Baserat på en sann historia ...
Kjell E. Genbergs
DIGITALA museum
Nyheter : Biografi : Böcker : Annan media : Föreningar : Galleri : Kontakt : Internet

Underlänkar

Årtal
Introduktion
1940-tal
1950-tal
1960-tal
1970-tal
1980-tal
1990-tal
2000 och efter



Första besöket?

Facebook

Du kan följa Kjell E Genberg via hans privata Facebook-sida.
Klicka här >>



Du kan klicka på många bilder för att se större versioner av dem

Du kan se större versioner av många av bilderna på hemsidan genom att klicka på dem.



Du kan klicka på många bilder för att se större versioner av dem

På olika ställen på hemsidan kommer du se text som ser ut så här. Klickar du på den kommer du se en bild, läsa en annan text eller komma till en annan hemsida.



BIOGRAFI



1970-tal

Norr om Stockholm, i Sundbyberg, låg ett förlag som hette Williams och det ägdes av den stora, amerikanska koncernen Time-Life. De gav ut böcker fast mest krängde de tidningar. Jag hade skrivit en del kortare grejer åt dem och hade några bekanta på deras olika redaktioner.

På vinst och förlust åkte jag dit med mina manuskript. Av en ren slump kom jag samma morgon som boksektionen hade produktionssammanträde. Alla direktörer, deras sekreterare och förlagsredaktörer hade samlats för att bestämma nästa års utgivning. Jag dök upp innan de hunnit in i det stiliga konferensrummet och hann ge en av sekreterarna mina manus. Hon lovade att ge dem vidare, men det var också det enda hon kunde lova.

Om jag bara väntade så skulle det komma ett besked. I korridoren fanns en bra fåtölj intill hyllan med förlagets publikationer: serietidningar och pocketböcker samt en hel sektion med tidningen MAD där Alfred E. Neumans nuna grinade glatt mot betraktaren. Bland popkillarna i Ljusdal hade jag flera år tidigare nästan blivit betraktad som ett geni när jag lyckades få in ett foto av Panthers i detta blad. Så jag slog mig ner i fåtöljen, bestämde mig för att ha ett positivt sinnelag. Det hjälpte att minnas Neumans valspråk – ”Vadå? Jag dyster?”

En av de sista på väg in till konferensrummet där min framtid skulle bestämmas var en man som jag kände lite grand från mina tidigare besök. Han hette – och heter fortfarande – Olle Leino och har finskt regeringspåbrå. Av honom fick jag en uppmuntrande nick och sedan slöt sig ensamheten om mig.

Än i dag har jag inget minne av hur lång väntan blev, bara att den kändes som en evighet och drygt det. Men till sist kom sekreteraren ut och spände blicken i mig.

Namnet dög inte
”Kid Hill kan han inte heta!” sa hon barskt.

Aj, aj, aj, tänkte jag. Duger inte namnet så duger väl inte resten heller. Men det gjorde det visst.

”Vi har bestämt att du ska få skriva tio böcker som en marknadstest”, fortsatte hon. ”På ett villkor.”

Jag var beredd att gå med på vad som helst. Sedan jag följt henne till kontorsmodulen fick jag veta att Williams gav ut en bokserie som hette Sexy Western. Den var skriven av Leo Manning – och det visade sig vara samma person som Louis Masterson som jag redan översatt till svenska. Fast de här historierna var annorlunda. De handlade om en man som hette Clay Allison. Den typen kände jag till för han hade levt i verkligheten, en försupen och svårt asocial herre som slogs och mördade tills han slutligen på fyllan blev överkörd av sin egen vagn och nesligen dog. I Leo Mannings/Kjell Hallbings böcker var han en stilig och välklädd spelare med oerhört kvinnotycke. Alla romanerna var byggda efter ungefär samma mall. I början skulle Clay ta sig ett nummer med en vacker och villig dam, i mitten hände samma sak (gärna med en annan kvinna) och mot slutet av boken var det dags för honom att rulla runt i sänghalmen igen. I mellantiden skulle han lösa ett eller flera problem och skjuta några bovar.

Ett extra kontrakt
”Hallbing har slutat skriva romanerna”, sa sekreteraren. ”Vi har haft andra som försökt. Senast Sture Hammenskog från Malmö, men han gav upp efter två titlar. Om du ska få ut dina västernböcker hos oss måste du skriva på kontrakt att du åtar dig den här serien också.”

Att skriva porr hade jag prövat på förr. I korridoren hade jag bläddrat i Sexy Western. Det var skäligen enkla intriger och pornografin innanför pärmarna bestod av symbolik med ormar och tunnlar och inte alltför många fula ord. Sådant skulle jag nog klara av utan att få besök av Nobelkommittén, så jag sa ja.

”Men vad ska min gubbe heta?” undrade jag.

”Direktörerna har bestämt att han ska döpas om till Ben Hogan.”

Vad gör direktörer på kontorstid?
Det var inget tokigt namn. Tre stavelser var bättre än mina två. Långt senare fick jag reda på att det fanns en verklig person med detta namn – en amerikansk golfspelare som tjänade otroliga summor på att spöa en liten boll. Den vetskapen fick mig också att begripa vad Williams direktörer helst sysslade med på arbetstid. Då började jag kalla honom ”Benhögen”.

”Böckerna ska i färdigt skick bli 128 sidor långa”, fortsatte sekreteraren. ”Typsnittet är ganska litet så vårt krav är att du för varje utgåva skriver 100 A4-sidor. Du ska ha 36 rader på varje sida och varje rad ska ha 76 nedslag från marginal till marginal.”

”Alla rader?”

”Nej, när det pratas får det givetvis vara färre nedslag. Och en sak till. Om det går bra får du vara beredd på att vi vill ha 13 böcker per år. Arvodet är 1.700 kronor per manuskript. En engångssumma.”

Tätt mellan manusinlämningarna
Jag gjorde en hastig kalkyl. Det betydde ett manus var fjärde vecka året runt. Det skulle kanske gå – men så var det ju det här med Sexy Western också. Den skulle komma åtta gånger per år och ha större stil, så där kom jag undan med 80 sidor per bok.

”Okej”, sa jag. ”På villkor att jag får behålla copyrighten.”

”Inte på Sexy Western”, sa hon. ”Där har vi ett avtal med Norge.”

Det kunde jag stå ut med. Och de första tio skulle jag säkert klara av om jag kunde hålla Hson-takten. Fyra var ju redan färdiga. Med två kontrakt och betalt för debutkvartetten åkte jag hem. På vägen köpte jag en liten flaska bubbel, för det var trots allt något att fira.

Williams ville att jag skulle skriva under en pseudonym som verkade amerikansk eftersom ”ingen tror att en svensk kan skriva om den amerikanska västern”. Jag och Margareta hjälptes åt att fundera och sedan tillverkades en som byggde på hennes namn Margareta Jaderius. Det blev Matt Jade, häftigt och bra, tyckte vi båda. När sedan skrivandet bara fortsatte och fortsatte och jag blev trött kom jag på en efterhandskonstruktion – matt det är ja’ de’.

Det finns bara sju berättelser
Egentligen var det inte så marigt att hitta på historier. Efter att ha jobbat med musiker kände jag till att skalan bara omfattar tolv toner, men att det av dessa går att åstadkomma hur mycket musik som helst. Povel Ramel hade en låt om roliga historier och ansåg att det bara fanns sju sorters vitsar. Det var ungefär likadant med vilda västernberättelser också. Det fanns ett antal av ingredienser (hat, hämnd och så vidare) att ta till och improvisera runt. Detta gäller förresten berättelser av alla de slag.

Men de första böckerna måste arbetas om lite. Hogan var mer än ett namn, det var dessutom benämningen på ett slags indianhydda, så jag vävde in det i den amerikanska dopceremonin. Ben är ju en förkortning av Benjamin, så det passade att göra honom till den yngste på hans första jobb.

Men det var ett tufft beting jag åtagit mig. Troligen hade det misslyckats om inte Karl XII funnits. Han lär ha tagit kaffet till Sverige efter sin kalabalikartade vistelse i Turkiet. Jag är honom tack skyldig, för utan massor av kaffe med fyra sockerbitar i varje kopp, hade jag aldrig klarat det.

Så kom den första Ben Hogan-boken ut. Den hette Hämnaren och hjärtat svällde när jag åkte runt och kollade alla pressbyråkiosker, tobakister och bensinstationer som hade snurrställ med pocketböcker. Min fanns med överallt.

Kid Hill skjuter ett skott
Jag läste ett av mina friex och fann att på ett ställe dök en viss Kid Hill upp bakom ett snår, avlossade ett skott och var sedan försvunnen för alltid. Denna lilla malör fixades till i en senare tryckning.

Detta var året när inte alltför kulturella människor småsjöng på en låt som lät: ”vunka mig med vita handskar på”. Den ingick i en LP som kallades Bordellmammas visor, utgiven på skivbolaget Rondex, med sångaren Johnny Bode. Den hade kommit ut ett par år tidigare och började sälja efter reklam via mun-mot-mun-metoden. 2003 skrev Ingmar Norlén boken Jakten på Johnny Bode skandalernas man och nämner att några lycksökare försökte göra om triumfen med porrlåtar på skiva. Nu kan det avslöjas, som kvällstidningarna brukar skriva. Jag var en av lycksökarna. En dag ringde Lasse Holm – samme Lasse som nu är TV-stjärna och tidigare var sångaren Larry Moon i orkestern The Moonlighters.

”Ska vi göra en porrplatta?” frågade han. ”Om du skriver texter nu hinner vi få ut den till jul. Vi spelar in den i KMH:s studio på Hornsgatan. Jag är delägare och kan använda studion så fort den är ledig.”

Jul-porr med musik
Till jul …? Man skulle kunna göra jullåtar. Så bestämdes det att det skulle bli. Jag skrev småfräcka (till och med riktigt fräcka) texter till kända julmelodier och Lasse Holm arrangerade. Skivan döptes till Bordellmammas julvisor och sångare på de flesta låtar var en mycket duktig man vid namn Lasse Holmström. Det behövdes körflickor också. Johnny Bode hade skaffat sådana hos Malmö stadsteater. Vi var inte sämre utan lyckades rekrytera folk från Stockholms dito.

Skivan hamnade aldrig på några listor men sålde bra, troligen för att folk trodde att det var Bode som gjort den också. Eftersom projektet visade svarta siffror tyckte Lasse att vi skulle göra en till. ”En lite bondsk”, tyckte han och jag till att skriva nya texter till melodier som Holm komponerade. Det blev en ny LP-skiva med den bedårande titeln Gammeltjo med bordellmamma. Hur den sålde vet jag inte, men Lasse hörde i alla fall aldrig av sig i liknande ärenden mer.

Det skrevs mer och mer – tursamt nog inget om porrlåtarna – om mig i olika tidningar. I de flesta artiklar tyckte journalisterna att jag inte var författare, utan mer ett fenomen. Men det var bra i alla fall. Min benhög blev uppmärksammad och det märktes på upplagestegringen. Ännu bättre blev det sedan TV gjort ett par program där jag fick förklara hur jag orkade jobba på det där viset.

Allt var som att gå på moln med silverkant. Nu hade jag fickorna fulla med pengar men visste inte att ekonomin i stort var på väg mot katastrofen. Skattemyndigheterna hade fått för sig att jag tjänat storkovan under mina år i popbranschen. Nu skulle jag klämmas åt och en retroaktiv skönstaxering var bästa sättet. Första varningen kom när en polare berättade att jag stod i Taxeringskalendern för Gävleborgs län. Enligt den var jag en riktigt rik knös. Bara några få hade mer pengar än jag och en av dem var landshövdingen.

Kronofogdar fikagäster
Under många år framåt bjöd jag olika kronofogdar på kaffe och försökte förklara att de hade fel, att jag inte tjänat pengar som gräs och att jag var en ekonomisk ängel i människohamn. Underligt nog ville de inte tro mig. Det dröjde femton år innan jag ströks ur deras rullor. Allt sades hänga samman med att jag inte fyllt i någon flyttningsblankett. Det skulle man tydligen göra även om man bara bodde temporärt. Jag bad dem förklara vilken kolumn som kunde passa för en Wasabrödskartong på Hälsingegatan. Det ville de inte. Men de ville ha – och fick – en betalningsplan.

Mitt enda motdrag blev att försöka jobba ännu hårdare. Wennerbergs förlag köpte en oneshot (J B Flipperbottoms arv, en ”rolig” western) och fyra böcker om en gammal mexikansk prisjägare som jag döpte till El Muerte (30 silverpenningar, Döden slår till, Slaktarna och Terrorns stad). Ordet döden på spanska heter la muerta, men eftersom det var en gubbe gjorde jag om det till el och lade ett e på slutet i namnet. Åt B. Wahlströms skrev jag fyra titlar om en västerndetektiv som hette Jeff Flint och två om en indianpojke vid namn Vita Höken. Dessutom en om en kille som bara fick heta Jimmy på omslaget.

Strålande försäljningssiffror
1975 började publicitetsmässigt bra för mig. I en syndikerad artikel som dök upp i hela landet hade journalisterna Ingrid och Nils Palm rotat i förlagens papper och kommit fram till att mina böcker redan sålt flera miljoner. Jag gick till Williams finansdirektör, dängde en av dessa tidningar i bordet. Det slutade med att mina arvoden därifrån höjdes en aning. Det kan till del ha berott på att Ben Hogan nu också börjat komma ut i Finland.

Hogan blev dessutom seriefigur i ett seriealbum som tecknades av signaturen Pinto hos Selecciones Illustradas i Spanien. Den firman skulle dessutom sköta om utlandsförsäljning. Vad jag fick reda på senare var att detta lyckades bra. Albumet om Ben Hogan lär ha kommit ut i snart sagt varenda land i Sydamerika. Fast någon kosing kom aldrig till mig. Det spanska bolaget hade lämnat säljjobbet till ett annat bolag men det gick av någon anledning i konkurs. Jag har som hastigast sett ett par av tidningarna på spanska och portugisiska. Taskigt papper och kletiga färger. Jag kan bara önska att de inte tjänade alltför multum före konkursen.

Fler serier
Tillsammans med Carlos Canel från Uruguay, nu bosatt i Täby, började jag också projektera serietidningar om hans skapelser Modde och Vikingsson. Han tecknade och jag skrev manus. Allt gick i ett som en evig rundgång som bara kunde hållas vid liv med extra starkt kaffe. Numera är Carlos mest känd för att ha ritat logotypen till Harry Boy och för att ha gjort en hel mängd tecknade filmer, de flesta i reklamsammanhang.

Min gamle kamrat Leif Malmborg, som suttit i ett rum bredvid mitt på Långsjöhöjden och sålt annonser till både Idolnytt och Press-Stopp, hade blivit tidningsförläggare och höll också hus i Sundbyberg. Där stötte vi ihop en dag och han hade gissat sig till att jag var Kurt Ehrling. Det slutade med att jag lovade att skriva ett par korta porrböcker som gavs ut av hans minst kända och mest kortlivade förlagsnamn – Hetz.

En kufisk skämttidning
Tillsammans med Curt Dahlgren hade jag också åt Malmborg gjort skämttidningen Hel-Garv som vänsterknäck i ett par år. Det var en lite kufisk tidskrift med en lite sexig touch. På den tiden var sexrådgivarna Inge & Sten från Danmark stora namn. De måste naturligtvis parodieras så i Hel-Garv framträdde experterna Signe & Sven. De gav råd i nästan samma stil:

Kära Signe & Sven
Jag är en ung kvinna med ett stort problem. I alla spalter står att man ska ha en clitoris, men jag kan inte hitta min. Vad ska jag göra?
Trevande


Och svaret kom bums:

Kära Trevande
Ta cykeln och gör en sväng neråt Södertäljevägen. När vi åkte till redaktionen såg vi något som liknade en clitoris alldeles söder om infarten till Salemstaden. Det är inte otroligt att det är er.
Signe & Sven


Vi hade kul och det verkade som om läsarna också gillade frågorna och svaren, för det kom emellanåt äkta brev till det såta paret. Vi introducerade dessutom en medicinsk spalt av Lekare Spaltén och en hjärtekolumn som dock fick heta Stjärtespalten. Dessutom samlades ”roliga historier” från tidningen och andra fora till tre pocketutgåvor.

Det dröjde till sjätte, eller möjligen sjunde boken om Ben Hogan innan läsekretsen fattade sitt eget bästa och blev stor. Plötsligt började serien sälja av bara tusan. Var fjärde vecka sades böckerna sälja i mellan 35.000 och 45.000 exemplar. Då vågade jag be om påökt igen och ingen protesterade mot det.

Viktigtast är att hålla dead-line
Olle Leino var min förlagsredaktör på Williams och han stöttade mig väldigt. När jag gnällde om att vara slut som författare kom han med idéer och förslag. Andra människor på förlaget hade fått höra att jag var en bra tillgång – en man som skrev fort men skapligt och alltid höll pressläggningstiderna. Jag har förstått att det sista är det viktigaste när man skriver för brödfödan.

Redaktören för Polka-Böckerna, också utgivna av Williams Förlag, undrade om jag inte hade möjlighet att skriva ett par böcker åt dem. Margareta hade kommit med antydningar om att det vore lämpligt att flytta igen. Västerhaninge var, sa hon, ingen direkt fin adress. Men en flytt betydde dyrare hus och möbelfrakt. Medan hon letade efter en fin adress accepterade jag erbjudandet.

Mitt westernskrivande hade tvingat mig att läsa in mig på tidsepoken. När jag började hade jag i min enfald trott att det räckte med att sätta en gubbe på en häst, låta honom rida från A till B och skjuta några stycken efter vägen. Det var lite svårare, kom jag på. Jag behövde veta hur omgivningarna såg ut, hur husen var byggda, var järnvägarna dragits och den tidens värderingar både gentemot urinvånarna och folk från andra delar av världen. Detta krävde litteratur och helst av flera författare med skiftande åsikter.

20 sidor om dagen — varje dag
Med Ben Hogan jobbade jag väldigt hårt. För att hinna få fram mina 100 sidor på fyra veckor skrev jag 20 sidor om dagen, vardag som helgdag. Jag körde efter det gamla fina teateraxiomet: Lär dig replikerna och snubbla inte på möblemanget. Högst en vecka fick gå åt att hitta på intriger. Sexy Western skulle också ha sitt och att läsa in sig på ett visst relaterat ämne eller en plats tog tid. Men jag ökade Hogans del till 22 eller 23 sidor om dagen. Därmed kunde jag skriva manuskripten till Polka-Böckerna. Den första hette Jagad av indianer och var en typisk äventyrsbok med en ung gröngöling som träffar trappers, indianer och grizzlybjörnar. Långt senare har den kommit ut på nytt på Hegas förlag och fick då mycket bättre recensioner. Den andra var lite svårare för jag satte ribban ganska högt. Apache handlade om hövdingen Geronimos öden och äventyr fram till dess han blev en fruktad krigare. Om den skrev man i Bibliotekstjänsts sambindningslista att den inte var trovärdig. Jag blev fly förbannad och krävde att den skulle recenseras om, denna gång av en indiankunnig recensent. Det blev indiankännaren Harry Kullman, som jag sedermera lärde känna, som skrev och nu fick jag beröm. Men det hjälpte inte så mycket. Biblioteken inköpare gick på den första drapan.

Jag hade haft folk från Williams hemma hos mig på lite informella kalas. Där hade de sett mitt bibliotek av amerikana och westerniana. Någon kastade fram frågan om jag inte skulle kunna randa en faktabok när jag nu gjorde mig så mycket besvär för att få mina Hoganböcker så sanningsenliga som möjligt. Jovisst. På lediga stunder samlade jag ihop sånt som jag tyckte var värt att göra något av. Men jag glömde snart anledningen och använde underlaget till annat. I stället skrev jag texten till en bok om den gulliga gruppen Osmonds. I den fanns så många bilder att den sålde som smör bara för det.

Pseudonymerna avslöjas
Det började spridas ut att det var jag som låg bakom pseudonymerna Matt Jade, K. Earl Ginsburg och Shell Earlin. Pressen blev nyfiken. En av de första som skrev om mig som underhållningsförfattare var Knut-Göran Källberg på Expressen. I Ljusdal hade han skrivit åt Hälsinge-Kuriren när jag var redaktör där. Aftonbladet (som då gjorde reklam för sig under mottot ”Aftonbladet behövs om sanningen ska fram”) skickade journalisten Erik Mellgren till mig i Västerhaninge. Ett par rader i hans ingress löd så här: ”I ett radhus i Bagarmossen sitter Kjell Genberg och skriver om Vilda Västern på 1800-talet.” Jag vågar lova att jag hittade bättre i Tombstone med omnejd än han söder om Söder. Ett skäl till detta var att jag prenumererade på tidningen Tombstone Epitaph (Gravstenens gravskrift, somliga tidningsägare har humor) som tryckte faksimiler av sina gamla artiklar från andra halvan av 1800-talet. Där fanns också Tombstone Gazette och efter att Leif Malmborg varit där skickade han mig en roande förstasida med min Hogan som toppnyhet.

Till och med TV hörde av sig igen och gjorde ett program. All denna press ställde faktiskt till det för mig. Utan att veta att jag retat det nya kulturetablissemang som klädde sig i palestinaschalar och näbbskor stretade jag vidare i min kammare. Leif Malmborg hörde av sig igen. Nu hade han utökat och gjorde en snygg surfbrädestidning och en med noveller, förutom de gamla skämttidningarna och korsordsbladen, i sina nya stora lokaler nära Bromma flygplats.

Blir förlagsredaktör
”Tror du att du kan ta hand om bokutgivning på mitt förlag?” frågade han. ”Jag vill ha en deckarserie och en westernserie – Järnpocket och Bullet Western.”

Ibland förbannar jag min oförmåga att säga nej. Men han lovade hyfsat betalt om jag ställde upp och Margareta hade hittat ett hus på Björkbacksvägen i Vallentuna som hon inte nog kunde berömma. Hon och jag åkte dit en dag när solen sken och fåglarna kvittrade. Kåken såg ut som en enplansvilla där den låg på en kulle och solstrålarna speglade sig i alla fönstren mot gatan. Det var verkligen ett hus som var värt beröm. Sovrum, vardagsrum med öppen spis, toalett och kök låg nästan i fil men det som fick mig att vekna var när hon drog ner mig till källarvåningen. Där fanns garage, tvättstuga och en stor gillestuga med fönster mot den vildvuxna sluttning som fortsatte ner mot gatan.

Tjusigt arbetsrum
”Det här kan du ha som arbetsrum”, sa hon. ”Så slipper vi andra höra knattret dygnet runt.”

Vi slog till och hela familjen flyttade till Vallentuna – en fin adress. Sällskapet var rätt stort. Förutom barnen Carina och Christian anlände katten Whisky och beostaren Kicki. Men Margareta ville ha fler djur och därför kom en dvärgpudel in i våra liv. Han fick heta Prince. Vi rökte båda två och möjligen döptes jycken efter Margaretas favoritmärke. Själv bolmade jag filterlösa Commerce som såldes i röda paket.

Gillestugan på Björkbacksvägen blev ett fantastiskt arbetsrum. Bättre blev det sedan jag översatt en bok om biljard åt Leif Malmborg. Gaget var ett biljardbord med alla tillbehör och det gjorde sig utmärkt mitt på golvet bakom skrivbänken. Jag låg hyfsat till med Ben Hoganböckerna och allt det andra så Malmborg fick veta att jag antog hans förslag om nån slags anställning. Han skickade mig till bokmässan i Frankfurt am Main för att ragga böcker och jag hade buntvis med mig när jag kom tillbaka.

Problem med översättare
Vilda västernserien blev inget problem. I den branschen kände jag både författare och översättare. Hanz F. Lindström från Malmö kom med sina översättningar i tid och dessutom presenterade han ett par alldeles utmärkta egna manus. Det var värre med deckarna. En kille hade hört av sig och sagt att han var en jäkel på engelska. Bara det borde ha fått mig att dra åt mig öronen, för hade jag inte själv använt samma fras när jag hur okunnig som helst sökte ett liknande jobb? Han fick ett manus för översättning och en deadline. Andra översättare fick andra böcker och andra sluttider. Men den här herrn hörde inte av sig. Jag ringde och skrev till honom, påminde om att det var dags att lämna manus. Han sa att han visst hade skickat. Det kom ingenting och till sist förstod jag att han inte kunnat men inte heller ville erkänna det.

Manuset var borta och på tryckeriet i Uddevalla hade de redan börjat göra sig klara för tryckning. Det var bara två veckor innan det var dags när jag begrep, att om det skulle bli en premiärbok i Järnpocket, skulle jag bli tvungen att skriva den själv.

Men vad i fridens namn skulle den handla om och vad skulle jag ha för huvudfigurer? Privatdetektiver kanske? Det fanns sådana i telefonkatalogen så jag gjorde en liten undersökning. Snart hade jag lärt mig att de inte fick bära vapen och inte utreda brott som föll under allmänt åtal. Alltså var det tvunget att de blev kriminalpoliser.

Det här var under den tiden när Dagens Nyheter hade massor av annonser för massageinstitut där det jobbade försigkomna töser. På menyn stod något som hette toppmassage, och det var troligen det enda massage de kunde. Hemma i Hälsingland hade vi kallat den behandlingen för att runka, men allt ska ju vara så mycket finare i Stockholm. Dessa massöser sålde också alldeles vanliga samlag eller också gav de franskt – alltså med munnen.

En deckarstory
Jag skrev en synopsis om en lastbilschaffis som blev kåt på jobbet och bestämde sig för att besöka ett av dessa institut. Jag placerade det på Metargatan, i samma lägenhet där Margareta bott när jag först träffade henne. När chauffören kommer in i lägenheten ligger innehavaren naken och död på sängen. Han springer sin väg men har sinnesnärvaro nog att ringa polisen och mina hjältar kommissarie Kvarnberg och assistent Olsen får börja göra skäl för lönen. Efter många turer skedde upplösningen på ett hotell på Kungsgatan och det visade sig vara sexmaffian som låg bakom. Deras ledare fick heta Mister X, efter känd förebild, och jag beskrev honom som en osedvanligt tuff man med feta fingrar. Poseringsflickans död var en del i något mycket större.

Ett av mina största bekymmer med den här boken var att polisväsendet omstrukturerats flera gånger sedan jag jobbade som kriminalreporter i Söderhamn. Nya metoder hade införts, så min gamla bok Handbok i brottsplatsundersökning av Otto Wendel och Arne Svensson från 1949, gällde inte i alla stycken längre.

Men jag hade blivit lite smått bekant med en kriminalinspektör och bestämde mig för att förpesta hans tillvaro. Jodå, visst skulle han hjälpa mig. Så varje kväll när han kom hem från jobbet stod jag på hans trappa med en bunt papper. Lite senare ringde min telefon.

”För fan, Kjell! Det här duger inte. Om vi poliser skulle bära oss åt som dina poliser skulle vi bli tagna av polisen!”

Bättre efter omskrivning
Så jag fick skriva om och jag tror nog att historien till sist blev trovärdigare och sannfärdigare av det. Så var det bara det här med vad den skulle heta. Leif Malmborg ville ge ut den som kioskdeckare och vi kom överens om att den borde ha ett namn som passade distributionssituationen. Jag for runt bland kioskerna och fann att allitterationer var populärt. Där fanns böcker som hette Mord i Moskva, Trubbel i Tokyo och Död i Dagestan. Jag hade tagit livet av en prostituerad i min bok så vad var lämpligare än Frask i fördärvet? Den kom ut till snurrställen under den titeln.

Aftonbladets kioskdeckarexpert Hans Stertman hittade boken och köpte den för 4:45. Eftersom det var en kioskbok hade varken jag eller Malmborg en tanke på att skicka ut recensionsexemplar. Det skrevs visserligen om den här sortens litteratur ibland, men mest som varningar för att läsa sånt. Ibland kändes det som om man var tillbaka i min barndom igen när skribenter försökte tuta i folk att ryggraden skulle smälta om man konsumerade sån här skit. Fast när jag var ung smälte den av onani.

Det visade sig att denne Stertman var samma person som jag lärt känna under tiden på Hälsinge-Kuriren i Hudiksvall. Han jobbade åt Hudiksvalls-Tidningen och vi brukade träffas på torsdagskvällarna på Köpmanberget för där skulle vi båda skriva om en begivenhet som kallades Karusellen. Jag måste erkänna att vi kollationerade med varandra innan vi återvände till respektive redaktion, för att inte ha alltför olika uppfattningar om aftonens artister. Men vi hade inte setts på minst femton år.

Utmärkt första recension
Därför blev jag riktigt förvånad att se hans namn i Aftonbladet lördagen den 30 november 1974. Under rubriken Fnask i fördärvet hade han skrivit att min bok var en spännande vardagshistoria som visar att det går att åstadkomma kioskdeckare utan superhjältar, och att förlägga handlingen till en miljö man känner igen.

Jag ryste lite och undrade över om han stod i skuld till mig på något vis. Men det gick inte att undvika att känna något som liknade lycka över hans slutkläm: ”Det här är en detektivroman som inte ligger efter de svenska polisromaner som kommer ut som trettiokronorsromaner på de stora förlagen.”

När jag letat rätt på hans telefonnummer för att ringa och tacka hann jag inte. Den eftermiddagen pinglade min telefon i ett. Det var folk från just dessa stora förlag som brukade ge ut inbundna böcker som hörde av sig.

”Det står i tidningen i dag att du duger till att skriva deckare. Kan du tänka dig att skriva en åt oss också?”

Släpps inte in i författarförbundet …
Visst kunde jag det. Alla fick ett löfte om minst en roman. Jag kände att jag svällde. Nu hade jag kanske blivit författare – i varje fall var jag något annat än bara ett fenomen. Det var dags att söka inträde i Författarförbundet. Papper skickades in – papper kom tillbaka. Nobben. Jag var inte kvalificerad!

… men Myrdal griper in
Lite senare träffade jag Jan Myrdal på Medborgarhuset. Vi kom att prata om Författarförbundet och när han fick höra att jag inte dög som medlem blev han så arg som bara Myrdal kan bli. ”Det är en fackförening, inte en klubb för inbördes beundran”, sa han. ”Överlåt det här till mig!”

Fjorton dagar senare kom brev från förbundet. Nu ville de att jag skulle betala medlemsavgift.

Den där hunden som Margareta absolut skulle ha visade sig ty sig till mig. En mörk höstafton just som jag skulle ta med Prince ut på pinkpromenad ringde telefonen i hallen. Den gången var det inget förlag som ville mig något.

”Jag heter Leif Skiffer”, sa en mycket ljus röst. ”Du har skrivit om mig i en bok.”

Mister X hör av sig
Kjell Erling Genberg blev alldeles iskall. För något slags inre syn såg han sitt namn på en gravsten. Den mister X som tidningarna älskade att framställa som Sveriges farligaste man hette Leif Stenberg-Skiffer. Om han ogillade någon brukade han inte lägga fingrarna emellan. Inte för att han gjorde någon illa personligen men han hade en närmaste man som enligt malisen bar namnet Christer Roxén, men som kallades ”Mördarn” efter att ha dödat svarta som FN-soldat i Kongo och blivit knäpp på köpet. Var han ute efter mig nu?

”Nej … nej, det tror jag inte”, svarade jag hest.

”Åjo, det har du allt.” Han var tyst i ett par sekunder, de mest illavarslande sekunder jag upplevt i ett liv som kanske skulle bli kortare än jag tänkt mig. ”Det är en rätt hyfsad roman, men du har fel i minst ett avseende när det gäller mig.”

”Oj då!”

”Jag har inte feta fingrar!” Han lät faktiskt stött. ”Det måste du ändra på till nästa upplaga.”

Jag lovade och svor att så skulle ske. Innan han lade på lät han vänligare på rösten och förklarade att om jag behövde en ny bil så skulle han kunna ordna ett kompispris ifall jag kom till någon av hans bilfirmor inne i stan.

Hunden fick byta promenadkompis
Den närmaste tiden tordes jag inte gå ut med hunden. Arbetsrummet hade ett stort fönster mellan garageporten och husknuten. Genom det hade jag brukat titta ut när jag arbetade och in på mig tittade en grävlingsfamilj nästan varje kväll. Den bodde intill dräneringsröret under min uppfart och det var vackra djur. Men nu störde jag deras kvällsrutiner genom att sätta upp en rullgardin för det där fönstret. Man kunde ju aldrig veta … Om mister X tyckte att jag dröjde för länge med att köpa fordon av honom skulle han kunna bli förbannad igen och kanske skicka Roxén efter mig.

Det dröjde ett halvår innan jag lät gardinen vara upprullad och då hade också grävlingarnas vanor förändrats. De besökte mig inte lika ofta. Under den här tiden såg jag dessutom till att befinna mig i Vallentuna så lite som möjligt – i synnerhet som det aldrig blev någon andra upplaga av Fnask i fördärvet. Jag såg till att föreslå olika tidningar att skriva om någon festlig ort, helst där det var varmt badväder, och lite då och då gick bladen med på det. Jag hade märkt att det fungerade redan för flera år sedan. Margareta, jag och barnen hade bestämt att semestra på badorten Mamaia i Rumänien.

Till Rumänien igen
Där hade jag varit en gång tidigare tillsammans med de flesta som jobbade på Williams förlag. Direktörerna hade planer på att låta trycka företagets alster där, men jag tror aldrig att det blev något av med den saken. Rumänska staten bjöd emellertid in och vi flög dit med då mycket kommunistiska Polens statliga flygmaskiner, bodde på vad rumänerna kallade lyxhotell (vi kallade dem helt andra saker), och besökte Transsylvanien och ett nyrestaurerat fuskslott som påstods ha tillhört Dracula. Grabbarna i gänget var unga och törstiga så första kvällen hade vi inhandlat rejält av den lokala vodkan. Det behövdes groggvirke till den och jag hade sett en Pepsi-Colaskylt nära hotellet. Där vägrade man sälja den bruna drycken till oss. Vi undrade vad det var för slags diskriminering, men till sist dök det upp en människa som kunde rådbråka lite engelska och förklarade att om man inte hade tomglas med sig kunde man inte köpa någon ny butelj. Vi fick köpa annat groggvirke – ryskt mousserande vin från Krim som smakade lite som Pommac men var betydligt potentare. Så vi hade kul i landet och det var nog därför jag ville tillbaka.

Extra jobb åt Skånskan
Skånska Dagbladet kontaktades. Där jobbade en av mina polare – Hans F. Lindström, som översatt en hel del och skrivit västernböckerna Rio Puerco och Svart blod åt Malmborg & Hedströms förlag. Han var inte svår att övertala, men att skriva om Mamaia gick inte. Hans hittade en intressant ort på kartan. Histria hette den och låg i provinsen Dubroja. Där fanns gamla ruiner, nästan jämförbara med Pompeji i Italien fast utan lava, och jag fick god användning för nyinköpt kamera. Jag lyckades få till en bra lokal vinkel till artikeln, för bland dem som åkte till Histria fanns också sångaren Arne Dahl vid Malmö stadsteater.

Rumänien var fortfarande makalöst billigt. Från Mamaia till den näraliggande större staden Constanza kunde hela familjen åka med spårvagn för en 25-öring. Men folk var surmulna och misstänksamma mot utlänningar. Då var det lite roligare i Mamaia, fast man kunde hitta skitkorvar och dambindor på badstranden. Nattklubbarna var så väldiga att de verkade tomma även när det var smockat med folk. Inte heller var det några Las Vegasshower som presenterades. Man visade folkdanser och sen sjöng någon gubbe obegripliga sånger i en timme eller två. Vi höll aldrig ut tills de stängde för natten. Däremot hann vi med en båttur till Turkiet för shopping i Istanbul.

Efter återkomsten till Sverige tyckte Margareta att vi skulle skaffa en sommarstuga. Det hade visst alla människor av minsta betydelse i samhället. Hon hade viss förmåga att vilja flyta ovanpå – om grannen hade två bilar skulle vi ha tre fast vi bara var två med körkort. Det där grälade vi rätt ofta om.

Min syster Inga-Lill hade hittat en ny kille, Leif-Erik Persson som jag kände lite smått sen gamla tider i Hudiksvall. Han hade en sportstuga i Skärås, Bjuråkers socken, och dit bjöds vi sommaren 1973 på fest. Nästa dag måste vi hämta färskvatten, för sådant fanns inte hos Leif-Erik och Inga-Lill. Beväpnad med plastdunkar gjorde vi en raid i närområdet. I skogsbyn Ländsjö svängde han in på gårdsplanen till det gamla skolhuset som stod tomt. På gårdsplanen fanns en pump och medan han fyllde dunkarna såg jag mig omkring. På väggen mot vägen satt en skylt om att huset var till salu. I uthuset stod tomma trälådor och dem använde jag mig av för att titta in där fönstren inte låg alltför högt. Jag blev imponerad av alla storslagna ytor, av kakelugnen i rummet innanför köket och av skolsalens väldiga fönster. Det här huset ville jag ha.

Fick skolan billigt
Det ville Margareta också sedan hon fått se det. Jag ringde numret på Till Salu-skylten. Kåken ägdes av konstnären, orkidékännaren och trollmålaren Rolf Lidberg i Sundsvall. Han hade inte fått huset sålt, men jag kunde inte begripa varför han ville sälja.

”Det gör jag för att min kärringen inte ska ha nånstans att ta vägen när hon är ute och knullar med Sundsvallsraggarna”, förklarade Lidberg.

Jag förstod genast att det var i uppfostringssyfte han skulle sälja och jag ville veta priset.

”Du får den som den står för 15.000.”

”Sälj inte till någon annan”, sa jag. ”Redan i kväll åker jag till Stockholm och hämtar pengar.”

”Tänker du betala kontant?” frågade han och det svarade jag jakande på. ”I så fall får du stugan för 13.000 kronor.”

Stugan, tänkte jag. Det är ju, för tusan, ett slott!

Redan nästa dag var jag i Sundsvall. Papper skrevs men eftersom jag fortfarande befann mig i kronofogdens garn blev Margareta formell ägare.

Inredde skrivarlya
Det första och nästan det enda jag gjorde, trots hustruns protester, var att inreda ett litet skrivrum på vinden, med skrivbord och bokhyllor från Överskottsbolaget i Sundsvall. Margareta och hennes syster Lena fixade med resten och ropade på mig när så behövdes. Ibland kom jag men mest hackade jag skrivmaskin.

Ländsjö var en lustig liten by. Dit hade flera familjer som tillhörde Jehovas vittnen flyttat. De var trevliga, men jag fick säga ifrån på skarpen när de envisades med att försöka omvända mig. En Gud som skulle bestämma i stort och smått hade jag inget till övers för. De gav sig när jag förklarade att de träffat på en hedning som levde i egna världar där författaren var gud och bestämde över liv och död. Fast ibland kunde han ta ledigt och då festade vi – surströmming, mandelpotatis (krokpärer, som det heter på hälsingska) och hemgjorda eller i värsta fall systemköpta nubbar slank ner. I början var de här människorna väldigt bokstavstrogna. De rökte inte, svor väldigt lite och var försiktiga med spriten. Men till sist blev det folk av dem. Jag har för mig att några av dem blev uteslutna ur församlingen.

Många extraknäck
För en publikation som hette Killarnas Kalender använde jag mig av de faktaböcker jag skaffat för att kunna skriva om Ben Hogan. De ville ha artiklar om cowboys på bio och i verkligheten. Likaså förekom jag i antologier från Indianklubben. Andra tidskrifters och serietidningars redaktörer såg det och snart var min tillvaro fylld av vidsidanjobb för dem också.

”Lugna dig, Kjell”, tyckte Olle Leino på Williams. ”Plottra inte bort dig. Vad sägs om att göra en stor faktabok om Vilda Västern åt oss i stället?”

Klart jag ville det. Fast det var marigt att sovra i det väldiga material som fanns. Allt var inte sanning, somligt var bara skrönor som återkom och återkom. Det svåraste för mig var att försöka reda ut vilka fel som var mest rätt. Men 1975 kom den ut: Vilda Västern – Historien om det stora löftesrika landet som en gång befolkats av indianer. Det är troligen den längsta titel jag haft på en bok. Dessutom är det nog den som sålts allra mest, i nästan 100.000 exemplar. Succén berodde knappast på att den var så himla bra, mer på att den kom med i en av Jultidningsförlagets kataloger. Ur den sålde pigga ungdomar massor av böcker till släktingar, vänner och kanske andra för att tjäna en julpeng. Royaltyn var inte över sig men å andra sidan gav strax under två bagis per bok och rejäl slant. 1994 kom den ut på nytt hos Läsförlaget. Då gick den skapligt, men långt ifrån lika bra. Jag tror det beror på att när första tryckningen gavs ut hade Nils-Erik Baehrendtz på TV gjort svenska folket intresserat av Vilda Västern genom att visa sånt i rutan – Bröderna Cartwright och liknande. Intresset falnade med åren, både hos läsarna och mig.

Vilda västern var inne
Men just då var det inne att läsa om cowboys och indianer. Olle Högstrand var tydligen fascinerad av mat, för i hans artikel om boken, som syndikerades över hela landet, intresserade han sig mycket för det gamla receptet på Skitstövelstuvning (Son-of-a-bitch-stew). Jag för det gärna vidare här:

Köttet från en nyslaktad tjur
1 kg bönor
1 kg skinka (salt fläsk går också bra)
2 hackade lökar
4 matskedar socker
2 gröna chilis eller 1 burk tomatpuré om det är lättare att få tag i.
Tvätta bönorna och låt dem svälla över natten. Häll av vattnet, lägg dem i en gryta och täck dem med nytt vatten. Lägg i övriga ingredienser och låt alltsammans sjuda tills bönorna är mjuka. Smaka av under kokningen. Salta och fyll på vatten efter behov.
Om någon ingrediens fattas – exempelvis tjuren – eller om tidspressen lägger hinder i vägen föreslår jag närmaste korvkiosk eller hamburgerställe.


Ett skrivande bolag
Samma år tussade Bo Wahlström och förlagets litterära chef Eva Wahlberg ihop mig med ett gäng skåningar – Jenny Berthelius, Jan Moen, Karl Arne Blom, Jean Bolinder och Sture Hammenskog. Jag hade redan träffat K. Arne och Jean, hört talas om Jenny och Jan för de var lite i ropet och var intresserad av Sture eftersom han skrivit ett par Sexy Western innan jag tvingades ta över. Sture var journalist på Kvälls-Posten och sågs dessutom som ”seriös” författare sedan han skrivit två romaner för Bonniers – Självmordet och Farmarna. Ingen visste att han randat porrwesterns så han kunde behålla epitetet seriös.

”Vi vill ge ut kioskdeckare som får pressen att tycka att vi har hög målsättning”, sa förläggare Wahlström.

Det tände vi på allihop. Efter brainstorming kom vi fram till att de skulle skrivas under en gemensam pseudonym. Bo Lagevi skulle vi heta – för ett ”bolag e vi”, blev alla överens om. Men ingen ville skriva första boken och introducera figurerna så det fick jag göra.

En blinkning åt Aftonbladet
För att alla skulle hänga med på hur man förflyttade sig i staden Staden (vi var alltså före Björn Hellberg med att kalla en ort så) ritade Curt Dahlgren en karta som det skulle gå att navigera efter. Med den invid skrivmaskinen skrev jag en rätt ruskig historia om mördade uteliggare och gav manuset namnet Om sanningen ska fram – en liten blinkning åt Aftonbladet. Men jag blinkade mer än så. Evan Hunter alias Ed McBain har i sina romaner om 87:e distriktet i Isola en judisk man som heter Meyer Meyer. I Sverige kan man inte skriva om judar – det visade sig att jag kände flera stycken utan att fatta att de hörde till den religionen. Jag tänkte att det är bäst att dra till med något så att alla fattar. Så jag hittade på en svart man (neger sa man fortfarande när detta hände) som hamnade i Sverige och blev polis. Troligen var han den allra förste i sitt slag – och jag döpte honom till Harald H. Harald. Initialen i mitten betydde också Harald, så där klådde jag Ed McBain. Tillsammans med andra kriminalare skötte han jobbet på våldsroteln.

Den här killen, som i min version var ganska lågmäld och rätt vanligt, genomgick flera metamorfoser när de övriga fick fatt i honom. Jag borde ha räknat ut att en svart kille som Harald så småningom skulle bli utrustad med poliskårens bästa libido och en dragg att skriva hem om.

Dussinet böcker
Det här gänget fixade till lite över ett dussin böcker, själv skrev jag tre. De övriga två hette Förloraren tar allt, och skulle föreställa rolig, samt Gyllene triangeln. Vi hade väl lite hybris, för vi pratade om hur forskare i framtiden skulle få veta vem av oss som skrivit vad, var det något ljushuvud (kan ha varit jag) som kom på att vi skulle nämna allas namn i våra texter. Den som var felstavad hade skrivit boken.

Det var ett rätt vanligt fenomen att harangera kompisar i sina böcker. Jean Bolinder skrev om snart sagt alla i romanen Mannen med klumpfoten, författad under pseudonymen Jesper Borghamn. Där lyckades han också få in kritikers Jörgen Elgström från Skara, som det året utnämnts till ”Sveriges genom tiderna främste deckarkännare”.

När det började bli tunt med manus från oss redde Wahlströms ut det genom att ta in fler författare – som dock inte skrev om Staden. Bo Sehlberg åstadkom Saknad av ingen och Skuggan av ett brott. Honom var jag lite avundsjuk på för han hade en sagolikt ärtig fästmö i fotomodellen Christina Lindberg. Det togs bilder av henne, Bo, Tommy Schinkler och mig på Hallwyllska palatset i Stockholm. Tommy Schinkler skrev Spik i egen kista, Även dagen har svarta skuggor och Mannen i hytt 313 och den siste som fick äran att vara med i Brottsplats Sverige var Jan Håkansson. Han gav ut Gumman i lådan under pseudonymen Eric Strange.

Deckartävling
Detta år utlyste Bonniers en deckartävling. Jag hittade på en intrig som skulle kunna skrivas i sommarslottet i Hälsingland. Den inbegrep ett inbrott på Iggesunds Bruks huvudkontor i Iggesund och hade vilda förvecklingar med lågtflygande privatplan, identitetsbyte på en Ålandsbåt och mycket annat konstigt. Eftersom Tomas Arvidsson från Kalmar gjort succé med flera böcker med ordet ”stöt” i titeln tyckte jag att jag var smart när jag kallade den Storstöten. Jag kände en del människor med insyn i tävlingen och blev jätteglad när skvallret gick om att jag hade vunnit.

Men det hade jag inte alls. Det kom informella besked om att juryn gått igenom namnlapparna och då fann man att tvåan, Barbro Hallén skrivit om en lös tiger i skogarna kring Stockholm. Den hette Tigerdöden och Hallén hade gett ut böcker på Bonniers förut. Vips var jag tvåa. Men Storstöten kom i alla fall ut hos Bonnierägda förlaget Forum. I den hade jag förresten kamraterna Jean Bolinder och K. Arne Blom med som poliser. Detta år bjöds jag in till Bonniers prestigefyllda festlighet i Villa Manilla på Djurgården. Det var också ett slags tröstpris, tyckte jag.

En dag fick jag celebert besök i Vallentuna. Det var filmaren Mats-Helge Olsson som kom för att förhandla om möjligheten att fånga Ben Hogan på celluloid. Mats-Helge avskydde själv att läsa, fan vet om han ens kunde, men hans fästmö hade högläst flera av böckerna för honom och nu skulle det minsann börja skjutas på allvar i bygderna kring Lidköping. Han fick option på ett par, tre av böckerna och sen rann alltsammans ut i sanden. Men han var en kul kille på sitt vis och jag gjorde svarsvisit vid Vänerns strand några år senare.

Williams försvinner
Det hade börjat gå sämre för Williams Förlag och amerikanska ägaren Warners slog till med omorganisation. Svenske produktionschefen Thor Wahlberg och redaktören Gia Bladh blev de som fick försöka förklara saken för medarbetarna. Katarina Taikon, som rätt ofta besökte oss, hade fått ut sin Katitzi som serietidning och nu hängde den på gärsgårn. Kell Ståhl från MAD fick visserligen göra ytterligare en tidning vid sidan om – Plop hette den, men blev inte så långlivad. Tarzan hängde kvar i lianerna. ”Han är starkast och bäst”, sa ansvarige Ove Lundgren.

Men bokutgivningen upphörde nästan helt. Man ville sälja Ben Hogan till Wennerbergs Förlag. Jag hade haft vissa små bekymmer med dem tidigare och ville inte dit. Williams insisterade, men då kunde jag peka på en klausul i mitt kontrakt om att jag hade copyrighten. Det blev Malmborg & Hedströms som gav ut benhögens sista dussin äventyr.

Inga salongsbödlar men …
Sent det här året kom Sällskapet Deckarvännerna till och nu hade Sverige plötsligt tre sammanslutningar för sådana som gillade brottsliga romaner. Vi hade ju redan Skånska Deckarsällskapet och den förening som kallar sig Deckarakademin. Bo Lundin hade kommit ut med en bok om deckare kallad Salongsbödlarna och vid samlingen på Hotell Malmen i Stockholm kämpade jag för namnet Sellskapet Salongsbödlarna men röstades ner. Olov Svedelid, Ulf Durling och Olle Högstrand lyckades för med sig övriga 40 deltagare och så blev det Sällskapet Deckarvännerna, som fortfarande finns och frodas. Stadgar skrevs av nu bortgångne Hans Stertman och Olle Högstrand, också han salig i åminnelse, blev ordförande då. Många har hållit i klubban sedan dess – nu senast Leif-Rune Strandell.

Somligt hade sin början, somligt sitt slut. Mitt äktenskap hade knakat i fogarna rätt länge. Det promiskuösa liv vi börjat föra i Västerhaninge fortsatte i Vallentuna. Jag märkte inte att jag sårade henne, kanske mest med att jag inte brydde mig om att hon träffade andra karlar. Hon åkte ofta till Cypern men berättade inte gärna vad hon hade för sig där, utom att hon reste runt på dagarna och såg intressanta ställen. När vi började snacka om vad som tilldrog sig på kvällar och nätter blev hon en mussla. Kanske hände ingenting, kanske tyckte hon bara att allt var spännande och annorlunda, men den där tystnaden gjorde att jag blev förbannad.

Ilskan höll jag inne med ända tills det kom ett par unga män från Cypern och hälsade på oss. Båda hette Charalambos och båda kallades Charis. Margareta såg till att de fick åka med till Ländsjö och där blev det mer eller mindre kaos, med fylla, gråt och tandagnisslan.

Lämnar hustrun
En kväll när jag kom hem till Vallentuna hade hon besök av en handikappad man som hette Gunnar Linder. Jag fick för mig att det var mer än en vanligt besök och bestämde mig för att nu fick det vara nog. Det slutade med att jag ringde Leif Malmborg, förklarade situationen och fick löfte om att hyra ett rum i hans villa på Gårdsfogdevägen 29 i Bromma.

Där har jag bott sedan dess. Jag fick inte med mig så mycket från Vallentuna; bara mina kläder, skrivmaskinen, böckerna – och hunden Prince som Margareta inte ville behålla längre.

Det blev skilsmässa. Jag ville gärna fortsätta att skriva i Ländsjö skola om somrarna och Margareta gick med på att sälja. Men först måste jag kolla en del saker. Sedan min vän kronofogden förstått att ett hus i dessa obygder var lika värdelöst som en begagnad TV gav han klartecken till att jag kunde köpa utan utmätningsrisk. Då slog jag till, fast jag fick pröjsa lite mer än jag betalat första gången. Det var det värt.

Margareta flyttade sedan ihop med Gunnar Linder och levde med honom i Märsta till hösten 2004 då hon avled i blodcancer.

Deckardebut inom hårda pärmar
Detta nådens år 1976 blev rätt omvälvande för min del. Lindqvists Förlag var ett av dem som märkt att jag ”dög till att skriva deckare” och publicerade romanen Av en slump som inbunden bok i något de kallade Bulldogserien. Det var en ryslig historia om en polis som hatade utlänningar, en inhyrd mördare, och en död flygvärdinna. Mina kriminalpoliser från Fnask i fördärvet löste fallen.

Förlaget hade sina lokaler vid Hornsgatan. Som lektörer använde de sig av K. Arne Blom och en entusiast vid namn Iwan Hedman (sedermera Hedman-Morelius) som gett ut deckartidskriften DAST Magazine i åtta år. DAST stod för Deckare, Agent, Science Fiction och Thrillers. Blom reste ofta till USA där han blev bekant med amerikanska kriminalförfattare och nästan alla kom ut på Lindqvists. De sålde väl inte så där över sig så efter en tid försvann förlaget.

Där jobbade också en man med näsa för förläggeri. Han hette Bengt Svensson redan då och när Lindqvists lade näsan i vädret flyttade han till Sankt Eriksgatan på Kungsholmen i Stockholm och startade Bokförlaget Plus i ett gårdshus. Han tog med mig som författare och gav ut min tredje deckare Gomorron, Sodom. Blom följde med som förmedlare av amerikanska skribenter.

Jag stöttar det kapitalistiska systemet
Mina västernböcker kom fortfarande ut och i det nya politiska klimatet var det ingen merit att skriva sådana. Nu skulle man helst skriva om samhällsnyttiga kollektiv i proletär svensk miljö. Amerika var det sämsta som fanns och Ben Hogan bodde där, var en ensamvarg och ”stöttade det kapitalistiska systemet.”

Till råga på allt fick någon på Bibliotekshögskolan i Borås reda på att jag också skrivit Fnask i fördärvet – alltså var jag inte enbart en USA-vän utan också en kvinnofiende. Nu engagerades jag som föreläsare – åtminstone var det vad jag trodde engagemanget gällde. Det visade jag att jag aldrig behövde säga mer än mitt namn.

Publiken – de flesta i randiga skjortor, palestinaschalar och näbbstövlar – gav mig mina fiskar varma. Men jag måste ju ställa upp, man hade anlitat mig och gett mig betalt. Och de fixade förhandsartiklar i pressen så jag blev rejält omskriven. Fast inte som jag ville. Med förbehåll för att jag inte minns platsen rätt kommer jag ihåg en löpsedel som gjorde mig kallsvettig. Jag kom med bil och som alltid när man kom till ett ställe var nästan det första som mötte ögat en kiosk av något slag. På fasaden satt tidningarnas reklamaffischer – och på en stod:

SMUTS-litteraturens
konung
kommer till Motala

Då ville jag komma undan. Så när dessa grupper hörde av sig i fortsättningen hade jag höjt priset så pass att jag trodde mig få slippa. Men det hjälpte inte. Däremot hjälpte ersättningarna, så jag fortsatte att vara inkvisitionsoffer.

Konferens med Gabriel Jönsson
Det fanns trevligare resor också. Som nybliven deckarförfattare blev jag inbjuden till konferenser. En på Grand Hotel i Lund var särskilt trevlig. Vid middagen blev jag placerad intill Gabriel Jönsson, han som skrivit dikten Flicka från Backafall, som visade sig vara en glad och pratsam gammal farbror. Senare samma kväll, efter några drinkar i baren, satt jag tillsammans med Kjell Stensson och Sven Sörmark och sjöng Jönssons låt. Vi slapp bli utkastade, men det var inte långt ifrån.

I den vevan hade jag deltagit i en novelltävling anordnad av Bra Böcker som då bodde i Höganäs. Jag råkade vinna med en sak som hette Det perfekta brottet, så det stod behagliga saker om mig i tidningarna också. Den uppgiften fick chefen för Vollsjö Toffelfabrik i Tormestorp syn på. Han hette Lennart Bondesson och bodde i Lund. Vi hamnade hemma hos honom och det visade sig att han ville ha en deckare skriven om sitt företag. Kunde jag tänka mig …? Ja, om jag fick se fabriken först.

Blodig bok om träskor
Jag skrev en roman som började med att ett lik fastnat på rullbandet till fliskrossen. Sen blev det en story om industrispionage och andra hemskheter med namnet Ta i trä. Huvudpersonen döpte jag till Bertil Återberg – ännu ett litet internt skämt: en av mina vänner heter Bertil Widerberg och ”åter” på tyska blir ”wieder”. Jag har ”återbrukat” namnet i ett par senare böcker. Vollsjö Toffelfabrik gav, av skäl som jag inte underrättades om, aldrig ut boken, den kom i stället ut hos B. Wahlströms ett par år senare.

De flesta recensenter behandlade mig hyggligt men det fanns en som inte tålde det jag skrev. Det var förresten inte många som fann nåd hos honom. Han hette Göran Bengtson och härjade i Stockholmspressen. Där skrev han långa drapor och sågade i stort sett hela årets deckarutgivning. Vi deckarskrivare kallade hans alster för ”massgravar” och Bengtson döptes till ”Slaktarn”.

En man som aldrig glömde
Varje höst hade Bokförlaget Forum en gårdsfest på sin dåvarande adress på Tegnérgatan. Eftersom de gett ut min Storstöten blev jag inbjuden tillsammans med herrar som Olov Svedelid, Jan-Olof Ekholm och Olle Högstrand samt damer som Liv Ullman (som debuterat det året), Anna Maria Hagerfors och Sinnika Ortmark. In kom också ”Slaktarn” Bengtson. Han blev som vanligt full och jag var väl inte alldeles nykter heller, för Forum var en generös värd. Hela kvällen, så fort vi stötte på varandra, påpekade han att jag inte kunde skriva. Till sist beslöt jag att gå hem, men han hängde efter ut i det magnifika trapphuset och fortsatte tjata. Jag fick nog och klippte till. Det var nog ett turslag, fast jag vill ha det till annat. Han stöp.

Jag hann inte ut förrän han satte sig upp och röt:

”Det här kommer jag inte att glömma.”

Det gjorde han aldrig heller.

Nu hade jag bott in mig någorlunda i Malmborgs hus i Mariehäll, Bromma. Det var egentligen en förunderlig kåk. Eftersom Leif själv sällan var där hade han hyrt ut de flesta utrymmen. I källaren bodde en japan, på nedervåningen en grekisk klan och nu fick jag ett rum till höger ovanför trappan till andra våningen. Bakom övervåningens kök fanns en helt svartmålad skrubb och i den hade Malmborg ställt in sin säng. Utrymmet var ljudisolerat så där slapp han höra Fokkerplanen på närbelägna Bromma flygplats och den envetna trafiken på Ulvsundaleden.

Dagens Nyheters Kurt Persson (död 2004) kom och gjorde ett reportage om mig, hade åsikter om mitt mefistofeliska skägg och tyckte att mitt rum var stökigt. Troligen hade han rätt, för min specialitet har aldrig varit att städa. Vi träffades många gånger sedan dess, svingade en bägare eller tre, och jag besökte honom i hans hem vid Hornstull. Han hade välstädat.

Ännu en förening
Av obegripliga skäl fanns det folk som menade att det inte räckte med de sammanslutningar som fanns inom deckargengren. Nu var jag medlem i Sällskapet Deckarvännerna och hedersmedlem hos Skånska Deckarsällskapet. Tredje stora klubben var Deckarakademin, men den kunde jag nog aldrig räkna med att komma in i eftersom jag behandlat Göran Bengtson så illa. Utan att vara formellt utropade till sammanslutning brukade Jan Ekström, Olov Svedelid, Ulf Durling, Jan-Olof Ekström, jag och några andra träffas då och då. Det var ett gott kamratskap utan sidoblickar på konkurrens.

Möjligen var det Olov som kom med idén att vi skulle formalisera de här träffarna. Idén sjönk nog in mest hos Jan Ekström (1923-2013) – det svenska ”låsta-rum­mets” urfader. Han var hälftenägare i en framgångsrik reklambyrå med hus på Kammakaregatan i Stockholm. I detta hus grävde han och sonen fram en fantastisk källarvåning med valv och förvandlade den till en lyxig lokal för reklambolagets representation. Där fanns till och med en liten simbassäng.

Vi slog till och bildade förening – Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm – i denna tjusiga lokal. Jan fixade till och med en logotyp åt oss, en repsnara fäst vid Stockholms stadshus. Med i F-kisarna, som vi snart förkortades till, var också Ulla Trenter. Hon accepterade att bli hederskis. Vi andra var de tidigare nämnda samt Sherlockvinnaren Tage Giron, kvällstidningsgurun Sven Sörmark och Olle Högstrand som hade förhinder. Deckartidskriftsmakarna Bertil Widerberg och Iwan Hedman (ännu icke med efterefternamnet Morelius) blev hedersmedlemmar.

Idéseminarier
Våra träffar blev rena idéseminarier och vi bestämde att hjälpas åt med att marknadsföra allas nya böcker. Olov Svedelid hade tidigare på eget bevåg bjudit in bokintresserade att lyssna på hans utläggningar. Då hade han bjudit på lite att äta och dricka och delade ut presentreklam. Det där, tyckte vi andra, var ett koncept väl värt att utvecklas. Varje höst inviterade vi bokhandlare och deras biträden till olika lokaler som vi lyckades ragga upp. Ulla Trenter lagade käk, vi hade fixat öl och vatten till det. Förutom att vi skulle skryta om de egna produkterna och dela ut presenter till alla hade vi gästföreläsare. Det var kvällens clou och ingen skulle få snacka längre än en halvtimme.

Tidningslegenden Börje Heed var med ett år för att berätta om de historiska brottsfall han beskrivit i artiklar och böcker. Han tog timmar på sig. Det var nog enda gången folk lämnat oss innan föreställningen var över. Han blev också vår siste gästföreläsare, sen skötte vi saken själva.

Svedelid och jag raggar presenter
Det var Olov som raggade presenter. De värdefullaste lottades ut och resten skänktes bort. Han brukade ringa vin- och spritimportörer och övertyga dem om att bokfolk var den perfekta målgruppen. Sen hörde han av sig till mig eftersom min bil var rätt stor. Vi for runt och hämtade glasuppsättningar, brickor, bägare, krus och tusentals nyckelringar.

De här importörerna hade sinne för PR. Det hände ibland – alltför sällan tyckte Olov och jag – att de prackade på oss lite ur det rinnande sortimentet för att vi skulle återkomma med ett utlåtande om varan. Vi berömde allt.

Småningom utökades föreningen. In kom Jan Eric Arvastson som blivit känd för sin roman Skorstenen, Uno Palmström med flera böcker om en försupen polis och Carlösten Nordmark som kom att sköta om det mesta inom FKIS.

Jag hade börjat umgås alltmer med journalisten Hans Stertman som bodde på Nytorgsgatan på Söder i Stockholm. Det var en rätt kul men mycket oförutsägbar herre. Han ansåg sig ha ett väldigt kvinnotycke och berättade utan att ens behöva tillfrågas om sina många erövringar. I början trodde jag på det där. Något låg det väl i det också, för när vi tillsammans gjorde resor till Åland var han dansant nog att få med sig damer till hytten. Hans raggningsknep fick mig att ibland höja på ögonbrynen.

Poet med kvinnotycke
”Jag är poet”, brukade han säga när motståndet hos den tilltänkta moatjén började brytas. Sedan deklamerade han Tomten av Viktor Rydberg (1828–1895) och förklarade att han skrivit den. Ibland funkade det.

En gång skulle vi tillsammans till Köpenhamn för en deckarkongress. På Arlanda glömde vi att köpa ut den så viktiga ransonen. Framme på Kastrup lyckades jag med konststycket att få handla i deras taxfree. Stertman försökte göra om bravaden, men de märkte att han var inkommande och inte utflygande passagerare.

”Men … han fick ju!” klagade Hans och pekade mot min undflyende ryggtavla.

Jag blev förstås gripen, befriad från min skattefria påse och fick en läxa i skandinavisk tullpraxis på köpet. Men det gjorde inte så mycket. Jag behövde inte betala en enda spritnota under hela besöket. Alla hade hört talas om flygplatsincidenten så därefter pröjsades alla mina drinkar av Len Deighton, Desmond Bagley, Julian Symons, Robert L. Fish, Frits Remar (som jag skulle komma att översätta till svenska), Tage la Cour och andra internationella kändisar som jag av förklarliga skäl inte minns namnet på.

Varje år skrevs recensioner och varje år avfärdades mina alster med några föraktfulla rader av Göran Bengtson.

Till Sinai och Cypern
Vårvintern 1977, knappt tre år efter att Turkiet invaderade norra Cypern och fem år efter Yom Kippurkriget, skickades jag som chefredaktör för Helg-Extra, till Sinai och Cypern för att kolla vad våra killar i blå baskrar höll på med. Jag försågs med FN-kläder och manades att kliva in i ett bamseflygplan av typ Hercules. Inga flygstolar utan en långbänk vid sidorna, käk i snuskburk serverad av cockpitpersonalen. Det tog sin tid. Jag passade på att kika in hos piloterna. Det var märkligt så lite plats de hade i ett så väldigt flygplan.

Framme i Israel visade det sig att en lapsus i Sverige gjorde att jag inte fanns med på listan över dem som skulle in i Sinai. Vägen dit kantades av vägspärrar, men en av killarna som varit med förr, kom med ett förslag.

”Låtsas att du sover”, sa han. ”Flera av oss har gamla passersedlar. Vi sticker in en sån i bunten.”

Skräckinjagande vägspärrar
De där militära spärrarna var lite skräckinjagande. De bevakades av israeliska soldater som var beväpnade till tänderna och aldrig visade dess tänder i ett leende. Men mina nya kamrater lyckades få dem att tro att jag varit på permis och nu sov ruset av mig. Vi kom igenom utan problem och körde genom den sandiga och steniga Sinaiöknen till svenskarnas FN-läger Camp Sinai i Baluza.

Jag gjorde mina intervjuer och lärde mig snabbt att möjligheten att roa sig var knapp. På kvällarna hade soldaterna mässen att ta till. Där fanns tidningar hemifrån (några dagar gamla, visserligen, men ändå) och de kunde ta en öl eller en grogg till skattefria priser. En stor whisky kostade ett par kronor och en starköl höll ungefär samma pris.

Grabbarna trivdes bäst ute på spaningsställena, de så kallade positionerna, trots att de var ganska isolerade där. Jag fick följa med till en position alldeles intill gränsen till Egypten. Helt ofarligt var det inte där. En vecka innan hade en patrull­bil kört på en mina. Lyckligtvis var det bara en trampmina. Den förstörde bilen medan föraren klarade sig oskadd. När det blåst var det särskilt farligt. Då kunde den virvlande sanden ta med sig minor från ”ingen­mansland” och släppa dem på den smala, minröjda sträng som fungerade som väg längs gränsen.

Brännskador och Jalla
Öknen var en enda stor skrotsta­tion. Under två krig – Sexdagars­kriget 1967 och Yom Kip­purkriget 1973 – sprängdes mäng­der av konvojer och stridsvagnar i luften. En sådan förstörd stridsvagn låg i en liten vattensamling som fylldes på från Medelhavet. Det struntade alla i och använde pölen som badbassäng. Jag badade också, inte särskilt länge, men den vansinnigt heta solen brände sönder mig alldeles så jag fick söka läkarhjälp. Jag råkade samtidigt ut för en lindrig form av den diarré som kallades ”Jalla” och slog till med jämna mellanrum.

När jag ville bada senare fick jag använda bastun som byggts av slipers från den översan­dade järnväg som en gång drog fram här. Jag fick veta att det var nödvändigt att bada bastu fast dagarna bjöd på bastuvärme. Varje dag samlades miljarder dammpartiklar på huden. De försvann inte i duschen och hårtvätten. Men bastubad hjälpte.

Området administrerades civilt av Egypten, som hade ett ”kommunal­kontor" i byn Romani en bit från Baluza. Men jag ville sätta min fot i riktiga Egypten för att kunna skryta om att ha varit i Afrika. En natt togs jag till gränsen och fick snabbt kuta över den och komma lika snabbt tillbaka innan gränsvakterna hann skjuta.

Informativt "strunt"
Den som tog hand om mig under tiden i Sinai var stabsfotografen Urban Åkerström från min hemstad Hudiksvall. Han såg till att jag fick göra reklam för mina böcker (fast egentligen skulle jag prata om vad jag tyckte om campen och människorna där) i Radio Ma­lish. Det var deras egen radiostation, vars signatur påstod att den var Rösten i öknen. Malish är ett ara­biskt ord som kan översättas som ”strunt”, men de hade faktiskt informativa program också. Den sköttes av stabsredaktör Ove Bergh, som var den andre av mina övervakare. Han såg till att det skrevs om mig och mina böcker i tidningen Sandpapperet som kom ut en gång i månaden.

När min sejour i Sinai var över hade jag fortfarande inte fått några papper från Sverige. De blev tvungna att smuggla in mig i Israel. Det gick bra det också. Planet till Cypern skulle inte gå förrän några dagar, men Urban Åkerström lät mig bo i hans lägenhet i Jerusalem under väntetiden. Hans fru var en utmärkt guide och visade mig runt i den heliga staden.

Svenskarna på Cypern hade en helt annorlunda miljö att arbeta i, men arbets­uppgifterna var snarlika dem i Sinaiöknen. Deras observationsposter – kallade OP – låg ligger mellan de turkiska och grekiska gränslinjerna. Svenskarna höll till i den östra delen av ön och huvudcampen Carl Gustaf låg alldeles intill Famagusta, en stad som semesterfirare från Sverige lärt känna. Men den moderna stadsdelen Varosha, med alla dess turisthotell var nu helt stängd av de turkarna. Efter invasio­nen 1974 tömdes stan på folk. Lyxhotellen stod tomma med fladdrande gardiner i fortfarande öppna fönster.

Campen på Cypern var betydligt mer ”militär” än den i Sinai. Att det behövdes mer honnörer på Cy­pern fanns det en för­klaring till. Camp Carl Gustaf lik­som Camp Goldfish (som fått namnet av att man höll sig med en guldfiskdamm) låg i tättbe­folkat område. Utanför grindarna stod turkiska militärpoliser i glas­burar och då gällde det att visa upp en militär fasad för att hålla respekten vid liv.

Ensam i lyxhotell
Här fick jag inte bo tillsammans med soldaterna. I stället inkvarterades jag i ett väldigt lyxhotell norr om Famagusta. Det visade sig att jag var ensam gäst så det kändes lite spöklikt.

Svenskarnas viktigaste operationspost låg vid Famagustas hamn. Det var öns enda djuphamn och från sin utsiktspunkt kunde FN-soldaterna hålla reda på eventuella truppförflyttningar. Bevakningsjobbet kunde bli rätt tråkigt. Det enda som rörde sig i tris­tessen var att det kom något kebabstim då och då.

”Kebabstim?” undrade jag. Det visade sig vara FN-sven­ska för fårflock. En cypriotisk liv­rätt är kebab – ett grillspett som mest innehåller fårkött.

Filmplaner med Arne Mattsson
När jag kom hem igen ville filmregissören Arne Mattsson göra film av min Bo Lagevibok Förloraren tar allt med Rolv Wesenlund i huvudrollen. Conny Plånborg på Stockholm-Film skulle producera. Det blev ingenting av den saken, men Arne och jag höll kontakten. Jag försökte locka med honom till Deckarvännerna, där jag var klubbmästare, men för det mesta fick jag gå själv. En afton skulle det bli matlagningskurs i föreningens regi på Matteus skola i Stockholm. Kvällens kock var Jan Håkansson – troligen blev han det för att han skrivit boken Tigerkycklingen, som låter som en maträtt – och han såg till att vi fick laga en rätt som beskrivits av Rex Stout och ätits av hans välmatade detektiv Nero Wolf. Den hette egentligen ”Pungråtta i delad sås”, men bristen på amerikansk pungråtta var skriande i handelsbodarna så det fick bli kyckling i stället.

Det kom nämligen en för mig okänd dam dit. Hon hette Birgitta Härner (på bilden tillsammans med Jan Håkansson) och vi började samspråka. Jag tror inte att jag hann äta något av maten. Sen gjorde några av oss sällskap till en lägenhet intill Björns Trädgård på Söder. Den var arbetslya åt dramatikern Kent Andersson från Göteborg, som visade sig vara en synnerligen hyvens karl. Då alla lämnat lägenheten och Kent börjat gäspa lockade jag med Birgitta till Bromma.

Fransk sprit är toppen
Olov Svedelids och mina raider hos vin- och spritimportörerna hade resulterat i att jag hade en del buteljer i mitt skåp. Det var Pernod som jag inte vågat ge mig på. När jag bjöd på den tyckte jag mig se en ny glimt i Birgittas ögon, ty detta var något av hennes favoritdryck av det starkare slaget. Jag kände mig plötsligt som en världsman, en som kände till de kontinentala vanorna – inte längre en flåbuse från det vilda Hälsingland.

Birgitta blev kvar i Bromma den natten, helt kyskt om jag minns rätt. Men bara någon dag senare åkte jag hem till henne med ett påbörjat manus till Bo Lageviboken Gyllene Triangeln och min skrivmaskin.

Jag bodde kvar i hennes lägenhet på Södermannagatan några dagar. Birgittas dotter Helena visade sig ha svårt att tåla mig, hon gillade inte konkurrens. Och jag hade svårt för Birgittas matlagning. Hon var inne i en svår vitlöksperiod – till och med hennes pannkakor smakade vitlök. När jag sköt undan tallriken mumsade Helena med god aptit. Jag förstod genast att det var något alldeles speciellt med den ungen och bestämde mig för att vi skulle bli sams om jag så skulle knäckas på kuppen.

Det visade sig att vägen till hennes hjärta gick via magen. De gamla ordspråken ljuger inte alltid, även om hon var tjej. Mamma Birgitta var inne i en rätt röd period, och den sortens människor var jag van vid numera. Hon hade gått i nästan alla demonstrationer som fanns – mot amerikanska ambassaden och andra misshagliga ställen och skanderat ”Seger i Kambodja” och ” Kvinnokamp, klasskamp”. Hon slutade med sina vandringar när det krävdes att hatet skulle riktas mot norska ambassaden. Helena hade alltid suttit på hennes axlar och lärt sig utropen – lite fel, men ändå: ”Segel i Kambodja” och ”Kvinno­kamp, glasskamp”. Trots allt var detta svåra ord för en femåring, men hon kunde redan då prata ganska rent och chockade personalen på dagiset med att vid måltider ställa frågan: ”Vill någon vara vänlig att skicka smöret.”

Renlärig mathållning
Eftersom Birgitta hade varit så renlärig köptes livsmedel i svensk-vietnamesiska föreningens handelsbod, kläder hos Mah-Jong och det intellektuella fick sitt på Kafé Marx. Helena hade aldrig druckit Coca-Cola eller ätit McDonald’s hamburgare. Inte ens Sibyllas varma korvar.

Jag började min ”uppfostran” lite försiktigt. Birgitta och jag hämtade ibland Helena på dagiset och då föreslog jag försåtligt att en glass skulle väl smaka. När svaret blev jakande såg jag till att undvika kioskerna. I stället hamnade vi på restaurang och där fick Helena utkämpa glasskampen vid kristallskålar i stället för bägare eller strut. Det där fortsatte ett tag och femåringens avighet började försvinna. En eftermiddag vid dagishämtningen frågade hon så att personalen hörde det: ”Vilken krog ska vi gå på i dag då?” Det blev droppen för Birgittas del, restaurangbesöken upphörde tvärt.

Redigering på biljardbordet
Men nu var Helena och jag vänner. På Gårdsfogdevägen hade jag brett ut mig en del och ockuperat även vardagsrummet på andra våningen. Där placerade jag mitt biljardbord, fast det blev inte så mycket spelat. Malmborg hade börjat ge ut en helgtidning som hade fått det inte helt lögnaktiga namnet Helg-Extra, fast den liknade en nyhetsblaska. För yngre som nog inte vet vad en helgtidning var krävs en förklaring. På den tiden fanns dagar då varken morgon- eller kvällstidningar kom ut fylldes de nyhetsfria tillfällena av just helgtidningar. Det fanns flera stycken. De trycktes ganska lång tid före utgivningsdagarna – juldagen, nyårsdagen, trettondagen, långfredag, påskdagen, 1 maj, Kristi himmelfärdsdag, pingstdagen, midsommardagen och allhelgonadagen – men hade löpsedlar som lurade folk att tro att de var färska. Leif Malmborg satte mig som chefredaktör, fin titel, men inte mycket mer. Jag var redigerare, layoutare, springschas, inköpare – alltiallo helt enkelt. Och på det praktiska biljardbordet ritades sidorna.

Helena följde med och satt på det gröna klädet medan jag ritade fyrkanter för bilderna och långa serpentinsvängar där texten skulle in. Det var bara i rubrikerna det förekom bokstäver. Under dessa sejourer gjorde jag det som nästan förstörde Birgittas och mitt förhållande. Helena fick dricka Coca-Cola och – hemska tanke – jag lät henne äta rå Falukorv. Det var början till en varaktig vänskap mellan Helena och mig även om hon i vuxen ålder varit vegetarian då och då.

P-böter drev fram flytt
Jag blev till sist tvungen att flytta från Södermannagatan, men det berodde på yttre påtryckningar. Inte ens då var det lätt att parkera på Söder, så det var alla p-böter som slutligen fick mig att göra sorti. Men då hade jag redan börjat bearbeta Birgitta för att få henne att flytta till övervåningen på Gårdsfogdevägen.

Medan vi pratade som bäst om det ville B. Wahlströms anlita mig igen. På förlaget hade man fått en förträfflig idé gällande marknadsföringen av Vicki Baums romaner som de tänkte ge ut på nytt. Vicki Baum skrev ofta om hotell och Bo Wahlström bad mig att skriva en liten bok – den blev verkligen liten, som en halv pocket – som skulle ligga på snart sagt alla hotellrum i Sverige. De som inte orkade läsa gideoniternas Bibel skulle kanske hinna klämma min historia, en knallröd sak (här avses enbart färgen på omslaget) som fick heta Det stora hotellet och som utspelades i Las Vegas. Den geniale PR-mannen Walther Fuchs, känd från film och telefon, såg till att böckerna hamnade på hotellen. Han ansågs vara kvalificerad eftersom han kände Greta Garbo, som filmat Vicky Baums Människor på hotell på 40-talet.

Funderar på husköp
Samtidigt som den historien skrevs förde jag förhandlingar med Leif Malmborg om att få köpa villan på Gårdsfogdevägen, där Helena skaffat en bästis i Lena Askerud som bodde några hus bort. Leif hade vid det här laget skaffat våning på Karlbergsvägen och behövde inte sin sovskrubb längre. Den grekiska klanen på bottenvåningen gick också i flyttankar eftersom de hittat en mer praktisk bostad i Kista. Allt verkade lösa sig till det bästa.

Dock fanns ett bekymmer. Leif Malmborg hade bildat ett nytt bolag. Han och kompanjonen Anders Ekwall tänkte etablera sig i den framtidsbransch som kallades data och sälja en fantastisk apparat som hette Lomac. Datamaskinerna hade han lokal till, men inte någonstans att förvara kartongerna de legat i. Så de fyllde hela garaget i Bromma, något jag protesterade emot eftersom min bil skulle passa så bra där.

Han lovade tömma garaget – och dessutom klippa gräsmattan – under sommaren när Birgitta, Helena och jag skulle vistas i Ländsjö. Jag hade också gett ett löfte, eller rättare sagt övertalat Bengt Svensson om att få skriva en roman om min tid som popbandsmanager tio år tidigare.

”Ja”, sa han. ”Men du är mest bekant som deckarförfattare. Lägg in något kriminellt i den så är det okej.”

Intriger i popvärlden
Det fick bli så. Romanen Bandet handlade om ett gäng musikintresserade grabbar i Hudiksvall på 1960-talet som bildar ett popband och finner att vägen till framgång är både krokig och lång. Efter år av svält och motgångar lyckas de emellertid – men först när de svalt stoltheten och blivit dansorkester. Det kriminella blev att en av pojkarna dör av ett elektriskt överslag på scenen och att det finns en skyldig till avsiktlig felkoppling. Titeln var dessutom dubbeltydig.

Jag fick ohyggligt mycket på näbben eftersom jag nämnde folk vid deras rätta namn både när de gjorde något bra och tvärtom. Aftonbladet publicerade ett kapitel och det var väl därför så många fick veta vad Bandet handlade om. Men då hade jag rymt min kos och solade mig på Rhodos.

En av dem som skrev ner boken var mannen från Skåne som jag inte ville lösa ut från krogen flera år tidigare. Jag kan undanhålla det mesta, men några av formuleringarna håller ilsken Nobelprisnivå:

”[ … ] den 38-årige författaren är mycket skicklig på att skaffa sig egen PR. Kjell Genberg var redan under 60-talet en ”fixare”. [ … ] En och annan kommer säkert att tycka att Kjell Genberg med ”Bandet” är djärv. Men de flesta av oss, som redan under 60-talet var kritiska mot ett och annat på 60-talet (bl a Kjell Genbergs ”bravader”, inser naturligtvis att det här är rena smörjan.
Jag såg förresten att Aftonbladet, som blir allt aningslösare när det gäller showbusiness, hade den dåliga smaken att i söndags publicera ett utdrag ur boken och en helsida och att man över en annan helsida intervjuade författaren.
Det skulle inte förvåna ett dugg om Genberg om några år ger ut en bok om hur han lurade AB att publicera en helsida ur sin ”popbok” och dessutom fick tidningen att intervjua honom på en annan helsida.
För dum är han inte, Kjell Genberg.”


Denna drapa – rätt citerad – infördes som recension i en stor och nu nerlagd Malmötidning den 11 oktober 1978. Den undertecknades med namn, men för att visa att jag inte är en dum typ nöjer jag mig med att berätta hans initialer – T. K.

Han tyckte nog att maffians talesätt om att hämnden är en rätt som skall ätas kall var rätt och riktigt. Men jag är ju så god …

Granne med gammal dråpare
Bandet skrevs till stor del i Ländsjö. I en rätt ruffig kåk där bodde en man vid namn Ragnar Lundberg. Han var väl inte direkt folkskygg, men inte särskilt social heller. Jag var ju utböling, kom från Stockholm och alla visste ju att 08-or var 99, alltså inte fullt 100. Men efter ett tag började vi språka med varandra och han berättade att den kände seriemördaren Per Mathias Johansson-Knif alias Kniven i Delsbo som mördade flera människor på beställning åren 1889-90 var född i Ländsjö. Om honom hade jag läst i Brottets Krönika av Carl Olof Bernhardsson, som jag också blivit lite bekant med eftersom han skrev artiklar om brott i Helg-Extra.

Kniven dömdes till döden 2 maj 1891 och det var en så stor händelse att flera lokaltidningar unikt nog gav ut extranummer. Den 14 oktober 1892 omvandlade Högsta domstolen straffet till livstids straffarbete. Det vållade också debatt eftersom den samtida mördaren och invaliden Per Johan Pettersson, dömd som anstiftare till dubbelmord i Alfta samma år slapp inte dö. Han halshöggs i Gävle 1893 (om detta har jag skrivit i romanen Brännvinet Bössorna Bilan). Efter att ha begärt nåd flera gånger släpptes Johansson-Knif efter tjugofem år fri den 17 maj 1917, sextiotvå år gammal. Han var djupt religiös när han återvände till Delsbo med sina flitpengar på fickan – tvåtusen kronor – och avled sju år senare.

Ragnar tog mig med upp i skogen och visade grundstenarna till stugan som ägts av Knivens mor och jag bestämde mig där och då att en gång använda denna besynnerliga person i en roman. Det skulle dröja drygt 20 år innan det dök upp ett sammanhang där han passade.

Predikant på avvägar
Ländsjö är en skogsby där fler kända historiska personer levt och verkat. En av dem är Olof Bergström, predikant och renlevnadsman som hade stor betydelse för den svenska nykterhetsrörelsen. Det allra märkligaste med honom är att han hamnade i USA, tog till flaskan, mördade en människa och så småningom söp ihjäl sig. Men det finns en minnessten inne i skogen några hundra meter från Ländsjö skola. Inskriptionen lyder:

”Här föddes den 3/9 1841 Olof Bergström, som år 1879 instiftade den första godtemplarlogen i Sverige. Död i U.S.A. den 3/2 1910. I.O.G.T. reste stenen år 1935.”

När vi återvände till Bromma på sensommaren låg det hotfulla lappar från grannarna i brevlådan. ”Ni måste klippa gräset. Det ser rent hemskt ut.” Vilket var alldeles sant. Grässtråna reste sig i knähöjd. Inte kunde jag köra in bilen heller, för alla datorkartonger stod kvar i garaget. Min ilska var monumental. Jag har aldrig gillat att klippa gräs, men nu var jag tvungen och det var både jobbigt och svettdrivande. Eftersom vi höll på att förhandla om priset på huset kunde jag inte skälla ut Leif heller. Jag hämnades på mitt speciella vis – skrev en novell där han mördades och begravdes i en komposthög. Jag tror det var Mitt Livs Novell som publicerade den som ”rysare”.

Till Norge i filmärenden
Det redde ut sig förstås, det gör det mesta om man ger det tid. Arne Mattsson dök upp igen. Nu hade han hittat ett norskt filmbolag som anlitat honom att göra en thriller och ville att jag skulle skriva manus. Han var en mycket övertygande man när han hade filmidéer. Dessutom var han en riktigt skicklig filmregissör med stora succéer som Hon dansade en sommar, Salka Valka, Bärande hav och alla filmerna om privatdetektiven Hillman bakom sig. Men riktigt nöjd var han inte. Det skulle ha blivit mycket bättre, sa han, om inte filmbolagsgubbarna bugade så djupt för Ingmar Bergman och satsade alla sina pengar på honom. Inom kort skulle han skriva sina memoarer. Titeln var redan klar. Boken skulle heta I skuggan av en skitstövel. Inom kort kom aldrig.

Men för den här filmidén drog vi iväg till Norge för att hitta platser som kunde funka och där jag kunde placera personerna. Manus skrevs och så hände det som verkar vara oundvikligt i filmvärlden. Bolaget gick i konkurs innan de ens kommit igång.

Till Jamaica
Efter allt detta skrivande var jag rejält trött. En annons berättade om billig resa till Jamaica. Birgitta och Helena kunde inte följa med men jag slog till och hamnade i Montego Bay. Hela ön var ett intressant ställe så jag åkte runt, tittade på platser där slavar misshandlats och bauxit brutits. I Kingston fick jag åka med polisen till den farliga stadsdelen Trenchtown och det var en ruskig syn. Mo Bay, som befolkningen kallade Montego Bay, var allt en turistfälla, där man blev lurad ifall man inte såg upp. Fast det gick inte att bli förbannad för man blåstes med stor vänlighet och breda leenden.

Jag hade bett att få rum med havsutsikt. Det fick jag också – om jag ställde mig på tå på balkongräcket, höll i mig i murgrönan och lutade mig i 40 graders vinkel åt höger. Det var detta cirkustrick jag höll på med när en storväxt man på en balkong en våning över mitt rum i den del av huset som skymde utsikten vrålade att jag inte borde ta livet av mig. I stället föreslog han att jag skulle titta upp till honom och ta ett järn. För att understryka förslaget viftade han med en stor pava rom av den starkaste inhemska sorten. Han hette Eric Haldane, var norskamerikan från Washington D.C., hade utsikt över havet och vi blev polare. Romen var god och stärkande och när vi inte glodde ut över salt vatten kunde vi hålla ögonen på Air Jamaicas rödmålade flygmaskiner som landade och lyfte inom synhåll. Innan jag skulle få åka med ett av dem kom vi överens som att jag snarast möjligt skulle hälsa på i Washington. Jag tog det inte så värst på allvar, tänkte kanske på de wandervögel från Frankfurt am Main som jag råkat ut för i min ungdom.

Gott om uppslag
När jag kom hem hade jag gott om uppslag på små lappar, och väl var det för nu skulle Plus ha en ny bok igen. Jag hade det knapert med idéer som passade Sverige, men kom på att det där norska manuset skulle kunna funka, fast det egentligen var alldeles för kort. Handlingen var uppbyggd kring en norsk ort och jag började åka runt och kolla om det fanns något liknande här. Till sist fann jag en bra stad som inte låg så långt bort – Södertälje – där man inte behövde massakrera intrigen alltför mycket. Filmmanusets arbetstitel var Ingivelsen och så fick också boken heta. Den handlade om några bilarbetare på Scaniafabriken som tagit ut alltför stora förskott (det kunde man fortfarande göra då) och bestämde sig för att utföra ett rån. Det gick åt pipan, en väktare dog och nu hade de en sammanbiten poliskår emot sig. Polisen i Södertälje var, liksom alla poliser jag bett om hjälp, mycket tillmötesgående. Kriminalinspektör Gustaf Lindberg matade mig med de rutiner som var speciella för staden och jag fick dessutom provsitta polishusets cell för anhållna. Jag hade räknat med tio minuters internering, men de släppte inte ut mig förrän efter fyra timmar. Det gav mig en nyttigare insikt.

Men boken var fortfarande för kort, vilket jag märkte vid synopsisstadiet. Nu kom Jamaicaresan till pass. Bokens huvudbov fick ta av sina stulna pengar och åka dit.

Skatteverket protesterar
Det var en bra idé på mer än ett vis. Genom att skriva en historia därifrån kunde jag göra skatteavdrag för resan och uppehället. Det gillade inte skatteverket. Om man gjorde researchfärder till Arktis kunde de godkännas, men i Jamaica var det alltför varmt och gott. Min vän Anderz Harning (från Stocka utanför Hudiksvall) hade råkat ut för liknande saker. En gång var han på Cypern i jobbet och skulle till Libanon. Han flög dit och sen yrkade han avdrag. Då fick han nobben eftersom hans skattmas tyckte att han skulle ha tagit tåget, som borde vara billigare. Anderz skickade ett kartblad och sen blev det tyst.

Till mig kom ”Underrättelse om ifrågasatt avvikelse från självdeklarationen:

Taxeringsnämnden har bedömt resan som kombinerad semester- och studieresa, varvid dock studierna hänförts till sådan vidareutbildning som ej varit nödvändig för arbetets fullgörande och som hänförts till privat ej avdragsgill levnadskostnad.

Sedan höll jag på och diskuterade med skatteverket i två år innan vi kom fram till en kompromiss.

Resultatet av en för våt kväll
Men det fanns folk som det var lättare att komma överens med. Redaktionen för Mitt Livs Novell bjöd in till samtal på Restaurang Tennstopet. Det visade sig att de ville ha mig att skriva ett antal rysarnoveller. Jag var motsträvig men de bjöd både gott och dyrt. När kvällen kom lyckades jag ta mig hem i mycket lummigt tillstånd och gick genast och knöt mig. Nästa morgon fann jag ett knöligt papper i kavajen. Det var ett kontrakt, underskrivet av en viss Genberg, där han lovade att tillverka 52 noveller med början i nummer åtta det året.

Det stipulerades att novellerna skulle vara tio maskinskrivna A4-sidor långa och jag insåg att det inte var något lätt år som låg framför mig. De första 20 novellerna klarade jag av med bara lite övermänsklig ansträngning, men sen blev det svårt. Kontraktet uppfylldes visserligen, men hur redaktionen för Mitt Livs Novell kunde publicera de allra sista övergår nästan mitt förstånd.

En hel del av dem skrevs i Ländsjö. Dit kom en dag i september en av mina kontakter i polisvärlden, kriminalkommissarie Karl Gunnar Malmqvist, allmänt kallad Kåge. 1975 hade han blivit författare också. Eftersom han varit chef för mordbrandkommissionen i Stockholm var det inte så konstigt att boken Brännande anklagelse berättade om en kvinna som gett honom många bekymmer. Damen var pyroman och Kåge kom att engagera sig i hennes livsöde. Boken blev aldrig någon riktig succé i Sverige, men den lär ha sålt storslaget i Grekland efter översättning till hjältarnas och hellenernas språk.

Korruption inom Kåren
Malmqvist ville ha assistans. En halv natt satt han och berättade om korruption inom vissa delar av stockholmspolisen. Det handlade inte om pengar, det var värre än så: vänskapskorruption. För att belysa den hade han börjat skriva en fiktiv historia – att skriva den som faktabok skulle ha gett honom sparken på stubben – men kört fast. Jag tröstade med att köra fast var det absolut vanligaste för en författare. Det brukade hjälpa om man lade ifrån sig manuset ett tag och gjorde eller skrev något helt annat. Hjärnan är en makalös manick som jobbar när man minst anar och plötsligt kommer med en lösning helt överraskande. Men Kåge tyckte inte att det påpekandet var något att fästa sig vid. Han hade förgäves prövat metoden.

Nästa dag läste jag hans manus och nackhåren reste sig. Det var verkligen illa ställt med polishedern. Jag såg också möjligheterna till omdisponering och med en sådan i sikte diskuterade vi en natt till. Sen bestämdes att vi skulle skriva ett manus tillsammans.

Men manus är bara manus. Det måste ut i tryckt skick om man ska kalla det för en bok. Jag ringde Bengt Svensson på Plus och drog idén för honom. Han var inte pigg på saken först.

”Du kommer ju med Ingivelsen nästa år. En bok till med samma författare … är inte det lite mycket?”

”Sätt Kåges namn först på pärmen”, sa jag. ”Det här är en viktig bok!”

En debatt i taget
Konspiratörerna, som Kåges och min bok döptes till, sålde också hyfsat och orsakade lite debatt. Fast som vanligt i Sverige debatteras endast en sak i taget och snart hade någon annan sak tagit över.

Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm började få luft under vingarna. Vi lät publicera en novellsamling med namnet Slå 08 till polisen och bland annat det gjorde att folk bad oss komma och prata om våra böcker. Min debut i sammanhanget gjordes i Gripsholms slotts kronkök i Mariefred. Det var en lokal som höll på att skrämma livet ur mig, vilket inte var så svårt eftersom jag var nervös redan när jag åkte hemifrån. Den bestod av två rum nere bland valven och den som skulle prata fick hålla sig i gluggen mellan utrymmena – än titta hit och än titta dig och dessutom försöka minnas vad som skulle sägas, eftersom det var så dunkelt att fusklappen inte var till någon nytta. Jag fick dessutom börja sedan trubaduren Björn Zeller värmt upp publiken och jag skämdes senare för att jag tyckte att jag gjort så dåligt ifrån mig. Men den snälla publiken applåderade och Olov Svedelid med kompis, gästartisten Leif Silbersky, lärde mig att åhörare är aldrig någons fiende. Jag har tagit det ad notam och är numera inte lika rädd för att hålla låda.

Peter Goldman, som bland annat filmat The Beatles, hade läst Bandet och pratade med mig om att filma boken. Jag sa javisst och väntade mig ingenting. Det var just vad det blev – ingenting.

Kassettböcker
Det som blev av var kassettböcker. Sådana hade börjat slå igenom i USA och taxichauffören och författaren Lars Derkert tyckte att han borde bli bland de första i Sverige med sådana produkter. Han lät spela in några av sina egna böcker och undrade om jag ville vara med. Arvodet skulle bli symboliskt, men jag tyckte att det lät kul. Tor Isedal läste in min indianbok Apache och en samling noveller lästes av Helena Brodin och Gösta Prüzelius. Det blev aldrig den succé som Derkert hoppats på. Han var alltför tidigt ute. Det var först i närheten av det nya millenniet som kommersiella talböcker (på kassett och CD) blev verkligt lönsamma.

Birgitta och jag hade kommit så långt att vi börjat prata om äktenskap. Huset var köpt, den grekiska klanen hade flyttat och Birgitta var ganska synbart gravid. Jag gick med på att göra en ärbar kvinna av henne. Ringar köptes i Sundbyberg. Den dagen var trafiken stark där så jag blev tvungen att dubbelparkera och det är möjligt att de gyllene banden blivit andra om jag inte varit så orolig för lapplisorna. Ibland blir jag påmind om min brådska den gången och då försvarar jag mig med näbbar och klor. I allmänhet slutar det med att vi blir sams.

Gift igen — i nya skor
Den 6 april 1979 knäföll vi framför prästen i Mariehällskyrkan i Bromma – en utmärkt institution som hade både bra präst och snäll kyrkvaktmästare. Den senare lånade ut både bord och stolar till sammanslagningsfesten i vårt nya hus. De flesta av mina kompisar dök upp med fruar och andra närstående. Det var säkert fler än Tage Giron som lagt märke till en sak i kyrkan, men det var han som tog mig avsides.

”Du har köpt nya skor”, sa han.

”Ja. men hur vet du …?”

”När du låg på knä syntes prislappen. Du kunde gott ha köpt ett par dyrare skor till ett tillfälle som detta.”

1979 fick jag också veta att Bokförlaget Bra Böcker i Höganäs hade planer på en ny bokklubb som skulle heta Bra Spänning. Jag hade fått en idé – somliga sådana tycks krypa in genom kattluckan – till en spänningsroman med spioninslag så jag pratade med Bengt Svensson om den. Trodde han att det skulle skada Valentin, som hans förlag bytt namn till, om jag lämnade den till Bra Spänning som bokklubbsbok. Han kunde ju ge ut den i bokhandeln.

”Om du tror att de vill ha den, så!”

Bra Böcker hade seglat upp som ett av de verkligt stora förlagen i Sverige och gav mestadels ut internationellt kända, eller någorlunda kända, författare. Jag hörde inte till den kategorin. Men jag skrev ett manus kallat Höjdaren och, se på fan, det antogs och Genberg blev faktiskt den förste svenske författaren på Bra Spänning.

Den skrevs också i min lilla skrubb under taket i Ländsjö skola. Den sommaren fick jag inte vara ensam däruppe särskilt mycket. Anderz Harning fick kulturstipendium: några månaders fritt vivre på Salagården i Delsbobyn Bobygden för att få ihop boken En skatteindrivares död. Sven O. Bergkvist hade hamnat i samma by och satt där för att författa en roman med titeln Himlen i Sollensta. När de fick tråkigt åkte de till mig i Ländsjö. Jag höll aldrig på att bli klar med min bok, men har å andra sidan aldrig ätit så mycket surströmming med krokpärer och snaps som då.

Min son Johannes ser dagens ljus
Fast jag kände mig rätt tvungen att vara skötsam. Jag hade nämligen blivit pappa. Min son Johannes föddes på Karolinska sjukhuset i Solna den 28 juni 1979. Ja, jag är alldeles säker på att det är min son – hans lillfingrar är lika krokiga som mina. Gener från en Genberg. Lyckan var stor.

Namnet fick han eftersom vi tyckte att det skulle passa en blivande statsminister eller åtminstone ärkebiskop. Fast än har han inte blivit någotdera. I stället har han ett fanatiskt intresse för Japan och studerar 2004–2005 språket vid ett universitet i Tokyo, dit han fått stipendium.

Jag tror det var Anderz Harning som tyckte att det var dags att göra en ”riktig” bok om Ben Hogan. Han hade sovit över i Ländsjö flera nätter – vilket nog var klokt eftersom han sällan var i form för att köra bil – och legat och läst mina gamla kioskböcker.

Ta hem fanskapet
”Ta hem fanskapet till Delsbo”, sa han. ”Det var inte så lugnt här heller i seklets början, så nog skulle Hogan kunna hitta på något att göra.”

Jag hade också att göra. Förutom skrivmaskinsarbetet fanns väggar som skulle spacklas och målas, ved som skulle huggas och ett gammalt uthus som behövde rivas och byggas upp igen, helst på ett annat ställe där smältvattnet från berget inte fick grundstenarna att vackla.

Nästa årtionde >>



Hemsidedesign © Johannes Genberg 2013 och framåt. Allt material är © Kjell E Genberg och får fritt användas för privat bruk, eller för icke-kommerciella utbildningssyften. Kontakta författaren för annan användning.

Utdrag

Managern Kjell E Genberg - 1960-tal

Innan Kjell blev författare 1966 var han en relativt framgångsrik lokal musikmanager i Hälsingland. En alltför tung hammondorgel och en förstörd rygg senare började han författa för att försörja sig och familjen.
Läs mer >>



Ben Hogan nr.1 - Hämnarer

1972 kom första boken av 56 om Ben Hogan (under psednonymen Matt Jade), vilket skulle bli en succé. Den unge Johan Hellgrens mamma mördades och han följer hennes mördare till inbördeskrigets Amerika. Där får han ett nytt namn, ett nytt liv och blir snart ökänd.
Läs mer >>