Patricia.”

Naturligtvis åkte jag dit, slapp bära Björns hammondorgel, men pratade om de gamla tiderna när han dök upp på Götgatan 91 och ville ha stekt fläsk med löksås. Gitarristen Kenneth Windahl, basisten Lars Christians och trummisen Janne Fackt kom också dragandes med minnen som jag glömt.

Befinns vara rar
Karin Bojs på DN kom och gjorde en helsida på mig och de ”bästsäljare som kultursidorna ratar”. Hon påstod att jag var en rar och humoristisk man (!) och skrev en hel del om Rallarliv. I den serien blandade jag in nu levande människor i 1800-talets järnvägsbyggeri. En dragspelande typ fick drag av Roland Cedermark och namnet Härjedals-Roland, vilket noterades av Nalle Nahlbom i Dragspels-Nytt, och min sedermera avlidne norske kamrat Odd Magnar Syversen från Løten fick stor plats som ganska underlig höger hand åt Robert Stark. Detta ansågs vara så märkligt att Hamar Arbeiderblad ägnade det stort utrymme.

Alibi-Magasinet, med undertiteln Pulp Fiction, fortsatte att ta mina gamla saker. Ta i trä kom ut på nytt men det roligaste var nog att bladet publicerade Kvällspostenjournalisten Bertil Falks debut från 1954 – Den maskerade ligachefen. Honom hade jag träffat mer än 20 år tidigare och när han nu dök upp i mitt liv igen började jag bearbeta honom på allvar. Jag ville inte vara chefredaktör för DAST längre, det behövdes någon med annan utblick över deckarlitteraturen än den ganska snäva som jag hade. Han ville tänka på saken.

VM i fritt brott
I Göteborg skulle det bli VM i friidrott. Medlemmarna i FKIS hade skrivit en stafettnovell (något sådant hade ingen hört talas om förr) i samband med VM i fotboll och nu bestämde vi att göra något liknande. Det blev noveller av oss alla under vinjetten VM i fritt brott och eftersom det var VM-år blev utfallet gott. Jag såg till att det blev ett litet häfte av dem alla och det gick som bilaga till DAST. Det och flera andra novellbilagor, med andra skrivare än FKIS-arna som medverkande (Ove Allansson, Jean Bolinder, Per Olaisen, Torsten Widholm, Jan Nygren, Bertil Falk, Kristoffer Leandoer och Stieg Trenter), och de gick också att lotta ut på Världens längsta bokbord på Drottninggatan i Stockholm, på Bokmässan i Göteborg och vid alla våra framträdanden runt om i Sverige.

Göte Johansson skaffade sig fler bokhandlar runt om i Stockholm. I Nynäshamn hade han redan en. Det gjorde att han inte hade lika mycket tid att ägna åt förlaget. Därför övertygades Torsten Widholm att han skulle ge ut FKIS-arnas gamla böcker i pocket. Lotterierna krävde många vinster. Vi krävde också att verksamheten skulle gå med vinst, så Widholm fick trycka en viss upplaga av vilket de flesta böckerna skulle gå till oss och resten fick han sälja bäst han ville. Det var ett utmärkt upplägg som fortsatte fram till dess FKIS lade näsan i vädret. Dessutom tyckte Widholm att det var synd att Enheten inte fortsatte. Han fick mig att skriva en fortsättning och Handen i flaskan trycktes i Ryssland.

Det statligt styrda LL-förlaget, som producerar litteratur för invandrare och lässvaga, bestämde sig för att ge ut en ny serie böcker kallade Lättpocket. Jag fick vara med vid premiären och bearbetade en av mina gamla noveller som hette Du skall icke åka fast. Det blev så lyckat att jag fick beställning på två till. Du skall icke … blev film (och några år senare en gång till).Hösten 2004 besökte jag Sundsvall och fick titta på när regissören Klas Marklund spelade in ett par scener till den film han kom att kalla Jycken. Han skickade mig en DVD. Jag ska inte recensera den … Men åter till dåtiden.

FKIS fyller 20 …
Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm fyllde 20 och det firade vi med att ge ut novellsamlingen I förening med brott, en berättelse för varje år vi funnits till. Det behövdes inte så mycket tjat för att få Bengt Svensson att ge ut den på förlaget Valentin.

Allt var jättebra men eftersom jag och syskonen i FKIS lastat på Torsten Widholm en massa jobb med pocketböcker och annat blev det bekymmer med att producera DAST. Att hitta ny samarbetspartner var inte så lätt. En dag fick tidningen en inbjudan från Bokförlaget Gondolin till presskonferens på Arbetarrörelsens Arkiv vid Norra Bantorget. Den gällde boken Betongarbetaren av Walter Nilsson och jag tänkte att den inbjudan måste ha kommit alldeles fel. Det lät inte som en underhållningsroman. Men jag åkte dit och det kändes rätt ensamt. Stockholmspressen är alltid kallsinnig när det kommer någon och vill berätta om böcker från provinsen.

… och jag träffar ny förläggare
Jag fick dock en trevlig pratstund både med författaren och förläggare Helmuth Glöck. Det visade sig att han hade ett eget tryckeri i Stehag så jag visade tidningar för honom och berättade om mina bekymmer. Lite senare samma dag kom han till Bromma och jag kunde visa hela raddan av dastar. Förmodligen hade den gode Glöck blivit miljöskadad i huvudstaden, för han föreslog att han skulle köpa in sig i DAST och trycka den. Jag slet till mig halmstrået och nästan skrek ”Topp!”

Samarbetet började med nummer 3 1997. Inför fyran tyckte Helmuth att det såg trist ut med svartvita omslag, och därifrån har alla varit i färg. Om jag trodde att det gick att fylla en större tidning så borde vi göra det. Från och med nummer 1 året därpå har tidningen aldrig varit smäckrare än 132 sidor inklusive omslag, fast flera gånger har den varit större än så. Återigen tjatade jag på Bertil Falk – som var ofta förekommande medarbetare – om att han borde bli chefredaktör och ta större ansvar för det tidningen publicerade. Till sist gav han med sig och kunde ståta med denna nya titel från och med nummer 4 1999.

”I högst två år”, sa han. ”Längre vill jag inte ha den befattningen.”

Han höll faktiskt ut till sista numret 2002. Då tog Leif-Rune Strandell, uppskattade ordförande i Sällskapet Deckarvännerna, över rodret och behåller fortfarande styrförmågan.

I mitten av 1990-talet träffade jag Anders Söderberg, förläggare på förlaget Wahlström & Widstrand som ingår i Bonniergruppen. Vi kom bra överens, så pass att han tyckte att jag skulle skriva en deckare åt dem. Jag gjorde så och ut kom Om du skulle dö – den förhoppningsfulla titeln snodd ut en broschyr om organdonationer.

Förlaget för fint för mig
Omslaget av Olle Frankzén styrde tankarna åt serietidningshållet, men var iögonenfallande. De flesta recensioner jag fick var hovsamma och hyggliga men i Nordvästra Skånes Tidningar fick jag och boken en fyrspaltig rubrik: ”Mannen som skriver hellre än bra”. Det dök upp ytterligare en handfull anmälningar där man menade att en gammal kioskboksförfattare inte borde få finnas på ett så fint förlag. Om han skulle det borde han lära sig skriva först.

Sen skulle han definitivt inte skriva så mycket. Att de flesta journalister skriver lika mycket som jag, men inte publicerar det i klump, tycktes ingen fundera på.

Jag grät ut hos Söderberg som dissekerade recensionerna och menade att jag åtminstone skrev bättre än de skribenter som åstadkommit dem. Dessutom, sa han, borde jag veta att förlagets urvalskriterier var sådana att de flesta manus de fick blev ratade. Det hade ju inte mitt blivit. Som grädde på moset ville han att jag skulle skriva mer och det blev en historisk roman med kriminella inslag. Den hette Huset vid sjön och där använde jag mig av pseudonymen Ida Maria Bengtsdotter. Hos Wahström & Widstrand kom jag ut med en bok till. Det var en kriminalroman som utspelades i 60-talets början. Titeln kom sig av att jag en gång lovat kriminalförfattaren Christer Nygren att skriva om honom. Eftersom Christer är en lång räkel döpte jag boken till Den långe från Sundsvall, men det är också det enda som hänvisar till honom. För den fick jag knappt en enda nedlåtande recension. Men det hjälpte inte.

Anders Söderberg gick i pension. Kaos uppstod nästan när förlagsredaktörerna skulle pinka in nya revir. De författare som han haft förpassades ut i kylan.

Men jag hade att göra. Om jag inte blev ombedd såg jag till att skriva på spekulation. När jag deltog på Bokmässan brukade jag få bo hemma hos författaren och Göteborgskännaren Sören Skarback (vars hus förresten kom att nyttjas av kommissarie Arnold Nyman i böckerna av Christian Aage) och en afton hade TV en snutt om en författare som skrivit om – tror jag – idegranar.

”Det kan du i alla fall inte skriva deckare om!” sa Sören.

”Det går att skriva deckare om vad tusan som helst”, protesterade jag.

Sören såg sig om. På ett bord stod en fruktskål och han kastade till mig en banan. Den var väldigt mogen så när jag fångade den fick jag bara stjälken kvar i nypan.

”Skriv om det där om du kan”, sa han.

Intrigbygge på hemvägen
På väg hem från mässan körde jag över Borås och Jönköping. I trakterna av Ödeshög hade jag fått en idé och när jag parkerade i garaget på Gårdsfogdevägen var intrigen i stort sett färdig inne i min skalle. Boken som blev resultatet fick namnet Bananstjälken. Det blev min första – och enda – roman om seriemördare och inledde dessutom en trilogi som fortsatte med Äppelkrigaren och Persikohuden. Jag brukar referera till dessa böcker som min fruktsamma period.

Både Mälaröbörsen och Hegas fortsatte att ge ut böcker skriva av mig och nu ville också min nye skånske kompanjon Helmuth Glöck att jag skulle åstadkomma några ungdomsböcker åt honom. Den första blev en historisk sak som hette Emigrantpojken som följdes av tre andra ”pojkar”. Han gav också ut en thriller med titeln JAS-planen, och lite senare en pocketutgåva av En främling kommer hem.

En praktisk pseudonym
Ändå hade jag svårt att glömma sågningarna av Om du skulle dö. Recensenter skulle behöva recenseras för att märka vilken effekt elaka ord kan ha. Ibland påstår de saker som är rent felaktiga för att vinna en stilistisk poäng. Jag beslöt att komma åt dem på det enda sätt jag kunde. Det blev en kriminalroman igen, en under pseudonym. Det var ett väl valt författarnamn – Christian Aage. Lite danskklingande och med två ”a” i början så att boken kom först i katalogen.

Sammansvuren i det här fallet blev Mattias Boström i Lund. Mattias är en man som kan deckargenren utan och innan och dessutom hade han ett bokförlag som hette Boströms. Hos honom kom hösten 1999 polisromanen Italiensk öppning. De första recensionerna fick hjärtat att picka: ”Christian Aage har med stor självsäkerhet klivit rakt in på den hårdkokta kriminallitteraturscenen”. Det kom fler recensioner som prisade boken, bland annat av de recensenter som påstått att Kjell E. Genberg inte kunde skriva. En av dem kallade mig ”en skicklig debutant.” Då log jag i mjugg.

När jag börjat skriva nästa Aage kom beskedet att Boström inte kunde ge ut den. Han hade fått erbjudande att bli förläggare hos Bonnierförlaget Forum och där var det fullt. Jag pratade genast med Lena Pilborg på Tre Böcker i Göteborg. Hon hade publicerat mig i novellsamlingen Mässfall långt tidigare.

”Jo, jag kan ge ut Aage”, sa hon. ”Men du ska veta en sak. Alla mina böcker utspelas i Göteborg. Kan din hjälte Arnold Nyman flytta hit?”

Nyman flyttar till Göteborg
Det kunde han. Det var förresten en mycket bra lösning att stockholmaren Nyman hamnade i Sveriges andra stad. Jag visste förfärligt lite om västkustens pärla och min okunskap kunde föras vidare till honom. Den första Aageboken hos Lena kom att heta Damoffer eftersom min idé var att alla titlar skulle ha schackanknytning.

Tyvärr bestämde vi också att pseudonymen skulle avslöjas efter fjärde titeln. De flesta recensenter gillar dem fortfarande, men de som anser att Genberg inte får kunna det där med subjekt och predikat skriver icke mer om Christian Aage.

Min journalistkompis Per Erik Tell i Kristianstad slutade på radion och köpte ett hotell och fik i Vinslöv tillsammans med sin sambo Tinna. Han ville göra Tinna & Tells mer känt och tänkte att en deckare från platsen kunde göra susen. Jag åkte ner och rekade och det blev två pocketvolymer som båda benämndes som Vinslövsdeckare – Eldgivning och En liten detalj. Det var meningen att det skulle bli fler, men så fick Tinna ett jobb – ett erbjudande som man inte kan säga nej till. Nu är Tells hotelläventyr över. Jag tror att jag kommer att sakna Vinslöv, stället där jag återupplivade kommissarie Återberg.

Nästa årtionde >>



Hemsidedesign © Johannes Genberg 2013 och framåt. Allt material är © Kjell E Genberg och får fritt användas för privat bruk, eller för icke-kommerciella utbildningssyften. Kontakta författaren för annan användning.

Utdrag

Managern Kjell E Genberg - 1960-tal

Innan Kjell blev författare 1966 var han en relativt framgångsrik lokal musikmanager i Hälsingland. En alltför tung hammondorgel och en förstörd rygg senare började han författa för att försörja sig och familjen.
Läs mer >>



Ben Hogan nr.1 - Hämnarer

1972 kom första boken av 56 om Ben Hogan (under psednonymen Matt Jade), vilket skulle bli en succé. Den unge Johan Hellgrens mamma mördades och han följer hennes mördare till inbördeskrigets Amerika. Där får han ett nytt namn, ett nytt liv och blir snart ökänd.
Läs mer >>