Baserat på en sann historia ...
Kjell E. Genbergs
DIGITALA museum
Nyheter : Biografi : Böcker : Annan media : Föreningar : Galleri : Kontakt : Internet

Underlänkar

Årtal
Introduktion
1940-tal
1950-tal
1960-tal
1970-tal
1980-tal
1990-tal
2000 och efter



Första besöket?

Facebook

Du kan följa Kjell E Genberg via hans privata Facebook-sida.
Klicka här >>



Du kan klicka på många bilder för att se större versioner av dem

Du kan se större versioner av många av bilderna på hemsidan genom att klicka på dem.



Du kan klicka på många bilder för att se större versioner av dem

På olika ställen på hemsidan kommer du se text som ser ut så här. Klickar du på den kommer du se en bild, läsa en annan text eller komma till en annan hemsida.



BIOGRAFI



1980-tal

I Länsjös grannby Frisbo bodde en invandrad tysk vid namn Wolf Strobel. Han var tusenkonstnär och ägde dessutom en såg där närboende gärna inhandlade virke. Jag hade gjort en ritning på mitt nya uthus, en kombination av vedbod, pinalförvaring och utedass och det papperet tog jag med till Wolf för att få råd om vad som behövde köpas. När jag förklarade att virket från det gamla uthuset skulle användas åkte han med till Ländsjö, tittade och skakade på huvudet.

”Åk och köp cement”, sa han. ”Jag gör om ritningen så länge.”

Rudolphis Järnhandel i Delsbo hade cement och de papprör som jag också fått order att skaffa. När jag kom tillbaka hade Wolf redan börjat gräva hål i marken på ett ställe där det var som torrast om vårarna. Det var en attans massa hål som skulle till. Jag hade tänkt mig hälften. Men papprören hamnade i hålen, fylldes med cement och sedan hjälpte Wolf mig med att fixa till stommen. Jag tyckte att det blev ett fantastiskt uthus sedan jag använt allt godtagbart virke från det gamla.

Medan jag hamrade, satte in fönster, byggde dassdelen och lade plåttak hann jag fundera på Anderz Harnings propå. Visst skulle Ben Hogan kunna flytta hem till Delsbo igen, men för det krävdes skäl som var godtagbara och logiska. På biblioteket hade de mycket lokalhistoria i tryck. Jag lånade och läste och på dagarna hamrade jag medan jag grunnade på hur allt skulle kunna kombineras. Och en sammanhängade historia föddes så sakteliga. Men jag skulle ta det försiktigt den här gången, skriva långsamt och eftertänksamt. En del kritiker hade påpekat att jag verkade ha så lätt för att skriva att detta blev min fiende.

Just som jag lade sista handen vid mitt byggnadsverk kom min bror Alf på besök. Han var numera utbildad snickare och när han fick syn på nybygget tycktes han vilja kräkas. Men han sa inget och sällan har en tystnad varit mer talande. Jag pratade desto mer, förklarade hur snyggt jag tyckte att det blivit. Alf gick till sist med på att det verkade stadigt om inte annat.

Bovar kopierade intrigen
Ingivelsen kom ut 1982 och så bra recensioner som för den hade jag inte fått på länge. Dessutom var den nära att få Expressens Sherlockstatyett. Men det som gjorde att romanen hamnade på nyhetssidorna i landets flesta tidningar var att några bovar kopierat min metod när de gjorde ett miljonrån mot OBS i Vårby söder om Stockholm. Jag väntade att bli gripen av polisen, men de hade tydligen fattat att jag inte hade med saken att göra. Däremot grämde jag mig över att inte få författarroyalty av skurkarna.

Men mest funderade jag på boken om Ben Hogans hemkomst, den där han åter skulle förvandlas till Johan Hellgren. Jag var ganska bra inläst på hur folk hade det i Arizona från 1860 till 1890, men hur hade 1900-talets ankomst med alla dess moderniteter påverkat? Jag skrev till Eric Haldane i Washington för att få tips. Library of Congress här i stan, svarade han. De har svar på alla frågor. Kom över, du får kinesa hos mig.

Bra idé … men att resa charterfritt kostade. Men eftersom jag nu var medlem av Författarförbundet sökte jag stipendium för att studera material om svenskar i Texas, New Mexico och Arizona på kongressbiblioteket i den amerikanska huvudstaden. Det beviljades, något som jag knappt vågat hoppas på. Dags att köpa biljett. Iceland Air var billigast eftersom de mellanlandade i Reykjavik, men det gjorde mindre.

Landstinget fixar bostad
I New York hittade jag ett billigt hotell i Bronx och lärde mig något nytt. Till och med den som betalade kontant måste vara utrustad med kreditkort, annars blev det inget sova. Jag saknade de stora monetära företagens förtroende och ägde inget sådant. Men det gick att lösa. I plånboken låg landstingets plastkort som införts för att identifiera sjuklingar som kom till lasaretten. Det visade sig duga här också så jag kunde vila ut. Nästa dag tog jag flygshutteln till Washington, hämtades på flygplatsen av Eric Haldane som hade ett trivsamt hus i östra stadsdelen. Han lärde mig åka amerikansk tunnelbana och att äta kubansk mat på kvarterskrogen.

Vem som skvallrat om att jag fanns i USA var jag inte, men en dag ringde Robert L. Fish, i Sverige mest känd som Robert Pike, författare till boken Bullit som sen blev kultfilm med Steve McQueen. Honom hade jag träffat både i Danmark och hemma hos oss i Bromma. Nu var han ordförande i Mystery Writers of America. Den organisationen skulle avhålla Elfte Årliga Mysterie- och Detektivlitteraturkongressen till minne av Anthony Boucher – Bouchercon XI. Anthony Boucher hette egentligen William Anthony Parker White och var en mycket uppskattad kriminalförfattare och recensent. Bara något år efter hans död började författare och läsare samlas i hans namn.

Ett trivsamt förspel
”Vill du hänga med?” frågade Bob Fish. ”Det blir ett litet förspel inför tredje världsdeckarkongressen i Stockholm 15 juni nästa år. Jag hämtar dig.”

Om jag ville! Kongressen hölls i National Press Club, en imponerande byggnad i ett område som mest bestod av gropar efter rivna hus. Programmet var också imponerande – panel efter panel framträdde och pratade om allt möjligt, från ”Vad hände med min bok när den blev film” till ”Stöd din lokala FBI-avdelning” och ”Reportern som detektiv”. James Grady som skrev Six Days of the Condor var sur över filmen som gjordes på hans bok. Filmbolaget hade kortat ner historien till tre dagar (”Ingen människa orkar se en kriminalfilm som spänner över nästan en vecka.”) och fått förläggaren att byta till samma titel som filmen. När titelns dagar var över hade läsaren halva boken kvar. Det var förvirrande, tyckte Grady, och det kan man hålla med om.

Brian Garfield är mest känd för boken Vän av ordning som blev film under originaltiteln Death Wish med Charles Bronson och vållade mycket rabalder. Nu hade han skrivit boken Hopscotch och fått bestämma nästan allt när det gjordes film på den, så han var rätt nöjd, liksom Warren Adler som just fått filmkontrakt på sin Transsibirien-Expressen. Vi pratade lite och jag började fundera på om det inte möjligen skulle vara kul att åka Transsibiriska Järnvägen. Adler visste inte, för det hade han aldrig gjort. Men han berättade gärna om sin nya bok som handlade om en psykopatisk och en detektiv från Washington.

”Det borde vara tvärtom”, insköt förre Washingtonpolisen Robert D. Arscott som satt vid samma bord. ”Här är poliserna psykopatiska och mördarna fullt normala.”

Tack snälla akustiken
När vi senare hamnat i baren ville Brian Garfield veta vad jag var för typ och jag berättade mer än gärna. När jag kommit till ”södra Norrlands sämste gitarrist” sken han upp. Det fanns en gitarr där och den hängdes på mig och själv satte sig Brian bakom pianot. Han spelade faktiskt väldigt bra och bjöds på otaliga drinkar. Jag blev också trakterad, vilket kan ha berott på att akustiken i baren var rätt usel. Det gick i alla fall att skylla på det.

Givetvis såg jag till att få komma med på visning av FBI-byggnaden i Washington. Huset var döpt efter grundaren J. Edgar Hoover (en murken typ som gillade när hans G-men sköt skarpt). Där förvarades en imponerande vapensamling – allt beslagtaget i samband med brott. Jag fick med mig en bok om världens alla handeldvapen därifrån, en nyttig liten sak.

Library of Congress var stort. Naturligtvis tittade jag efter om det fanns någonting om mig och till min förvåning hade de flera av mina böcker. Där fanns också det jag sökte efter så min väska fylldes med papper från kopieringsapparaten.

När jag var färdig med jobbet ringde jag till släktingar Carolyn D. Halstrom och hennes man, frikyrkopastorn Lloyd, i Virginia (båda är avlidna nu). På amerikaners vis var de mycket släktkära och struntade i att släktskapet var mycket avlägset. Jag hämtades med ett slagskepp till bil och fick bo i Petersburg, alldeles intill ett slagfält från inbördeskriget. Alla historiska platser skulle förevisas så jag kördes till dem alla. Williamsburg var en intressant upplevelse. Det var där de gamla kolonisterna bestämde sig för att göra uppror mot England och skapa en egen nation. Här vistades 1700-talets stora män – Thomas Jefferson, George Washington och andra. Men det fanns inget kvar från den tiden. I Europa hade turister förmodligen fått se hål i marken efter utgrävningar. Så icke i Virginia. Där letade man rätt på gamla kartor och byggde upp staden på nytt. Inga kulisser utan en hel stad med affärer, restauranger, smedjor och glasblåseri. I husen bodde personalen och alla var klädda i gammaldags kläder. Illusionen bröts bara när man kikade in bakom någon häck och fann en bil som tillhörde någon av dagens invånare.

Ett annat kort som också duger
Från Petersburg tog jag Greyhoundbuss tillbaka mot Washington. Men i Richmond gjorde jag ett stopp för att kolla ett museum som jag hört talas om. Det var tillägnat Edgar Allan Poe och ägdes av den driftige mister English. Museet var ett underligt ställe. Poe hade aldrig bott i huset, man hade inte ens hans böcker där. Det som fanns var några porträtt, en stol och en hurts av samma sort som Poe använt när han arbetade på en tidskrift i Richmond. Några teckningar ur en upplaga av hans stora dikt The Raven, men just inget mer. Jag hade börjat få ont om pengar och ville inte pröjsa två dollar i inträde, utan hävdade att jag var journalist och författare som borde få gå in gratis. Mitt presskort dög inte, samma sak med medlemskortet i Författarförbundet. Men jag råkade tappa 50-kortet (eller om det möjligen hunnit bli 70-kort) från Stockholms Lokaltrafik på disken. Det dög. Det är därför jag kan framföra mina klagomål.

Birgitta och jag började åldras och bestämde oss för att fira ett rejält 80-årskalas: 40 på oss var. Men vi fyllde på vintern, jag i januari och Birgitta i februari, så festen sköts upp i väntan på varmare väder.

Till sist satte jag mig och ringde till vänner och bekanta. Alla tyckte att det skulle bli så kul och än en gång fick Mariehällskyrkan ställa upp med möblemang. När den stora dagen kom trodde vi inte våra ögon. Alla som tyckt att det skulle bli kul kom också. Det blev storslagen genomströmning och innan natten var över hade snudd på 200 människor passerat vår tröskel.

Birgitta hade gjort en gryta i en makalöst stor kastrull. Den räckte bara till de första som kom. Jag hade varit mer förutseende – skaffat dunkar med kran och de fylldes med vin och sprit. Spriten var kanske inte helt laglig – jag kände folk som tillverkade utan att ingå i monopolet – men den var duktigt gjord och folk klagade inte. Vi hade till och med en dunk alkoholfritt, fast den behövde aldrig fyllas på.

Gammal viril man
Det var inte bara folk ur deckarbranschen som dök upp även om de var i majoritet. Också poesin var representerad. En gammal fin poet glömde att han var gammal där han satt bredvid vår granne Kerstin Hallkvist. Efter en stund kom hon rusade och pekade mot åldringen innan hon ställde frågan:

”Vem är den där gamle mannen? Han sitter och tar mig på musen så fort han kommer åt.”

”Det är Helmer Grundström”, svarade jag sanningsenligt och lite rodnande.

Tobias Berggren satt mest och konverserade Arne Bills fru Ingalill – ända tills Stefan Daagarsson bestämde sig för att läsa en nyskriven novell för dem. Han var inte ens riktigt färdig innan Tobias lät honom veta att den inte var särskilt bra. Då ville Stefan göra upp och knöt nävarna. Sven O. Bergqvist gick emellan och vreden vändes mot honom. De gick ut och gjorde upp under ett av äppelträden.

Olov Svedelid hade åsett matchen och suckade.

"Det är poeterna som slåss"
”Det är som jag alltid sagt. Deckarförfattare än finstilta och belevade människor. Det är poeterna som slåss.”

Ulf Durling, hans fru Lena och tidningsmannen Carl-Olof Bernhardsson nickade och skålade för den sanningen.

När vi hämtat och och städat blev det dags för mig att skriva boken om Ben Hogans återkomst till Sverige, de gruvliga kulturkrockarna som uppstod och hur han löste sitt sista fall alldeles innan första världskriget började 1914. Boktiteln blev En främling kommer hem. Bengt Svensson höll på att byta namn på sitt förlag och var alltför upptagen med sina bekymmer för att kunna ge ut den. Men jag nosade runt lite och fann att Jan Askild (som jobbade hos Lindqvists förlag när jag dök upp där) hade slagit sig ihop med Timo Kärnekull och bildat förlaget Askild & Kärnekull. Där tyckte man att boken var bra – det var bara ett problem. Förlaget höll på att säljas till Natur och Kultur. Det visade sig att jag och min bok fick hänga med dit. Men omslaget ställde till bekymmer. Hur skulle det se ut, vilken symbolik skulle användas?

Jag tyckte inte att det var så marigt. Ben Hoganserien hade haft två omslagstecknare. Nästan alla var gjorda av en man som verkligen kunde vilda västern: Bengt Olof Wennerberg, i branschen känd under signaturen Bowen. Några utgåvor hade gjorts av Curt Dahlgren. Bowen åtog sig uppdraget och ritade och färglade en fantastisk bild av en man i slitna cowboykläder, revolver nedstucken i byxlinningen och sadel över axeln mot en bakgrund av bruksmiljö och misstänksamma svenskar av båda könen.

Inom guldram
Den godkändes. Jag fick bilden av Bengt Olof och nu hänger den bortgångne vännens original inom guldram på hedersplats i mitt arbetsrum. Där finns också några andra omslag i original, bland annat av Hans Arnold och Robbie Mills.

När jag lämnat En främling kommer hem hade jag inte en aning om att det skulle dröja ett decennium innan min nästa deckare kom ut.

Den 15 juni 1981 invigdes den tredje internationella deckarkongressen på Grand Hotel i Stockholm. Hit kom snart sagt varenda deckarförfattare från alla tänkbara länder. Föreberedelsearbetet hade varit krävande. Jan Ekström var en av de drivande krafterna, men det visade sig att han hade bekymmer med att få ut pressmeddelanden till världens alla tidningar. Jag kom med ett förslag: Leif Malmborg och Anders Ekwall hade datorfirman Lomac tillsammans. Med hjälp av deras manick borde det gå att koppla ihop adresser med pressreleaser utan att det skulle ta en vecka att få alltsammans klart.

Dessa herrar lät mig sitta och jobba med datamaskinen på kvällarna när personalen gått hem. Jag fick till och med låna en skiva – ett slags hårddisk, fast det egentligen inte var det heller – stor som ett dasslock. Sen satt jag i många nätter och skrev in adresser till tidningar från USA till Japan och Norge till Sydafrika.

Hedersgäst med sponsrad bil
Jan Ekström fixade sponsorer. Saab ställde upp med sin senaste turbomodell i flera exemplar. De hade haft en sådan bil med i en James Bondfilm och eftersom nye 007-författaren John Gardner skulle vara hedersgäst på kongressen passade det bra att visa upp dem.

Invigningskvällen var det grand party. Jag var på väg in i festvåningen med min namnlapp fladdrande från kavajslaget när en kypare hindrade mig från att komma in. Han pekade på namnskylten och spände ögonen i mig.

”Det är jag som är Kjell Genberg!” sa han och legitimerade sig.

Jag hittade felet direkt.

”Det är jag som är Kjell E. Genberg”, kontrade jag och blev insläppt.

Kypare Genberg bodde söder om Söder och jag i Bromma, men i fortsättningen hände det titt som tätt att han fick mina inbjudningar och jag hans. Dessutom hade han en hustru som hette Birgitta. När den kvinnan avled flera år senare fick jag många kondoleansbrev och beklagande påringningar.

Röka och kröka
Det blev en hård kongress för de flesta svenska deckarförfattare eftersom man tydligen ansåg att det var deras plikt att ställa upp som springschasar i alla möjliga sammanhang. All stress gjorde att jag rökte mer än annars – och jag rökte mycket i vanliga fall – och eftersom kröken var gratis blev det för mycket av det också. Inte bara för mig utan också för många av de utländska gästerna. Ulla Trenter blev mycket betittad, inte minst av Frederic Dannay – ena halvan av Ellery Queen – där hon gick omkring i hembygdsdräkt. Vi åt ärtsoppa serverad av Lottakåren i hällregn på Långholmen och inte blev det värst mycket torrare när Desmond Bagley med fru Joan besökte huset i Bromma. Tony Hillerman var en trevlig prick som visste mycket om indianer, ett av mina intressen. Skotten Angus Ross och jag brukade sitta utmattade i Grands stora trappa, lösa livsgåtor och dricka den sista groggen för natten. Trevlig prick den mannen, men jag tyckte ju att han borde tåla mer än jag med tanke på att han kom från whiskyns hemland.

Otto Penzler med vacker fru bodde hos oss. Att hon var så vacker berodde nog på att hon snodde badrummet i timmar varje morgon. Det var tur att vi hade en liten mugg på övervåningen.

Skillnad på kaviar
Tvåårige Johannes blev deras favorit. De tyckte att han var en osedvanlig gourmet eftersom han alltid skulle ha kaviar på sina mackor. Jag tror inte att de hade lärt sig skillnaden på Kalles och den ryska varianten.

Sista konferensdagen gjorde vi något så exotiskt som en båtresa till Åland. Jag hade blivit lovad signerade böcker av de flesta och fick med mig en hjulförsedd väska ombord. Den fylldes över brädden. I land igen brakade hjulen ihop innan jag hann fram till taxin.

Den natten straffades syndaren. Värre hosta har nog aldrig någon haft – åtminstone inte ihop med baksmälla. Birgitta tyckte att ambulans borde tillkallas, men som jag kände mig var det mer logiskt att ringa efter likbilen direkt. Till sist var vi överens om att hostan berodde på rökning i övermått, så jag bestämde mig för ett sundare liv och lovade lägga av med nikotinpinnarna genast.

Det gick lättare än väntat. Men av nikotintuggummina fick jag ont i käklederna så det kräves kraftigare don för att suget efter cigarretter skulle dämpas. Jag tog till snus i portionspåsar. På tredje veckan efter rökstoppet kraschade en snusmaskin hos Swedish Match och det fanns hot om varubrist. Hamstring var det som gällde. Birgitta och jag åkte Mälaren runt och handlade portionssnus överallt. Desperationen var så svår att jag köpte allt – inte bara favoritmärket.

Kylskåpen hemma fylldes och en del stockar hamnade i frysen. Efter två dagar kom beskedet att snusmaskinen var lagad, det skulle inte bli någon brist på snus för svenska folket. Det var då sant hemma hos oss. Men efter ett tag lyckades jag lägga av med den lasten också.

Mot Sibirien
Jag hade ofta funderat på mitt samtal med Warren Adler i Washington. Kunde det vara intressant att resa med Transsibiriska Järnvägen. Jag tog upp frågan med Tommy Schinkler på B. Wahlströms.

”Jag har alltid drömt om att göra den resan”, sa han. ”Vad sägs om att göra sällskap.”

Det lät bra eftersom Birgitta inte ville följa med. Tommy hittade en charterresa. Den skulle visserligen inte åka hela vägen till Kina, men var billig så vi slog till. Den 25 september flög vi och 38 andra svenskar med Aeroflot till Moskva där vi inkvarterades på Hotel Rossia nära Röda Torget. Jag ville se Vladimir Iljich Lenins balsamerade kropp men avskräcktes inför den ringlande kön. Kioskboksförläggare Tommy ryckte bara på axlarna och sa: ”Lagt lik ligger.” Vi gick till varuhuset GUM i stället. Jag hade vänstersinnade vänner i Stockholm som menade att det var Moskvas motsvarighet till NK. Jag förstod att de aldrig varit i Sovjeunionens huvudstad, för det var sannerligen inte lätt att handla: först välja vara, få en lapp, gå med den till kön framför en kassa, betala och ställa sig i kön där man först gjort sitt val, visa kvitto och få det man beställt. NK, jovisst …

Rejäl försening
Från Moskva skulle vi åka Transsibiriska till Irkutsk från Jaroslavstationen. Tåget var 18 timmar försenat. ”Det är på sånt man märker skillnaden mellan kommunism och nazism”, kommenterade Tommy lakoniskt. Den skillnaden innebar bekymmer för vår reseledning. Vi måste lämna Rossia på avtalad tid, men för att vi skulle slippa vänta på perrongen fixades logi på Hotel Metropol. Där blev Tommy sjuk och det var nära att han inte skulle få följa med oss andra. Men jag lovade se till honom och då fick han dispens.

Tåget var grönt och mycket långt. Restaurangvagnen kom från DDR men maten var inhemsk och faktiskt riktigt god ibland. Korridoren utanför sovkupéerna, plats för fyra bäddar, var ofta full med människor som betraktade utsikten – skog, skog och åter skog. En hel del av dem var ryssar, glada typer som gärna bjöd på vodka och gillade att få västerländsk sprit tillbaka. Tommys bränsle tog slut före Uralbergen men mitt höll längre. Jag hade köpt pepparvodka och den fick jag dricka själv. Den var stark men gick till nöds att blanda med te som köptes av tågvärdinnorna för åtta kopek glaset.

I höjd med Uralbergen tröttnade de flesta på utsikten. Träd ser ut som träd överallt. För att hålla tristessen borta spelade vi kort om vem som skulle skriva en thriller om resan. Tommy vann och han åstadkom senare en mycket tuff och innehållrik bok – under pseudonym förstås.

Randig hygien
Det var svårt att hålla sig ren. Allt ombord eldades med kol, bland annat restaurangspisen, och vid somliga stationer fylldes kolförråden av muskulösa kvinnor. Efter några dagar var vi alla jämnskitiga, det hjälpte inte att det varma vattnet från samovaren var gratis och användes till lindrig tvättning. Man blev som bäst randig.

Vi hade en rysk svensktalande guide som hette Sasja, anställd av Intourist. Jag brände min sista pepparvodka på honom och då erkände han att han också jobbade för KGB. Det var alla guider tvungna att göra.

Förseningen höll i sig och blev inte bättre av att alla godståg hade företräde. Varor var viktigare än inhemska människor och turister. Till sist var vi framme i Irkutsk, men Intouristhotellet var avbokat eftersom vi borde ha varit där dagen innan. Efter en del palavrande fick vi ändå rum och på nåder en middag. Den enda bordsdryck som fanns var en läsk som hette Grädd-Kola och smakade hemskt sött och äckligt.

Lite svenskt på pinnstol
Men hotellet hade nattklubb. Därifrån hördes musik – ABBA vilket stärkte vår svenskhet – och vi gick dit. Lokalen var väldig. I ena hörnet stod en stor scen och där fanns underhållningen – en stol på vilket man placerat en grammofon i plast av den sort som folk började kasta bort i Sverige mot slutet av 60-talet.

Baren var också väldig, bortåt 20 meter disk. De enda gästerna var två uttråkade tyska affärsmän. De drack vodka. Det ville också Tommy och jag ha, men inte utan groggvirke. Språkförbistringen var total, men jag lyckades få syn på en läskflaska med etiketten Grapefruit. Jag pekade och bartendern skakade på huvudet. Då pekade jag igen med ännu mer emfas. Till slut tröttnade han på mig, hasade sig ner från sin stol och räckte mig buteljen. Det var en reklamflaska, tom och eländig. Vi svepte vår vodka och tog hissen till rummet på trettonde våningen.

Jag var glad att Tommy hade sängen närmast fönstret. Det var dit allt vatten från duschen runnit, eftersom avloppsbrunnen låg i uppförsbacke.

Från Irkutsk flög vi till Tasjkent i Uzbekistan. Jag noterade en sak under resan. Tre säten från mig satt en mycket fårad äldre kvinna med en get i famnen. Vi kom alla fram helbrägda till staden som byggt upp helt och hållet efter jordbävningskatatrofen 1966. Det var mycket varmt i Tasjkent där det som i de flesta sovjetiska städer fanns ett Lenintorg med en maffig staty av helgonet. Men runt om fanns fontäner och andra vattenspel som gjorde att man gick i något som kändes som vårregn och gav svalka i den heta centralasiatiska luften.

Törsten satte in och vi började en frenetisk jakt på piva. Men ingenstans fanns öl. Inte ens på marknaden där man försökte pracka på oss balvis med tyg. Men i hotellets bar, dit vi kom just som den öppnade, lyckades vi komma över deras sista kasse Tuborg. Den höll vi hårt på och drack av det lokala den kvällen. Vi höll igång rätt tappert och enligt mina anteckningar söp vi två ugandier och en bayersk sällskapsresa under bordet. Jag undrar om jag höll mig till sanningen.

Urgammal flight mot Byxapa
Dagen därpå skulle vi till Byxapa. Efter att ha läst den skylten var det ingen som sa Buchara längre. Flygmaskinen var en urgammal Iljushin och svenskarna blev lite misstänksamma när dörren till cockpit började slå. Det visade sig att man stängde den med en likadan hasp som jag hade på dassdörren i Ländsjö. Men vi kom ner utan skador och fick vänta på bussen utomhus vid flygplatsen. Den väntsalen var trevlig, med långbord och skuggande trädkronor. På något sätt påminde väntan om en fest i Hagaparken.

Buchara var i forna tider ett kamelernas Krylbo. Här strålade elva karavanvägar samman och av de elva stadsportarna var det bara en som fortfarande stod upp. Mitt inne i stan låg den siste emirens fort, en ruggig byggnad med fängelsehålor och andra finesser. Mot slutet av sin regeringstid var emiren så hatad av folket att han tvingades bygga egen moské inne i fortet för att ha någonstans att be.

På en kolchos handlade vi i butiken. Tommy och jag köpte tre liter björksav som vi spetsade med vodka, något som gjorde saven smaklig. Styrkta besåg vi bomullsodlingar och lyssnade på minst ett obegripligt statistikföredrag. Jag tvivlar på att ens Leonid Breschnev skulle ha gillat den underhållningen.

Konstverket Leonid
Annars fanns han på stora bilder överallt och på dessa affischtavlor fanns hans kloka tankar nedtecknade med stora bokstäver. Kanske dessa tankar flög för högt för den ordinarie sovjetmedborgaren för jag såg aldrig någon som stannade och läste. De allra flesta människor skyndade faktiskt fram med böjda huvuden.

Efter Byxapa hamnade hela gänget i Samarkand, en stad som beskrivits i sånger. Det sjöngs inte mycket när vi kom. De flesta hade sitt att stå i – som att befinna sig inne i de tjusiga medresserna (ett slags muslimskt kyrkliga skolor) som omgav gamla stadens stora torg som i översättning hette ”den sandiga platsen”. Vi förevisades marknaden i stekande hetta och Tommy Schinkler visade sig vara en klok man för en gångs skull. Han tillverkade en turban och fyllde den med isbitar och kände sig mycket svalare än jag. Mycket vi fick oss imatat var propaganda och lögner, men den beteckningen var alldeles sann. Kupolernas blå färg höll på att flagna bort och den gamla färgningstekniken är sedan länge bortglömd. Det dröjer nog inte länge innan Samarkand är en jämnbrun stad, och det är faktiskt lite synd.

Staden hade många tjusiga byggnader som alla tycktes innehålla döingar. De levande bodde mer påvert. Med stolthet presenterades vetenskapsmannen Ologbecks – inte Olof Rydbecks, som några trodde – observatorium. Han var samtida med Tycho Brahe, men tydligen mer avancerad rent vetenskapligt, Så blev han också ihjälslagen, men innan dess lyckades han mäta rymdåret och hans siffror står sig faktiskt än.

Lenins förbannelse
Hotellet hade ganska sköna sängar men var lortigt till förbannelse. Lokalbefolkningen klarade att dricka vattnet, men det gjorde inte vi klemiga svenskar. Magsjukan fällde de våra som en skicklig bowlare tar käglorna.

Jag höll mig på benen ganska länge och klarade att besöka resans sista mausoleum – Timur Lenks gravkammare, där också hans sonson Ologbek begravts. Sen klubbades också jag av magsjukan – Lenins förbannelse? – och satt på flygplansmuggen ända till Moskva och tog mig inte ur sängen innan det var dags att borda planet tillbaka till Stockholm.

Birgitta frågade hur resan varit och jag behövde inte ens tänka innan jag svarade:

”Som att ligga i lumpen!”

När En främling kommer hem hamnat på bokhandelsdiskarna fick jag lära mig att i Sverige bör inga träd växa upp till himlen. I stort sett fick den hyfsade recensioner, men nu hade det också dykt upp en ny kader av skribenter som gillade andra författare och trodde att man gjorde dem bättre genom att såga andra. Flera av dem var dessutom otroligt självsäkra.

Beskylld att vara sosse
Antagligen hade vi helt olika referensramar. Jag beskylldes för många olika saker i recensionerna – till och med för att vara socialdemokrat (!) – och höjde väl på ögonbrynen ibland. ”Ge igen, för fan!” sa flera av mina vänner, men jag har aldrig personligen och skriftligen protesterat mot en taskig recension.

En del som skrevs var sant. Jag citerades när jag erkände att jag gått som en slåttermaskin över varenda kliché i svenska språket. Klichéer var utmärkta att ta till i kioskwesterns – sedan har jag försökt undvika dem – där det var tvunget att snabbt sätta svart eller vit hatt på figurerna. Ett enkelt lackmustest förklarade för mig varför somliga recensenter ogillade det jag skrev. Det var ytterst ogärna jag borrade mig in i mina gestalters själsliv, först och främst för att jag inte utbildat mig till psykolog (det är dessutom få av de som gillades av kritiker som var mer än amatörer, men bort det) men mest för att jag anser att det är människors gärningar som avslöjar deras inre.

Andra skäl till nedsablingarna var att jag skrev underhållningsromaner och jag fick veta att inte alla ville underhållas. Somliga tyckte att jag skrev för mycket. För mycket? Jag jobbade med att skriva! Ingen klagade på en byggmästare för att han byggde för många hus eller ett tidningsföretag för att deras dagstidning kom varje dag.

"Och om man inte vill då?"
Birgitta höll med dem om det, fast av andra skäl. Ibland skällde hon på mig för att jag sa ”jag ska bara …” när hon ville att jag skulle göra något annat som hon prioriterade. Då föddes det valspråk som först var helt och hållet mitt, men som sedan anammades av hela familjen: ”Om man inte vill då?” Var och en fick bestämma – ja, barnens bestämmanderätt var av naturliga skäl aningen inskränkt – om sina prioriteringar, ingen skulle behöva göra sådant som uppfattades som trist eller onödigt. Naturligtvis måste man kompromissa ibland, men detta var ändå grundbulten.

Varför jobbade jag då så mycket? Det framfördes en teori om att arbetet var sublimering för något. Det är givetvis tänkbart, men vad som sublimerades är fortfarande okänt för mig. Kanske stämde franske författaren Stendhals (Henri Beyle, 1783–1842) förklaring bättre. Han menade att nordbor av naturen är aktiva och frihetsälskande, att den kärva omgivningen där manar till idogt arbete. Men … södra Norrlands kustland?

Jag överlämnar med varm hand frågan till forskningen.

Egentligen borde jag börja skriva på en ny bok, men det kändes inte som om jag hade någon lust. Om den saknas blir det svårt. Lusten är både piska och morot för en ”fri skribent”. Det fanns sådant som tog emot, inte minst axiomet att en författare, oavsett hur känd han är, måste visa att han förtjänar sin läsekrets vid varje ny utgåva.

Däremot fanns annat: Deckarvännerna och FKIS. Just FKIS hade börjat få styrsel på programverksamheten. Om höstarna fortsatte vi med reklamjippon för bokhandelsfolk (vilket nämns i detta protokoll), men vi började också engageras ut i landet och för att roa människorna spelade vi charader i ett slags frågesport gällande boktitlar. En av de där charaderna brukade sätta myror i huvudet på folk.

Jan Eric Arvastson ställde sig på en stol, flaxade med armarna och hoppade till sist ner. Det var faktiskt inte så många som kom på att det handlade om Örnen har landat.

Hundratals små sketcher
Det där konceptet utvecklades till sketcher skrivna av Olov Svedelid. Jag vet inte hur många hundra sådana vi avverkat under årens lopp. Ingen av oss var särskilt bra på att lära utantill så vi gjorde en grej av att vi läste från manus. En som brukade begäras varje år handlade om en televerksarbetare som tyckte att han hade det mycket svårt. Jag spelade den mannen och intervjuades av Ulf Durling som pratade mycket tvärsäker norska. I början var det få som fattade att det handlade om Hjältarna från Telemarken, men i slutet av FKIS existens hann vi inte ens börja innan vi unisont fick rätt svar. Alla belönades med pocketböcker.

Nu var jag inte så skraj för publiken som i början. När jag väl fattat att folk inte är otrevliga vågade jag slappna av och göra det jag kommit dit för att göra.

Datorerna gör entré
En dag när jag satt hemma och våndades, över att inte komma på något som kunde bli första raden i en ny roman, ringde det på dörren till mitt arbetsrum i källarplanet.

”Jag har några paket till dig”, sa Lars Derkert och ställde ner ett ganska stort sådant på golvet. ”Hämta i bilen är du snäll.”

När allt var uppackat såg jag förvirrat på författaren och taxichauffören Derkert, en släkting till konstnären Siri Derkert. Vi hade varit bekanta ett bra tag, ända sedan han började skriva kriminalromaner som han gav ut på eget förlag. Det var riktigt bra grejer och jag förstod aldrig varför han inte sökt sig till etablerade förlag. Men efterhand lärde jag mig att han troligen tjänade bäst på sitt eget koncept. Varje ny passagerare i bilen fick erbjudande att köpa en bok och de flesta nappade också.

Sen såg jag lika förvirrat ner på golvet. Där stod ett par saker jag kände igen – en videobandspelare för VHS-band av märket JVX och en TV-monitor. Men där fanns också prylar som var obekanta för mig. En grå grej såg lite grand ut som en TV, men det var samtidigt en väldigt lång låda. Bredvid den en svart manick som liknade bälgen till ett trasigt dragspel, En låda med två springor som det stod Metric 85 på och ett tangentbord utan vidhängande skrivmaskin. Plus en kartong som var bräddfylld med sladdar.

”Vad fan är det här?” dristade jag mig att fråga.

”Har du aldrig sett en datamaskin förr?” Han log brett och glatt. ”Jag ska sätta ihop den åt dig.”

Inte som Turings kodknäckare
Visst hade jag sett en dataapparat. Jag hade betraktat bilder på den som A. M. Turing funderade ut under kriget för att man i Bletchley Park skulle kunna knäcka den tyska Enigmamaskinens koder. NASA hade också byggt liknande saker för att så småningom skicka astronauter till månen, så att åtminstone Neil A. Armstrong skulle bli berömd för ett ofta citerat uttalande om stora steg för mänskligheten. Den apparaten fyllde ett par rum, liksom den första svenskbyggda datamaskinen BEST (Binär Elektronisk Sekvens-Kalkylator). En så här liten manick kunde aldrig Charles Babbage ha tänkt sig när han på 1830-talet visade fram sin Analytiska maskin, en mekanisk föregångare till datorerna.

”A personal computer”, konstaterade Derkert på utmärkt engelska. ”Den behöver du.”

”Till vad?” sa jag tvivlande och lät antagligen som embryot till en teknikfientlig miljörpartist.

”Jag har bildat en firma för att översätta videofilmer. Alla människor börjar skaffa videoapparater och de vill se film med textremsor på svenska. Du vet, som när TV visar utländska program. Videohandeln kommer att bli rena guldrushen.”

Jag blir pionjär
Han hade snart satt ihop maskineriet och visade hur det fungerade. På golvet fanns en trampa som liknade den moster Märta i Gåcksäter haft till sin gamla elektriska symaskin. När han trampade på den startade videospelaren och på TV-skärmen kom bilder. I nederkant på bilderna fanns siffor – två som angav timme, två för minuter, två för sekunder och två för tiondels sekunder samt två för bildrutor. Han trampade igen och bilden frös fast.

”Kul”, sa jag. ”Men varför kommer du till mig?”

”Jag har tänkt att du skulle bli pionjär, Kjell. Du översätter engelsk text, för det är mest sån det handlar om, och skriver in den i datorn.” Lars stack in två svarta skivor i springorna som jag sett. ”Det här är disketter. Den till vänster innehåller programmet som måste användas och den till höger skriver man in texten på.”

Det lät intressant. Alltid lärde man sig nåt och jag hade ju ingen roman på gång.

”Pionjär?” undrade jag. ”Det här har de gjort i åratal på TV och jag har sett textade videofilmer också.”

Han förklarade att det här var ett alldeles nytt system, lite mer komplicerat än det vanliga som hette Computexter. Där skrev man också in replikerna på datadisc, men ”prickade” sedan in texten manuellt på ett masterband för video eller i realtid när en film visades på TV.

Lars visade att man skulle vänta till dess någon började öppna truten för att säga sin replik. Då stannade han bandet. Just där skulle man skriva in ett kodtecken som betydde ”bör­ja”, sen skrev man in sin översättning och när pratet var slut lade man dit ett tecken som betydde ”sluta”. Därför behövdes ingen manuell inprickning, däremot elektroniska kontroller för att allt skulle stämma.

”Det är en kille på AB Film-Teknik som hittat på det här”, sa Lars Dekert. ”Om du ställer upp ska jag presentera honom för dig.”

Hyffsat betalt och gratis film
Tja, varför skulle jag inte ställa upp? Man fick betalt och dessutom skulle jag få se en massa film.

På det här sättet blev jag bekant med Anders Hjelm som var datanörd långt innan begreppet blev uppfunnet. Han hade börjat som ljussättare vid efterarbetet av videoproduktioner, börjat intressera sig för textning och uppfunnit programmet. Ända sedan dess har han hjälpt mig med nya datorer, nya program och uppdateringar.

Det fanns ett konkurrerande företag som gjorde massor av textningar till Sveriges Television. Det hette Svensk Text AB och leddes av en man vid namn Nils Olof Westberg som inte gillade konkurrens. Det var han som skapat textningsideologin som hittills varit gällande i Sverige: en textrad skulle ligga synlig i fyra sekunder, två rader i minst sju sekunder. Med Film-Tekniks metod fick man större bokstäver och tvingades nöja sig med högst 32 tecken per rad som låg i rutan cirka två sekunder. Det hann man läsa.

Ideologen menade att detta var hemskt. Hans metod var den som gällde och det spelade ingen roll att en stor del av texten inte hanns med i översättningen. Film-Teknik hade de stora videobolagen EMI Thorn och Video-Express som kunder och vi blev överens om en sak: om regissör och manusförfattare enats om en dialog har de haft ett syfte. Därför ska så mycket som möjligt av talet översättas.

Tre års textande
Jag kom att jobba med videotextning i tre år och det blev inga romaner författade. Däremot hann jag med att skriva noveller till veckopress och åt FKIS-arnas nästan årliga antologier. Semic Press anlitade mig att skriva seriemanus och jag gjorde en hel del sådana, bland annat en som hette Telefonkontakt åt Starlet. Även andra serietidningar begärde manus. En sådan hette Maffia och jag blev tvungen att läsa in allt jag kunde hitta om brottsorganisationen som föddes på Sicilien och delvis emigrerade till USA. Det skapade ett intresse som höll i sig också sedan den tidningen till sist lades ner. Bokhyllorna i pannrummet fylldes med böcker om detta brottsfenomen och födde tanken på att en dag skriva en bok om maffian. Det fanns ingen heltäckande sådan på svenska.

Lång indianserie
När jag fick jobbet att skriva ett manus till en ”modernare” indianserie gick jag som vanligt till läggen, för att citera Jan Myrdal. Bland alla tänkbara namn som fanns bland indianer i Arizona var det Jon-Khe som fick mig att haja till. När jag var barn i Hälsingland fick alla med namnet Johan eller Johannes smeknamnet Jonke – och min son hette Johannes. Det blev en ganska lång serie i flera avsnitt med det namnet. När jag förklarade namnet för Johannes blev han sur och ville inte vara indian, men numera tror jag han är ganska stolt över serien även om han döljer det väl.

Helgtidningarna fortsatte också att komma ut. Helg-Extra hade klarat av dussinet utgivningsår och fortsatte av bara farten. Vi hade fyra konkurrenter – Pressextra, Helgens Nyheter, Aftonposten och Extrabladet. Två av dem höll sig inte till sanningen ens i namnet: Helgens Nyheter innehöll inte några nyheter och Aftonposten kom som vi andra ut så fort kioskerna öppnat på morgonen. Fast det är väl förlåtligt, dagens kvällstidningar är också morgontidiga.

Det var faktiskt ytterst svårt att ha en redaktionell målsättning när det gällde Helg-Extra. Kvaliteten bestämdes av tillgången på material. Jag brukade få bra grejer av Sören Skarback i Göteborg och kriminaljournalistiken sköttes nästan uteslutande av Carl Olof Bernhardsson. Men det var sällan vi kom med något som var riktigt nytt. Det blev Karl XII:s likfärd och annat som försågs med en knorr som liknade aktualitet.

Världen fokuserar litterärt på Portimao
Men det hände faktiskt lite på deckarfronten också. Borgmästaren i den portugisiska staden Portimao vid Algarvekusten gillade kriminalromaner. Han beslöt att på alldeles egen hand, och med lite av stadens budget i botten, arrangera en internationell deckarkongress – I Encontro Internacional de Escriatores de Ficca Folicial. Portimao skulle hamna i världens litterära fokus, vilket inte var så dumt när lortigt badvatten och magsjukor fick resebyråerna att dra åt sig öronen.

Han bad en massa länders ambassader att skicka inbjudningar. De flesta tycktes dock ha kastat hans hovsamma begöran i papperskorgen, men så icke den svenska, som kontaktade Svenska Institutet i Stockholm. Snart visste alla inhemska kriminalförfattare om evenemanget.

”Vi måste åka dit!” sa Jan Ekström. ”Tänk att få vara med om världens första internationella kriminalförfattarkongress.”

Jag höll med – inte minst på grund av att den tredje av samma sort hölls i Stockholm 1981. Jan, jag, Olov Svedelid och Ulf Durling reste på portugisiska statens bekostnad. Evenemanget hade lockat 20 internationella kriminalförfattare och tilltänkta kriminalförfattare till en turisthotellskrapa i Portimaos utkant. Eftersom det var oerhört off season fick man nästan torgskräck av att vara 20 pers i ett hotell för cirka tusen. Det var en upplevelse att jämföra med min ensamma vistelse i ett tomt hotell på norra Cypern. Dessutom strejkade personalen, för de hade inte fått ut lön sedan november.

Första dagen gick åt till rumshänvisning, välkomstmiddag och tal på portugisiska av landets undervisningsminister. Nästa dag samlades truppen av portugiser, sydkoreaner, östtyskar, en egyptier, en man från Venezuela, ett par danskar, lika många finnar, och kvartetten från Stockholm för att debattera ”Kriminalromanen i går, i dag och i morgon”. Medan vi undrade över varifrån kongressarrangörer hämtade sina spirituella infall kunde vi konstatera att världen sällan sett mindre ut.

Snäll och nyanställd simultantolk
Simultantolkningstekniken var anpassad för kongresser med tusentalet deltagare. Den fungerade inte, men reparerades på tre timmar. Tolk var den unga, vackra och snälla Anabel. Hon kom från den gamla kolonin Mozambique och var nyanställd på Portimaos turistbyrå. Hon hann med de första tre orden i varje talares meningar, vilket gjorde alla anföranden lustiga, men föga begripliga.

”He says that it is important, and so on.”

”Last year it was decided, and so forth.”

Undra på att man rymde till puben i ett angränsande hus. Vi satt ofta tillsammans med Pentti Kirstilä från Finland, som är ett land inom brännvinsbältet. Dan Turell och Kirsten Holst från Danmark smög till sina rum för att röka en holk. Östtyskarna såg vi sällan till. De hade en politruk med sig som höll ordning på dem. Sydkoreanerna höll sig också för sig själv eftersom de inte begrep europeiska språk och ingen hade besvärat sig att lära koreanska.

Egyptiskt debacle
Egyptiern visade sig plötsligt på en session. Han höll ett två timmars föredrag på arabiska. Detta språk kunde inte Anabel så tolkningsanläggningen var tyst. När han bockat så vi förstod att det var dags att applådera, tog han sin dokumentportfölj för att gå. Locket öppnades och ut drällde ett tjog porrtidningar. Han rafsade snabbt samman dem och försvann ut följd av elaka skrattsalvor.

Nordborna tog över den tredje dagens förmiddag och berättade om bibliotekspengar och författar-sammanslutningar och alla som kunde engelska blev mycket intresserade. Men då avbröt ordföranden, tillika borgmästaren, med beskedet att eftersom TV under eftermiddagen skulle direktsända terränglöpning ajournerades förhandlingarna till dess denna var överstökad.

Sista kongressdagen ägnades åt sightseeing per buss. Den gick ut på att staden ville sälja strandvillor till oss alla. Ingen köpte, så vitt jag vet, men arrangörerna påstod att de lärt sig mycket om hur man anordnar en världskongress för kriminalförfattare.

När jag kom hem ville Bo Arne Vibenius göra film på Ben Hogan-manus. Jag lovade honom det och sen dess har jag väntat.

Ett herrans liv om Ett herrans liv
Svensk Text fortsatte sina försök att köpa upp Lars Derkerts videotextarfirma. Han ville inte, det gick ju bra. Ända till 1983 när EMI skulle ge ut Monty Python-filmen Ett herrans liv som hette Life of Brian på engelska och blev totalförbjuden i Norge. Jag fick översättarjobbet men det fanns två problem. För det första skulle det gå oherrans fort, jag tror jag hade lite styvt ett dygn på mig, och dessutom fanns redan en filmöversättning av Westberg, och den var copyrightad.

Filmen var full av en massa svåröversatta ordlekar. Vi blev överens om att korta radernas liggtid en aning och göra två försvenskningar av replikerna. Det blev inte världens bästa översättning trots att kunden läste korrektur och godkände det.

Nu såg Nils Olof Westberg sin chans. Jag vet det förstås inte, men jag är rätt säker på att han låg bakom den presskampanj som följde på videoreleasen. Det blev rätt många artiklar. Ingela Sjölander, medlem av TV-översättarnas freelanceförening, sopade banan med mig i en helsidesartikel i Aftonbladet. Varenda rad jag skrivit granskades med lupp och befanns vara felskriven. Det enda som var rätt hade stått i biofilmens textning. Jag fick på käften för att ha använt ordet ”knivad” i stället för ”knivskuren” (om någon minns berättade jag att en textrad på video inte fick överskrida 32 tecken – och ”knivskuren” innehåller hela tio) och andemeningen blev att jag borde tjäras och fjädras.

Plötsligt arbetslös
Det här höll på ett tag och till sist blev textningsbolaget sålt. Jag fick inget jobb hos Westberg, om det är någon som undrar. Plötsligt var jag arbetslös och det var jag mycket ovan vid. Blev jag arg på honom? Inte alls. Det var ingenting personligt, bara affärer.

Var det inte så maffian brukade uttrycka det.

Jag hann inte fundera så mycket över detta predikament. Plötsligt uppenbarade sig Lennart Lindström som jag inte sett så mycket av sedan 60-talet. Han hade hjälpt sin kompis Gustaf Tornerhielm med artiklar till tidningen Åkeri & Transport (organ för Åkeriägarnas Centralförbund). Gustaf hade skött den tidningen i många år och nu ville han trappa ner. Förbundets ordförande Bo Friberg hade pratat med Lennart om att han kanske ville bli chefredaktör, men mister Lindström hade andra planer och i ett möjligt anfall av desperation föreslog han mig.

Om jag tog jobbet, förklarade han, skulle det bli en omvälvning för mig. Här handlade det om att åka till ett arbete varje vardag. Slut på att sitta hemma och själv bestämma över arbetstiden. Jag skulle dessutom räkna med att det blev en hel del resor. De stora lastbilsföretagen var frikostiga med inbjudningar när de hade något nytt att visa upp.

Motorjournalist
Det lät intressant. Men jag varnade Lindström för att jag inte visste mer än ett litet smack om lastbilar. Egentligen begränsades mina kunskaper till att de fungerade bäst med hjulen neråt. Men han sa att det skulle ordna sig eftersom tidningen hade kunniga frilansare. Politiker sattes ofta på poster där de var helt okunniga och brukade klara sig bra ändå, tack vare experthjälp. Jag var väl inte sämre än en politiker?

Vi åkte till en magnifik villa i Solna för att visa upp mig. Tornerhielm förklarade hur han skött tidningen och jag begrep att det skulle kunna gå. Det fanns ett redaktionsråd också. I det ingick tidningslegendaren Bo Präntare (sedermera ägare till Hälsinge-Kuriren och Helsingen), men det där rådet hörde aldrig av sig. Friberg tog en titt på mig och grymtade ett godkännande. Sekreteraren Ulla Lindersson-Innergård nickade instämmande.

Därmed var jag fast anställd för första gången på mycket länge.

Kapa kostnader
Arbetet började med att hela redaktionen flyttade från villan. Friberg hade hittat en källarlokal i Vireberg, ganska nära stadion i Råsunda, och dit forslades allting. Ulla gillade stället. Hit hade hon närmare att ta sig om mornarna.

Nu gällde det först och främst att kapa kostnader för tidningsframställningen. Åkeriägarnas Centralförbund organiserade inte majoriteten av dem som skjutsade varor och hade ingen sjö att ösa pengar ur. Bosse Friberg började jaga nytt tryckeri och fann att Vimmerby Tidnings civiltryckeri (VTT) hade bästa offerten så vi åkte till den småländska metropolen för att kika lite. Det visade sig att de var snudd på perfekta, endast en sak satte myror i huvudet på Friberg. Tryckeriet ville helst ha manusen på diskett. Vi blev tvungna att skaffa datorer till redaktionen. Till detta och för att få de rätta programmen anlitades Anders Hjelm.

Utan körkort på Autobahn
Det var intressant att fungera som motorjournalist. Jag lärde mig en massa om bakgavelhissar, växellådor och däckmönster. När kunniga medarbetare inte kunde åka ut i Europa för att provköra nya lastbilsmodeller måste jag göra det. Alla trodde att chefredaktören på en åkeritidning hade körkort för tunga fordon. Jag visade aldrig mitt och har därför kört långtradare med släp på autobahn i Tyskland och på ringvägen runt Rom. Det lär vara preskriberat nu.

Birgitta hade också mycket att göra. Hon hade bestämt sig för att skriva en doktorsavhandling. Först hade hon tänkt skriva om Stora Daldansen men professor Magnus Mörner övertalade henne att låta avhandlingen belysa den agrara situationen i Peru i stället.

När hon berättade det sa jag ”Lima som Lima” och väntade på skrattet. Det kom aldrig. Första gången Birgitta reste till Peru för att samla material var 1987. Det var lite skrämmande för där var rätt oroligt. Hon ringde hem från Volvos kontor i Lima och berättade att det var skottlossning på gatorna. Men hon tänkte minsann inte åka hem. Mitt i alltihopa hann hon med att åka på serpentinvägar i Anderna och skrev en artikel till Åkeri & Transport som blev mycket uppmärksammad.

Jag försökte vara både redaktör och pappa medan Birgitta fortsatte med sitt och mer eller mindre pendlade till Peru. Vi fick kort från Cuzco och Macchu Picchu och dessa satt Helena, Johannes och jag och pratade om. ”Jag vill åka dit!”, sa Helena och gjorde det också mer än 20 år senare.

Allt fattigare förbund
Åkeriägarnas Centralförbund blev allt fattigare. Ibland har jag trott att det berodde på att vi alltid fikade på kontoret. Så fort jag skulle skriva var det kaffepaus och fan tog den som inte satte sig vid fikabordet. Det gick så långt att jag blev tvungen att skaffa mig en ny dator därhemma – min Metric 85 kunde jag inte använda för den var knappt kompatibel med sig själv – för att hinna skriva allt som behövdes för tidningen.

En dag kom bistra herrar från Vimmerby. Tryckeriräkningarna var inte pröjsade och de ställde ultimatum: betala nu eller vi tar över tidningen.

De tog över. Jag erbjöds flytta med men tänkte att som författare i det Vimmerby som fostrat Astrid Lindgren kunde jag knappast hävda mig. Så jag stannade i Bromma.

VTT har gjort en snygg och lönsam tidning av Åkeri & Transport. Chefredaktör sedan flytten har varit Alf Wesik, en man med bensin i blodet, så jag gjorde nog rätt som stannade hemma.

Arbetslös igen! Nja, det var nog inte så farligt. Krister Nilsson, delägare i Hydra Media som gav ut annonstidningarna Maskin & Transport och Bygg- och Fastighetsnotiser, behövde någon som tog hand om redaktörsskapet. Nästan samtidigt återkom Lennart Lindström. Han hade börjat ge ut helgtidningar och ville att jag skulle jobba åt honom och hans fru Monica. Eftersom sådana inte kom så ofta sa Krister att det inte spelade någon roll, bara jag såg till att hans tidningar blev snygga och kom ut när de skulle.

Ett hembyggt ljusbord
Det allra bästa var att jag fick arbeta hemifrån. Jag ritade sidor på ett hembyggt ljusbord, skrev och skrev av artiklar från andra journalister på min nya dator och trivdes med livet och mina tre chefredaktörsjobb. Åt Bygg- och Fastighetsnotiser åkte jag Europa runt och kollade broar, husbyggen och allt som hörde byggindustrin till och för Maskin & Transports räkning gjorde jag ungefär samma saker som åt Åkeri & Transport.

Allt fungerade – med undantag för en sak. Tidningarna hade en annonschef som gärna rökte cigarrill. När vi fikade bjöd Kalle Åström och jag föll för frestelsen. Så började en ny rökarperiod för mig. Den höll i sig i nästan tre år. Sen slutade jag med hjälp av snus, men snusandet har jag inte lyckats bli av med än.

Helg-Nytt var ingen dålig tidning. Lennart Lindström hade skolats i dagspressen och hade näsa för bra vinklingar. Dessutom hade han känningar som kunde skriva. Visserligen trycktes också Helg-Nytt ganska lång tid före försäljningsdagarna men vi fick till ett nyhetsliknande stuk på den som var ganska tilltalande.

Var finns alla pengarna?
I slutet av 80-talet hände det som tycks hända med jämna mellanrum – det blev lågkonjunktur. Eftersom jag inte är ekonomiskt kunnig har jag aldrig lyckats begripa hur en lågkonjunktur fungerar. Det tycks emellertid vara så att plötsligt försvinner alla pengar och ingen vet vart de tagit vägen. Sen rättar det till sig när det blir högkonjunktur igen – pengarna återkommer och ingen vet var de varit.

Den här gången drabbade lågkonjunkturen byggbranchen. Många små företag gick omkull och det drog med sig åkarsvängen i fallet. Annonsintäkterna för både Maskin & Transport och Bygg- och Fastighetsnotiser försvann. En tid gav Leif Malmborgs nya förlag Acadius ut Maskin & Trasport men det höll inte så länge. Också den tidningen lades ner och nu hade jag bara Helg-Nytt att försörja mig på.

Från friskus till allvarligt sjuk
Jag hade alltid varit frisk.

Plötsligt började jag se grumligare. Jag skyllde det på datorskärmen och begrep att ingen bot fanns. Numera kunde ingen gå tillbaka till stenåldern och skriva på maskin, all förmedling av tryckt skrift skulle ske via disketter. De som inte klarade den saken hamnade på historiens sophög. Ont började det också göra, så till sist gick jag till vårdcentralen. Därifrån skickade man mig vidare till sjukhus. Läkarna konstaterade regngågshinneinflammation – irit, med ett finare ord – och förklarade att det troligen inte hade med mitt skärmgloende att göra. Jag fick droppar som sved i ögonen men i övrigt hjälpte de. Optiker besöktes för glasögoninprovning.

En sen kväll när alla somnat i huset på Gårdsfogdevägen satt jag och jobbade med Helg-Nytt. Jag minns fortfarande precis vad jag sysslade med. Det var en krönika av Lil Yunkers som skulle skrivas in i datorn. Jag hade kanske hunnit med hälften när det med ens kändes som om någon slog om en kontakt inne i skallen på mig. Det gjorde inte ont, kändes bara som en liten knäpp, men efter några sekunder verkade ansiktet så konstigt. Jag gick till toalettspegeln och tittade. Halva nian hade trillat neråt och hängde som en våt disktrasa. Vad var det här? Hade jag drabbats av hjärnblödning?

Ansiktet såg så gräsligt ut att jag inte ville visa mig. Kanske närde jag också ett hopp om att det skulle gå över, så jag stängde datorn och gick till sängs i sovskrubben som jag ärvt av Leif Malmborg. Medan jag försökte somna funderade jag på vad som skulle hända nästa dag. Helena skulle åka till Australien och plugga och det var meningen att jag skulle köra henne, Birgitta till Arlanda. Också Birgittas syster Kerstin Carlsson hade åkt upp från Västergötland för att vara med om det känslofyllda avskedet.

Till sist – det dröjde länge – somnade jag och måste ha försovit mig, för på morgonen kom Birgitta och Helena för att få chauffören på benen. De blev skraja när de såg mig, övertygade som de var att de stirrade på en man som fått en massiv hjärnblödning och kanske inte skulle överleva.

Jag ville följa med till Arlanda, men tordes inte köra bil. När jag kom till köket blev min TV-frälste son Johannes nästan förtjust.

”Men, pappa”, sa han. ”Du ser ju ut som en av bovarna i Batman och Robin.”

Det blir till och med ännu värre
Kerstin körde och Helena kom iväg med flygmaskinen mot down under. Nu började jag få ont i hela kroppen. Det är underligt med smärta. Man vet precis hur det känns men det är omöjligt att beskriva.

Vårdcentralen skrev ut makalöst starka piller, men de hjälpte inte särskilt. Efter en liten tid föll andra ansiktshalvan ner. Jag blev inte vackrare, men i alla fall någorlunda symmetrisk till Johannes sorg.

Ögonen började också värka så det blev sjukhus. Där konstaterades att ansiktsförlamningen gjorde att ögonen inte kunde tåras. Man gav mig fler droppar och placerade ett slags plåster med genomskinliga ploppar över ögonen för att fukten skulle hållas kvar. Nu blev Johannes någorlunda nöjd med mitt utseende igen.

Men värken fortsatte. Inga piller hjälpte så jag forslades till Karolinska sjukhuset i Solna. Där lade man mig på Reumatologen eftersom smärtorna kunde ha reumatiskt ursprung. I ett par veckor gick jag igenom prov av alla de slag, men värken släppte inte.

Varifrån kommer jag — egentligen
Till sist var det en smart läkare som hittade felet. Jag hade drabbats av en sjukdom som hette Sarkoidos. Den var okänd för mig, men jag fick veta att det var en ärftlig immunbristsjukdom som var allra vanligast i Bolivia. Det fick mig att fundera lite över mitt ursprung, men någon förklaring fann jag aldrig.

Läkaren som kommit på lösningen gav mig en halv Alvedon och en liten rödaktig tablett. De ohyggliga smärtorna försvann efter en kvart. Snart kände jag mig bättre, men läkarna tyckte att jag skulle ligga kvar på sjukhuset ett tag. Det var enerverande att befinna sig mellan lakan när så mycket pockade på att bli gjort. Birgitta och barnen hälsade på varannan dag och då hade de posten med sig. Jag hann med att svara på brev mellan alla röntgensessioner då lungorna skulle granskas.

Den här sjukdomen hade en tendens att förkalka människors lungor. Om man hade otur kunde detta drabba så hårt att lungorna sprack om man andades in för hårt. Tanken på ett sådant slut fick mig att känna dödsångest – åtminstone nattetid när jag fick vara i fred för alla provtagare. Då tänkte jag på äppelträden i Brommahusets trädgård. Det hade sagts mig att när träden kände att slutet nalkades översållades de av frukt i hopp om att någon kärna skulle skapa ett nytt träd.

Ledig säng blir arbetsbord
Och äppelträd blev jag till sjukhuspersonalens förtvivlan. Det började dra ihop sig till nästa utgåva av Helg-Nytt. Lennart Lindström dök upp med buntvis av manuskript, fotografier och layoutpapper. I sjuksalen fanns en ledig säng och den ockuperade jag och använde som arbetsbord när sidor skulle ritas. Sköterskorna ville stoppa mig tillbaks i min säng, men så fort de vänt ryggen till var jag tillbaka med mina tuschpennor och linjaler. Tidningen kom faktiskt fram i tid.

I övrigt hade jag tråkigt på Karolinska. Det är en sak som jag egentligen inte minns så här långt efteråt, men vid en städning i november 2004 dök det upp ett brev som jag skrivit till Helena i Australien. Jag citerar lite ur ett brev från sjukhuset:

”Mamma har läst dina brev för mig. [ … ] Som du ser har jag också hamnat hemifrån, fast den här semesterorten i Solna saknar en hel del av de finesser som gör andra semesterplatser populära. Fast man får ju koppla av.

Eftersom hela ansiktet hänger på mig kan jag numera bara läsa böcker med stor stil. Du anar inte så mycket skit som trycks med stor stil. [ … ] När jag inte läser lyssnar jag på radio. Du tyckte att TV i Australien var ganska intelligensfri. I så fall är det kanske en tröst att höra att sedan jag fått in Radio Stockholm på sjukhusapparaten höjt mig till en relativt normalbegåvad 13-årings nivå. Nu vet jag det mesta om Orup, Michael Rickfors och de andra, men knappt ett smack om något annat.”


Men lite mer än så fick jag faktiskt reda på. Jag gladdes med Europas vänner när muren i Berlin föll den 9 november 1989. Sådan glädje skulle man inte känna i Sverige. Den som gjorde det fick snubbor av svenska politiker och nyhetsjournalister i alla möjliga media. Dessa varnade för att kommersialism och mänsklig kyla skulle breda ut sig sedan detta fredsmonument var borta. Ett hyckleri värdig en Lars Ohly.

Detta härliga Cortison
Antagligen snabbade tidningsarbetet upp min utskrivning, men jag fick remiss till lungavdelningen på Huddinge sjukhus. Där konstaterades att jag inte var särskilt döende. Lungförkalkningen medicinerades och drog sig tillbaka – liksom ansiktsförlamningen även om den backade långsamt. Vid sidan av all annan medicin gav man mig cortison, något som framkallade kåthet och febril aktivitet. Med denna substans i kroppen tyckte jag att jag körde bil som en ung gud. Mina bleka passagerare höll i sig så hårt de kunde när jag forsade vägen fram och ibland passerade refuger på fel sida.

Troligen var det cortisonet som fick mig att tacka ja till att ställa upp som konferensier när gamla Panthers skulle återförenas efter alla år och ge nån slags reunionkonsert på Skogsta Folkets Hus i Tallåsen utanför Ljusdal. Hade jag haft minsta självbevarelsedrift borde jag ha låtit bli. När jag ställde mig på scenen för att presentera mina gamla adepter hördes ett sus från publiken. Det var inte av beundran, snarare av fasa. Jag kunde förstå reaktionen när jag dagen efter fick se mig på foton i Ljusdals-Posten och Hudiksvalls-Tidningen. Käften hängde som på en misshandlad hund och ögonen verkade gå i kors. Det var en bild av en man som skulle ha gjort succé på Rasbiologiska Insitutet i Uppsala på 30-talet. Fast som vad är oklart.

Det stod visserligen inte i tidningen, men jag hade inte klarat att prata rent heller. Detta påpekades man och man (även kvinna och kvinna) emellan och nämndes även för mig, men mest nyfiket. Jag tror många kom fram och snackade för att kolla om jag var nykter. Det var jag. Bilen var parkerad utanför Folkan.

Benhögen återkommer
Underligt nog var det många av människorna jag talade med som inte kallade mig Kjell. Ben Hogan – det var jag det. Somliga ungdomssynder för man tydligen dras med till livets slut. Gamle benhögen hade dessutom återväckts. Göte Johansson på Läsförlaget ville testa om vilda västern fortfarande gick att sälja och gav ut Ben Hogan på nytt, med nya omslag tecknade i Spanien och England. Säga vad man vill om Göte, men han är en uthållig man. Det dröjde ända till utgåva nummer 20 innan han gav upp.

Men nyutgåvor betalar sig inget vidare och några andra inkomster kunde jag inte skönja efter sjukhusvistelsen. Det fanns anledning att bli skraj över det. Nu bestod familjen av mig, hustrun och barnen, en stor svart New Foundlandshund som hette Robinson, en vattensköldpadda och ett tjog vandrande pinnar. Alla behövde vi äta och mat kunde inte skaffas utan jaktlicens eller arbete.

Men Göte var mer än hjälpsam. Han anlitade mig för några projekt han hade på gång och snål har han aldrig varit.

1990 hade vi renoverat hemma, en sak som verkligen behövdes och hade varit på tal länge. En hel massa gjordes av en man från Åland som hette Sebastian Lindén. Han höll ihop med en chilensk kvinna – Ana Guiñez – och så fort han var klar hos oss skulle han ner till Santiago de Chile för att bo där ett tag. Det var bara en sak som bekymrade honom. Sonen Elias kunde inte hänga med av olika skäl. Skulle inte jag kunna åka till Sydamerika med grabben. Bo skulle jag få göra i Anas mors hus.

Barnvakt i Sydamerika
Helena blev överförtjust och lyckades övertala mig om att få följa med. I början av februari, alldeles innan det var dags att resa, kom beskedet att Lennart Lindström var död. Han hade haft en del bekymmer på senare tid och en morgon hittades han i vattnet nära Vårberg. Det var ett sorgligt besked och helst hade jag stannat hemma, men löfte var löfte. Trion Elias, Helena och Kjell flög till London, sov över där och fortsatte nästa dag med Venezuelas flygbolag Viasa till Caracas. Det blev lite sömnigt på planet för vi hade sett oss omkring i den engelska huvudstaden. Från flygplatsen tog vi taxi till en liten by vid havet och hotellet Las Quinca Letras, som Sebastian rekommenderat. Det var inget lyxhotell, snarare ett pensionat, men Elias sken som en sol när han fick se swimmingpoolen. Jag blev inte heller ledsen, för alldeles intill bassängen fanns en bar där lokal – och god – öl kostade kring femman.

Det var omöjligt att hålla Elias ifrån vattnet. Solen sken så starkt som den kan i Sydamerika och han blev rödare och rödare. Så fort Helena och jag försökte få in honom i skuggan slet han sig loss och hoppade i igen.

Det skulle inte gå något plan till Chile på ytterligare ett par dagar och vi försökte varna pojken att han kunde bli sjuk av all denna sol. Men ingenting hjälpte. När vi äntligen kom ombord på flygmaskinen för en natt över djungeln och Amazonfloden hade han ont och grät. Då vi landade i Santiago hade han öppna brännsår. Han måste till läkare och Helena och jag fick oss riktiga avhyvlingar.

Men läkarhjälpen fungerade. Efter någon dag var han fit for fight igen och vi blev förlåtna för underlåtenhetssynderna. Nu märkte också föräldrarna att det inte var så lätt att hålla honom i betsel.

Hängmattan blir arbetsplats
Anas mor Juana Guiñez hade ett hus med liten trädgård i ett medelklassområde. Jag paxade genast för den bekväma hängmattan som passade mig precis eftersom jag köpt ett kollegieblock, en flaska rom och några feta cigarrer. Där började jag skriva på en bok som kom att heta Fantomen.

Santiago var en trevlig stad. Den hade en atmosfär som påminde om Hudiksvall på 50-talet. Nu hade det varit val och Augusto Pinochets militärdiktatur var över. Men minnena av den tiden fanns kvar. Vi besåg Monedapalatset där Salvador Allende dött under flygbeskjutningen, tittade på idrottsplatsen där alla misstänkta vänstermänniskor internerats och gick respektfullt åt sidan när det kom uniformerad polis. Sådana skulle vara annorlunda nu … men man kunde ju aldrig veta.

Alldeles innan jag åkte från Stockholm hade jag talat med Monica Lindström. Hon tänkte fortsätta att ge ut Helg-Nytt så jag beslöt mig för att förena nytta med nöje och hann med att göra reportage om företag med svenskanknytning, bland annat Volvo.

Vi hyrde bil och åkte till Valparaiso. I närheten av hamnen beundrade vi den väldiga triumfbågen, såg på husen med alla dess tinnar och torn och plåtade den chilenska krigsflottan som skvalpade i hamnen tillsammans med ett av världens största hangarfartyg – amerikanskt förstås. Fotografering var strängt förbjudet, men det tycktes ingen bry sig om.

Märkliga byggnader
Norr om Valparaiso ligger kommunen Con-Con med väldiga sandstränder. Där ligger Cooperativa Almereida, ett universitetsprojekt för blivande arkitekter och designers. Den saken var svår att ta till sig – vi trodde att det var ett friluftsmuseum för skrotskulpturer. Husen verkade byggda av drivved, men det var de inte och dessutom var de bebodda. Arkitekterna hade lekt hejvilt med former men enbart på utsidan. Inuti var kåkarna hur vackra som helst med individuellt ritade planlösningar.

När det var dags att åka till flygplatsen för hemfärd ville inte Helena följa med. Hon ringde hem till mamma och förklarade att hon tänkte stanna kvar i detta härliga land. Till sist lyckades jag få henne med. Efter mellanlandning i Buenos Aires flög vi länge över Amazonfloden. Den och andra vattendrag ringlade mäktigt genom en tät och mörkgrön djungel.

Det skulle bli en natts uppehåll i Venezuela och för att trösta förklarade jag för Helena att vi skulle bo ståndsmässigt. I Caracas tog vi in på Hotell Hilton, som hade hunnit bli rätt nerslitet. Men rummet var bra, TV:n visade CNN och när vi fick räkningen förvånades jag över att det var billigare där än på Stadshotellet i Hudiksvall.

Jag vill köpa en kritiker!
Sedan jag kommit hem igen höll Göte Johanssons och Läsförlagets knäck mig vid liv tills jag kände mig tillräckligt återhämtad för att ge mig i kast med en ny kriminalroman. Jag måste erkänna att jag var skraj för att sätta igång igen. Om en bok kom ut skulle det ha gått tio år sedan jag senast hade en roman på diskarna. Folks minne är kort. Skulle någon minnas mig? Skulle någon vilja köpa böcker som jag skrivit. Den nya kometen på stjärnhimlen var Jan Guillou, vars romanserie om hemlige agenten Hamilton sålde som smör. Mycket förtjänstfullt för den delen. Jag hade följt hans karriär lite i pressen. Kritikerna rackade ner på honom av ungefär samma skäl som de använde mot mig – svag personskildring, alltför intresserad av intrigbygge och så vidare. Sedan kom hans framgångar och då blev tongångarna annorlunda, hovsammare först och till sist rent devota. Ibland har jag funderat på att köpa mig en kritiker och sätta på taknocken för att hålla koll på vart vinden blåser.

Nästa årtionde >>



Hemsidedesign © Johannes Genberg 2013 och framåt. Allt material är © Kjell E Genberg och får fritt användas för privat bruk, eller för icke-kommerciella utbildningssyften. Kontakta författaren för annan användning.

Utdrag

Managern Kjell E Genberg - 1960-tal

Innan Kjell blev författare 1966 var han en relativt framgångsrik lokal musikmanager i Hälsingland. En alltför tung hammondorgel och en förstörd rygg senare började han författa för att försörja sig och familjen.
Läs mer >>



Ben Hogan nr.1 - Hämnarer

1972 kom första boken av 56 om Ben Hogan (under psednonymen Matt Jade), vilket skulle bli en succé. Den unge Johan Hellgrens mamma mördades och han följer hennes mördare till inbördeskrigets Amerika. Där får han ett nytt namn, ett nytt liv och blir snart ökänd.
Läs mer >>