Baserat på en sann historia ...
Kjell E. Genbergs
DIGITALA museum
Nyheter : Biografi : Böcker : Annan media : Föreningar : Galleri : Kontakt : Internet

Underlänkar

Årtal
Introduktion
1940-tal
1950-tal
1960-tal
1970-tal
1980-tal
1990-tal
2000 och efter



Första besöket?

Facebook

Du kan följa Kjell E Genberg via hans privata Facebook-sida.
Klicka här >>



Du kan klicka på många bilder för att se större versioner av dem

Du kan se större versioner av många av bilderna på hemsidan genom att klicka på dem.



Du kan klicka på många bilder för att se större versioner av dem

På olika ställen på hemsidan kommer du se text som ser ut så här. Klickar du på den kommer du se en bild, läsa en annan text eller komma till en annan hemsida.



BIOGRAFI



1950-tal

I den här vevan fick jag lånekort hos sockenbiblioteket i Mo. Det låg i IOGT-lokalen, där jag som småskoleelev spelat flugsvamp i en pjäs som skolan i Fläsbro satt upp. Jag hade faktiskt en replik, men den är lika glömd som psalmverserna som ansågs så viktiga. Inte långt därifrån låg bastun i Sanna dit vi gick, ofta varje vecka, för att löga oss eftersom tvättmöjligheterna i Hälsingtuna var som de var. Men det var sedligt och fint, herrar och damer hade var sin baddag.

Jag hade läst ut sista delen av De tre musketörerna (visst var Mylady dum?) när det var dags att flytta igen. Inte så långt nu heller, men längre än sist, hela tolv kilometer till Åsaks by i Högs socken. Vi hamnade i Guds hus, på andra våningen i missionsbyggnaden Betel, i en pytteliten gavel­lägenhet med köksutsikt mot vägen och diversehandeln. Där var dessutom så lyhört att när väckelsesångerna dånade inne i Betels religiösaste utrymmen gick det inte att lyssna på radio inne hos oss.

Artistfiasko
Annars lyssnade vi mycket på radio. Hyland presenterade Snoddas och startade hysteri. Själv lärde jag mig alla verserna i Flottarkärlek och vann med den sången en mycket lokal amatörtävling. I priset ingick att få vara med om ännu en tävling i Delsbo. Där blev jag bara tvåa och en lovande artistkarriär gick raskt i stöpet.

Den jag upplevde som och kallade för farsan sysslade med andra karriärer. Sven Adolf Genberg var född i Bäling vid hälsingekusten den 2 juni det år första världskriget började. Det var alltså i en tid då hans mellannamn ännu inte hunnit bli misskrediterat och han levde fram till fredagen den 21 juli 2000. Under den tiden hann han bli en ledare – märk väl ingen Führer men initiativtagare till Högs Sportklubb och fotbollssektionens lagledare.

Eftersom jag föddes 36 år senare än farsan har jag sluppit från det liv han tvingades leva under de tuffa åren efter ”the great war” som satte världen i brand 1914.

Som ung jobbade han i skogen och för att klara det måste man vara en friskus och se det komiska i tillvaron eftersom skogsarbetarna vintertid sov i iskalla skogskojor där man vaknade med håret fastfruset vid väggen. Han blev så småningom byggnadsgrovis – befordrades till det, skojade han.

Hög – Sveriges vagga
I Hög tog han mig med till idrottsplatsen en bit från den vackra kyrkan och de många gravhögar som somliga tror gett socknen dess namn. De liknar högarna i Gamla Uppsala och en dag när jag blir riktigt uppkäftig kommer jag kanske att skriva några romaner som bevisar att det var just i närheten av fotbollsplanen i Högs socken som Sveriges vagga låg.

Jag följde gärna med, för på idrottsplatsen såldes Champis och Pommac, och pappa bjöd. Sen härjade han med fotbollsspelarna, talade om för dem hur de skulle göra för att vinna, medan jag klunkade i mig av den kolsyrade drycken och försökte se intresserad ut. Gjorde jag det fick jag nämligen ytterligare en dricka, i halvtid eller vad det heter.

De där bollsparkarna i vita tröjor, blå kortbyxor och blåvitrandiga strumpor var inga proffs.

Jag menar inget illa med det, för jag tyckte nog att de var duktiga när de dribblade och lurade motståndarna med att slå bollar mellan benen på dem och i slutändan (det sa man inte då, såna uttryck kunde tolkas som fula) kickade den joxade trasan i mål.

Jag lärde mig alltså lite av terminologin fast laget brukade hålla sig i division fem för det mesta.

Sport som yrke? Nä, nä!
Nej, de unga starka männen hade andra arbeten eller också gick de i skolan. Jag tror inte ens att man kunde ha sport som yrke då, och kunde man var det säkert förbjudet.

Ibland fick jag följa med dem när de skulle möta bortalagen i Norrbo, Tallåsen, Njutånger eller Sörforsa. Vid några tillfällen blev det riktiga långresor till Hennan eller Korskrogen.

Hur det gick i matcherna har jag inget minne av. Troligen vann Högs SK eller också förlorade de.

Skit samma.

Det jag ansåg vara viktigt var att det gick att göra av med veckopengen på varm korv på arenorna, som alla såg ganska lika ut: en gräsplan med kritstreck på, mål som ofta saknade nät, några bänkar vid långsidorna och ett skjul där idrottsmännen bytte om.

Däremot har resorna i en gammal buss med mångahanda dofter etsat sig fast i minnet. Ett par tre av spelarna brukade ha resväskor – bruna av pressad papp – med sig. Så vitt jag vet fanns det inget i de där väskorna, de skulle användas som pokerbord.

På väg till matchen brukade spelet vara försiktigt, femöringar eller tändstickor i potten, men på väg tillbaka blev det högre. Då kom också spriten fram för vinsten måste ju firas eller förlusten dränkas.

Nästan alla var runda under fötterna vid hemkomsten.

Två var det inte – jag och en av spelarna. Han var inflyttad och hade spelat fotboll så mycket att han blivit tvungen att gå med i Länkarna.

”Jag dricker inte när jag är nykter”, sa han när de andra ville bjuda på en fickljummen klunk.

Förbud kan kringgås
Betel i Åsak var om inte världens så åtminstone socknens kommunikativa centrum. På nedre våningen låg telefonväxeln. Den som ringde upp och hade glömt numret behövde inte oroa sig. Den vithåriga telefonissan visste ändå. Alla hade egentligen namnanrop. Ibland tjuvlyssnade hon på samtal. Detta var visserligen förbjudet, men förbud kan man inte alltid bry sig om, ifall man vill hålla sig a jour med det senaste skvallret.

Vi hade inte telefon, men jag skaffade vita möss. I källarvåningen, med infart från baksidan av det stora huset, fanns garage. I ett av dem stod en gammal brandbil, troligen kasserad för det var ingen som brydde sig om den. I en pappkartong under kylaren förvarade jag mina möss.

En dag kom en dövstum pojke för att hälsa på telefonissan. Eftersom vi var jämnåriga förutsattes det att vi skulle leka ihop. Det tog bara några dagar för mig att lära handalfabetet och sedan kunde vi snacka med varandra. Jag visade honom mina möss. När vi skilts åt hämtade han några av de vita skönheterna och släppte ut dem i rummet där telefonväxeln stod.

Räfst och avrättning
Först hördes ett skri, sedan följde räfst och rättarting. Mina möss – som inte gjort något ont – dömdes till döden och avrättades. Jag fick smörj med björkris på bara rumpan och min dövstumme kamrat såg jag aldrig mer. Men jag kan fortfarande de flesta bokstäverna i handalfabetet.

En av mina bästa kompisar i folkskolan i Edsta hette Ingemar. Han bodde i utbyn Gåcksäter, inte långt från min mammas moster Märtas hus, och han kunde spela dragspel. En stor del av sommarlovet bodde jag hos gammelmoster för att kunna leka med Ingemar Utistuga, vilket inte var hans efternamn utan en lägesbestämning. Utistuga var det yttersta huset i byn.

Man kunde dessutom roa sig på egen hand hos moster Märta. Vinden på hennes ladugård, som sedan den tömts på höns, grisar och kor, degraderats till uthus, var en sakletares paradis. Ett hörn var fyllt med gamla tidningar och böcker. Där fanns också mystiska kistor. Mest mystiska var de låsta.

Eftersom problem bara är förklädda lösningar lyckades jag få upp en sådan låda. Den innehöll två påsar grovkornigt svartkrut.

Krut brinner bra
Ut på gården. Testa. Oj, vad det brann. Jag gjorde en reva i sanden, fyllde på med krut, täckte över och tände. Tyvärr hade jag ställt påsen med resten av krutet alltför nära både elden och mig. Jag hann blunda. Ansiktet blev rejält svett, ögonbryn och ögonfransar brändes bort och det som fanns kvar av håret skulle jag ha kunnat sälja som peruk till en skräckfilmsproducent.

Det här var tydligen en period i mitt liv då jag var ett stort riskmoment gentemot kroppen. Senare samma år rymde jag hemifrån och sov över i en lada. Det gick rätt fort att bli av med lopporna som övernattat på samma ställe, men klådan satt i ett tag.

Det var också i Åsak jag blev fordonstjuv för första och enda gången i mitt liv. Vår nästnärmaste granne hade en blankputsad Harley Davidson med sidovagn. Han var mycket stolt över den och visade mer än gärna alla funktioner. När han gick in i huset för att dricka kaffe blev jag kvar på gårdsplanen och kunde inte stå emot att grensla maskinen. Först satt jag bara och vred gasreglaget och brummade fram motorljud. I fantasin körde jag lika fort som Åsa-Nisse och Klapparparn i några av Ragnar Frisks då så populära filmer. Jag kunde naturligtvis ha nöjt mig med att fantisera. Men grannen hade ju visat hur man startade motorcykeln.

Det skulle han väl inte ha gjort om han inte menat …?

Tvärstopp i ån
Den gick igång genast. Utan sidovagn hade jag givetvis kört omkull, men nu kom jag ut på stora vägen, åkte nästan ända fram till den gård där jag en höstdag gråtande såg slaktaren ta ihjäl flera av mina griskompisar. Men jag visste ju att den vägen var hårt trafikerad (efter dåtida mått, that is) så jag hade förstånd nog att ta in på den lilla vägen till vänster. Jag körde fort – troligen uppemot 30 km/tim, för mc-ägaren hade inte riktigt lärt ut växlingens mysterier.

Hornån har jag berättat om innan och kommer att göra det framöver också. Den rinner upp som en liten bäck, drar fram genom Hög och Hälsingtuna för att ta slut i Lillfjärden mitt i Hudiksvall. Just här var den varken bred eller djup och över vattendraget gick en träbro. Jag missade bron, blev blöt och fick skrubbsår. På väg tillbaka mot byn mötte jag arga människor.

Men motorcykeln var inte värst skadad. Mitt rykte som oregerlig busunge förstärktes emellertid. En del barn fick faktiskt inte leka med mig. Det gjorde de ändå – i smyg.

Första krediterna
Nästan i andra änden av bygatan, från Betel räknat, låg Fredlunds kafé på andra våningen i en vitrappad byggnad. Detta var det första kafé där jag ansågs solvent nog att få handla på kredit. För det mesta blev inte skulden så hög innan jag reglerade den, fast jag tror att konkursfaran ökade när etablissemanget började sälja Coca-Cola. Nå, en anledning till krediten kan ha varit att jag dagligen umgicks med äldste sonen Berthold. Jag borde ha lärt mig mer av honom, för redan då var han en affärsbegåvning. Det låg nog i släkten. Hela familjen Fredlund brukade åka runt till alla marknader och festplatser i Hälsingland – tro mig, de var många i början av 50-talet – där de gjorde sig förmögenheter på att sälja varm kålsoppa med fläskkorvsbitar i.

Jag hade i någon av alla tidningar jag läst hos vänner och bekanta hittat en ritning till en skioptikonapparat. Det var en mycket enkel historia av trä, speglar och ett glasögonglas som lins. Ljuskällan var en gammal sänglampa som jag tagit i sär. Med sax, klister och bilder ut hoptiggda tidningar satte jag ihop ett i mitt tycke spännande program. Till bilderna som kunde visas på upphängt lakan i ett någorlunda mörkt rum hade jag skrivit en sammanhållande text och lärt mig den utantill.

Ett turnerande filmsällskap
Berthold gillade programmet och tänkte genast ut ett sätt att tjäna pengar. Snart turnerade showen till olika byar. Tio öre i inträde. Det dröjde inte innan vi kunde hyra en projektor och några filmer. Bara de billigaste från en undervisningsdistributör var goda nog. Nu höjde vi inträdet till 25 öre men det kom publik ändå. Jag var kanske inte den vassaste kniven i lådan, men lärde mig att kontakter betydde nästan allt. Härliga tider, strålande tider.

Dessa härliga tider tog slut när vi en föreställning knäckte hela proppskåpet i Edstaskolan och det tog eld i projektorn.

Familjen Genberg flyttade igen, fast inte för detta missödes skull utan av ett annat skäl, det vanliga. Pappa bytte arbetsplats, en mycket vanlig sysselsättning för en byggnadsgrovarbetare. Han och mamma köpte hus i Sofiedal strax utanför Hudiksvall och till råga på allt fick jag en liten syster, döpt till Inga-Lill.

Jag återvände till sockenstugan vid klockstapeln, men strax därefter hamnade alla barnen i Centralskolan som var närmaste granne till mina morföräldrars hus. Genom att åter flytta dit kunde jag sova en halvtimme längre om morgnarna.

Jag stöder bomullsindustrin
Jag fortsatte att destruera kroppen. Lite hjälp fick jag också av läkarvetenskapen. En öroninflammation ledde till att doktorn punkterade trumhinnan, men gjorde det så klantigt att ett ben inne i örat massakrerades. Det blev varbildning. Bomullsindustrin hade glädje av mig i åtskilliga år. Jag vet inte hur många vaddtussar som suttit i den hörselgången. Läkaren som gjorde ingreppet menade att sånt hände, det fick man ta med i beräkningen, han kunde inte göra mer, jag fick väl bära mitt lidande och allt det där. Flera decennier senare besökte jag en läkare i Stockholm i ett annat ärende och den doktorn såg min bomullstuss, undersökte, skrev ut ett recept och två veckor senare var jag av med varbildningen.

I ett antal år saknade jag också en pungkula. Jag lekte i skogen tillsammans med en kamrat i Sanna när jag blev – som det alltid hette i mina kretsar – skitnödig. Leken var spännande så någon tid att uppföra för ändamålet byggd lokal fanns förstås inte. Ner med byxorna, placering över kullfallen trädstam. Så hade jag gjort förr med tillfredsställande resultat. Den här gången tappade jag balansen. En kvist rev upp pungen. Kulan trillade ur och hängde där som en liten jojo.

Detta var förstås chockartat. Jag satte mig på cykeln och trampade hemåt med väldig fart. Den lilla ”inälvan” slog mot benen. Ont gjorde det också.

Den försvunna kulan
Jag hade ett par kilometer kvar när det slutade dunsa med benet. Hemma lindade mormor om såret och morfar tog mopeden för att åka och leta kulan. Jag visste ju på ett ungefär var jag hade tappat den. Emellertid vad den försvunnen.

Nå, såret läkte. Åtminstone det fysiska. Dock var det inte så kul i plugget en tid framöver. Kompisarna fick ju reda på olyckan och i några veckor ljöd talkören på Centralskolans gård:

”Kjell har ingen tasksten, Kjell har ingen tasksten!”

Men det hade han. Det dröjde visserligen flera år innan den åter kröp fram ur sitt hemliga gömställe i ljumsken. Då hade emellertid skolkamraterna skingrats så jag fick ingen chans att bevisa att de skrikit i onödan.

Nu var det meningen att jag skulle bli lärd herre, så jag började i klass 1:5 vid Hudiksvalls Högre Allmänna Läroverk. Av det skälet flyttade jag tillbaka till familjen i Sofie­dal och kostades på ny cykel för att kunna åka in den där dryga halvmilen till läroverket. Jag gillade faktiskt att plugga, i synnerhet var det alla tiders att få lära de främmande språken engelska och tyska.

Däremot missade jag mycket intressant eftersom jag aldrig var värst road av byggande och arkitektur. Senare har jag lärt mig det värdefulla hos de gamla handelsgårdarna som utsmyckades av yrkesskickliga och estetiskt begåvade lokala snickare som Jonas Ullberg och Olof Axell under 1800-talets första hälft.

Under årens lopp har gårdarna behandlats rätt brutalt, men en del av snickerierna är fortfarande intakta. Det var i början av 1800-talet som köpmännen i Hudiksvall byggde stora handelsgårdar i en mycket speciell stil vid Storgatan i östra stadsdelen eller vid Skvallertorget. De var kringbyggda med ladugård och ekonomibyggnader, precis som en bondgård på landet och innehöll både affärslokaler och bostäder för herrskapet och deras tjänsteandar.

Jonas Ullberg (1770-1849) var den snickare som fick störst betydelse för hudiksvallsarkitekturen. Han var byggnadsinspektör, Hantverkssocietetens huvudman och ålderman i Snickarsocieteten.

Unik stadsdel
Hudik har dessutom en unik stadsdel – den så kallade Fiskarstan som mest fick heta ”Öst på stan” – där fiskarna bodde på vintern efter sommarens skärgårdsboende i fiskelägena på Agön, Kråkön, Bålsön, Kuggörarna och Hölick. Bebyggelsen i Fiskarstan härstammar till största delen från tiden efter den stora brand som 1792 ödelade stora delar av Hudiksvall. Den anses vara en av Sveriges bäst bevarade trästadsdelar.

Hudiksvall hade i mitten av 50-talet en livligt frekventerad hamn. Med hjälp av mina nyförvärvade, mycket mediokra språkkunskaper började jag konversera sjömännen. En del av dem tyckte förmodligen att jag var en lustig typ. Många fartyg kom från Tyskland och jag visade sjömännen runt i stan, vilket gick ganska fort. Som ersättning fick jag en del utländska småmynt och eftersom de inte gick att växla till svensk hårdvaluta beslöt jag att bli numismatiker på låg nivå. Endast som samlare.

Tyska förtjänster
Det fanns ett ställe i Hudiksvall dit jag alltid tog tyskar – nämligen till kiosken vid järnvägsstationen. Där skyltade man för jämnan med den lilla tidningen Fick-Journalen, en publikation som alltid gjorde att främlingarna drog efter andan. Jag hade inte hjärta att berätta för dem att skriften knappast hade något med ”fiecken” att göra.

Många ville ha tidningen. Jag tog en krona för att köpa den åt dem. Om jag inte minns fel kostade Fick-Journalen 60 öre, så det blev bra förtjänst.

Snart var jag ett inventarium i hamnen. Alla visste att jag samlade utländska pengar och hade väl också lite roligt åt mig bakom min rygg. Vad de inte visste var att jag slagit in på den breda vägen. Jag började smuggla sprit och cigarretter.

Nästan varje dag när plugget var slut hängde jag min läroboksfyllda blå bag över styret och cyklade ner till hamnen. Standardpriset för en limpa cigarretter var 15 spänn, ofta prutbart ner till en tia. I Sverige hade tobaksskatten höjts så ett paket röka kostade i trakterna av fyra kronor. Lösa cigarretter kunde man i vissa kiosker köpa för 50 öre styck. Bara något år innan hade de kostat 20 eller 25. Det visste jag, fördärvade pojke, som börjat smygröka strax innan jag fyllde 14.

Tullen förvarade smuggelgodset
Jag gjorde mina affärer ombord på båtarna, packade smug­gelgodset under läxböckerna och brukade sedan ställa in bagen på tullkontoret. Tullarna hade stor förståelse för att jag behövde ha händerna fria för att kunna samla mynt. Ibland hällde jag ut samlingen ur min rödsvartrutiga tygpåse på disken i tullhuset för att visa på någon sällsynt dyrgrip jag kommit över.

Vid sextiden på kvällen fanns jag och bagen på Kafé Strand som låg på andra sidan järnvägsspåren från busstationen räknat. Strand var ett av många fik i Hudiksvall, som ansågs vara Sveriges kafétätaste stad. Och jag hade kredit på de flesta. Det gällde att rotera med förstånd, inte få för stora skulder någonstans och betala av det man var skyldig systematiskt. Strand var mitt kontor under epoken som liten gudfader i smuggelsvängen. Kunderna kom, alla transaktioner skedde kontant och utan kvitton och eftersom jag tjänade 10–15 kronor på varje cigarrettlimpa och lite mer än så på buteljerna kunde jag lätt hålla kreditkarusellen igång på kaféerna.

Många kaféer, olika klientel
Kafétätt var det, som sagt. Exakt hur många kaféer och konditorier som funnits i Hudiksvall är det nog ingen som vet. Café Centralparken gick jag på lite sporadiskt. Kåken med fiket innehöll också affärslokaler och bostäder och revs i slutet av 50-talet för att ge plats för postens nybygge. Det var ett rätt populärt ungdomsställe. Inne på gården fanns det undanskymda bersåplatser där man kunde få vara ifred med en vän av det motsatta könet. Inne på fiket hade man ställt upp ett mekaniskt ”fot­bollsspel” där det försiggick tävlingar dagligen.

Varje kafé hade sin kundkrets. Knuttarna höll till på Iduna, raggarna på Drott och lastbilsfolket på Jägarstugan medan läroverkseleverna föredrog Dackås eller Erikssons kondis. För alla sportfånar som hejade på Strands IF var Garage Kaféet, i en fastighet som nu är borta, mötesplatsen. Där fanns föreningens hela prissamling och en biljardsalong vägg i vägg. Konkurrenterna från Hudiksvalls IF samlades på Mimer men lär så småningom ha flyttat till Viktoria. Kafé Mimer, i Godtemplarhuset i hörnet av Marknadsgatan–Trädgårdsgatan, var annars det mest utpräglade föreningskaféet. Där bildades en gång Hudiksvalls ABK. Vi ickeidrottare struntade i det men gladdes åt stans första flipperspel.

På Bankgränd låg Kafé Framtiden och Kafé Sundet. Kafé Drott och Kafé Viktoria på Drottninggatan var våra klassiker liksom Kafé Strand och Kafé Fyran på Hamngatan. Kafé Hudik låg under polisstationen i hörnet Hamngatan–Sundsesplanaden och diagonalt över gatan fanns Kanalkonditoriet.

Längs Storgatan låg också många etablissemang. Kafé Iduna, Kafé Vasa, Kafé Kronan, Kafé Svalan och Kafé Stjärnan har funnits där liksom tidigare Sam Larssons, Kafé Centrum och Kafé Elida. På Västra Tullgatan fanns Kafé Svea, Kafé Runan, Garage Kaféet och Kafé Standard. På Sundsesplanaden Kafé Valencia och på Käppuddsgatan Kafé Lord. Kungshörnan, Badhuskonditoriet, Kafé City och Hälsingestugan måste också med på den här listan. Fler minns jag inte hur jag än anstränger mig.

Vaktmästarna kände alla ungar
Det bästa som fanns i övrigt var att gå på bio, det var jag inte ensam om att tycka. Men jag var bara 14 år och de bästa filmerna var barnförbjudna. Hudik var en liten stad, alla kände i stort sett alla och biografvaktmästarna tycktes ha koll på hela folkbokföringsregistret.

Visst kunde man snacka in sig någon enstaka gång, men för det mesta blev det stenhårt nobben. På Röda Kvarn blev jag tjenis med maskinisten och för att jag sprang lite ärenden åt honom fick jag se film genom gluggarna i maskinrummet. Men det var inte så jag ville ha det. Bäst var ju att sitta i en mjuk bänk med fötterna på stolsryggen framför och snaska godis medan världens alla intriger utspelades på vita duken. Fortfarande oftast i svartvitt.

Det var i denna situation jag fick världens idé. Jag brukade få beröm för mina uppsatser i läroverket. Visserligen tyckte svensklärarinnan att jag borde tygla min fantasi och någon gång skriva annat än det fria ämnet. Men mitt intresse för fåglars äggläggningsvanor, eters inverkan på spik eller vad de fasta ämnena var betitlade, roade mig inte. Jag ville bara göra sånt som var roligt.

En rolig sak var den lilla hektograferade tidning jag tillverkade. För att kunna göra den hade jag tjatat till mig en begagnad skrivmaskin. Redaktionen – alltså jag – höll till i rummet hos morfar och mormor. Tidningen vevades fram på en apparat som tillhörde Gud och stod i Hälsingtuna prästgård hos kyrkoherde Freyschuss. I tidningen häcklade jag ganska milt läroverkets lärare. Där fanns små noveller av en viss Charles El Ringo och faktiskt en annons en gång. I annonsen presenterades det oöverträffade blomstergödningsmedlet Tiksok och några föräldrar måste ha kikat i tidningen för det kom ett par beställningar. Jag levererade dessa påsar à två kronor styck och skyndade undan innan köparna fattat att de borde ha läst produktnamnet baklänges.

Jag inbillade mig alltså att jag kunde skriva och gick till Hudiksvalls-Tidningen. Detta ortsblad hade jag besökt förr, andats in den speciella doften, blivit lite bekant med journalisterna och i sätteriet fått den gåva som alla besökare bestods med – det egna namnet på en blyrad.

Jag förklarade att jag ville bli filmrecensent och till min förvåning gick det för sig. Något betalt för skrivarmödan var det aldrig tal om, men kritikern kunde kvittera ut två biobiljetter. Som den stora ortstidningens representant förhördes jag aldrig om åldern. Barnförbjudet, here I come. Och signaturen Charles El Ringo dök upp i HT:s spalter allt oftare.

Slapp smita in
Det kändes skönt att sjunka ner i biofåtöljen och veta att man inte skulle bli utkastad. I synnerhet på Skandia där jag åkt ut med buller och bång en gång. Den biografen var lättast i stan att planka in på. Utgången vette mot en bakgård med höga brandväggar. Där var det mörkt och ytterdörren gick ganska lätt att pilla upp. Innanför den fanns ytterligare en dörr till in till salongen. Vid den kikade man in och väntade tills det blev ett mörkt parti i filmen. Då kunde man smyga in och ta plats.

Fast HT kunde inte tillfredsställa min biomani. De hade fler som ville skriva om film. Jag kände mig tvingad att också erbjuda konkurrenttidningen Hälsinge-Kuriren mina tjänster. Snart kunde man där läsa små drapor av signaturen Keg.

Jag försökte samma sak med Hudiksvalls Nyheter, men lyckades aldrig övertyga redaktionen om min förträfflighet.

Dessa nya uppgifter – som emellanåt utvidgades till att bevaka hockeybockeymatcher på Kotorget – tog så mycket tid att min karriär som smugglarkung avbröts. Jag flyttade mitt högkvarter från Kafé Strand till Kafé Wasa på Storgatan, där de hade makalöst goda ostsmörgåsar. Fast för det mesta löd beställningen: ”En kopp och en bulle”. Givetvis på kredit.

Debut som poet
När jag nu inte hade den brottsliga verksamheten som finansbas gällde det att streta ihop pengar att betala kaféräkningen med. Ett tag satt jag på Wasa och skrev underliga dikter som Hudiksvalls Nyheter köpte. Tydligen trodde de mer på mig som poet än som filmkritiker. Det var kanske därför den lades ner den 1 april 1961.

På biografernas matinéföreställningar kunde man fortfarande se följetongsfilmer. De brukade vara hänsynslöst fullpackade actionfilmer, med cowboys och indianer eller gangsters och poliser som krigade vilt. För att vi åskådare skulle komma tillbaka nästa vecka och se fortsättningen brukade hjälten vara försatt i en verkligt prekär situation. Inte alltför sällan hängde han i fingerspetsarna från en hög klippa ovanför ett vattenfall eller något annat lika farligt. Hur ska det gå, hur ska det gå? Det lär vara ifrån dessa kulturbegivenheter som uttrycket ”cliff­hanger” i meningen spännande slut, skynda dig att läsa nästa kapitel i boken. Jag sög i mig metodiken som en svamp.

Lift till Povel
Om man ville någonstans kunde man lifta. Hur jag lyckades få mina föräldrar att gå med på att släppa iväg mig till Stockholm begriper jag inte, men jag ville ju så gärna se Povel Ramels Knäppupprevy på Idéon vid Brunkebergstorg. Fram kom jag utan problem, bodde hos pappas bror och hans familj i Kärrtorp, skrattade mig fördärvad åt revyn och liftade hem igen.

Fler än jag var ute på vägarna med tummen i vädret. En afton när jag besökt gammelmoster Märta, som nu flyttat från Gåcksäter till ett hus invid Riks-13 i Lillsanna, strax norr om Hudiksvall, träffade jag två tyska wandervögel. Jag stirrade länge på dessa unga pojkar i lederhosen, broderade hängslen och ryggsäckar. Vi började prata och det slutade med att de följde mig hem till Sofiedal för natten.

Självklart bytte vi adresser och innan de liftade vidare sa de att jag absolut måste komma och hälsa på i Frankfurt am Main.

Mor blir sjuk och dör
Strax därefter blev mamma sjuk och togs in på Lasarettet i Hudiksvall för operation. Allt tycktes gå bra och jag hälsade ofta på henne – skam till sägandes mycket för att vigga henne på pengar. Så tillstötte komplikationer. Hon blev allt sämre. En kväll kallades pappa till sjukhuset. Läget var kritiskt. Den natten tillbringade jag på knä i en liten förrådsskrubb intill vardagsrummet. Jag bad till Gud att han inte skulle låta mamma dö. Tårarna rann längs kinderna och de tiggande orden steg mot himlen.

Gud är döv. Mamma dog. Hon blev 34 år gammal.

Jag hade tyckt mycket om min mor, men jag tror inte att jag någonsin lärde känna henne. På fotografierna som finns kvar syns en vacker, mörkblond kvinna med intensiva ögon och en lite kärv mun. När man är barn tror man inte att en närstående kan förintas på detta sätt. Jag tog för givet att mina föräldrar skulle leva i evighet. Men jag lärde mig något. Tro aldrig på underverk.

Pappa fick det svårt. Tre ungar att ta hand om och ett tungt arbete att sköta. Men jag hörde honom aldrig klaga. En sen kväll såg jag honom sitta och gråta vid köksbordet, ensam med en liten flaska brännvin.

Flytt till morföräldrarna
Mormor och morfar föreslog att lätta på bördan genom att jag flyttade hem till dem igen. Jag begravde mig i fantasier, hamrade fram skräckfyllda berättelser på min Remington. Jag skulle vilja läsa dem nu för att så här efteråt försöka förstå vad som rörde sig i 14-åringens själ, men allt är borta.

Det kom brev från Tyskland och jag skrev svar till Frank­furt am Main. Jag sade att det skulle vara så roligt att komma ner och hälsa på dem och de svarade: ”Javisst, kom!”

Jag satte igång tjatmaskinen. Det var ju inte farligt att lifta. Säkert inte farligare i Tyskland än i Sverige. Det hade gått bra fram och tillbaka till Stockholm. Eller? Jo, det hade det. Strax före jul var ett hinder passerat. Jag fick löfte om att skaffa pass.

Men då skulle jag vara duktig i skolan.

Jag läste verkligen. Vårterminens betyg steg lite. Fast i fysik sjönk de från Ba+ till Ba. Kanske berodde det på att jag varit lite elak mot fysikläraren i min hektograferade tidning. Fast det fattade jag aldrig då. Naiv som jag var inbillade jag mig att det bara var elever som läste den.

Nu hade jag argument och såväl pappa som morfar och mormor måste ge med sig. Passet brände i fickan på en knubbig liten pojke. Jag var inget fysiskt fenomen precis. Vid skoltävlingarna på Glysisvallen hade jag sprungit 60 meter på 13,6, vilket nästan fick gymnastikläraren att spotta efter mig.

Till Tyskland skulle jag inte springa. Veckan innan jag for skrev jag att nu kommer jag och med 360 kronor som kassa satte jag upp tummen. Familjen visade tapperhet, men jag har sedermera förstått att de var livrädda.

Mot kontinenten
Det var inte jag. Livet var härligt, folk var snälla. Tja, en del hade kanske biavsikter. I närheten av Mehedeby stannade en karl som jag efter ett tag uppfattade som lite konstig. Han knäppte upp gylfen och tog fram hela apparaten.

”Om du runkar åt mig kör jag dig ända till Uppsala”, flåsade han.

Det ville jag inte och blev genast avsläppt. Men innan kvällen var jag ändå i Stockholm och sov i Kärrtorp. Några fler konstiga människor träffade jag inte på. Mellan Mjölby och Jönköping fick jag åka med en kvinna. Om hon haft önskemål skulle jag säkert ha sträckt mig långt. Jag tyckte nämligen att jag var en mycket erfaren man. Bara några veckor dessförinnan hade jag skrivit om en ormexpo i NTO-lokalen i Hudiksvall för Hälsinge-Kuriren. Bland åskådarna fanns en flicka, kanske 20 år gammal och minst lika trind som jag. Vi började prata, gick därifrån tillsammans, kramades lite på den gångväg vid Lillfjärden som kallades ”kärleksstigen” och i en solvarm skreva en bit från restaurang Högliden gjorde hon mig till denne erfarne man.

Damen i bilen hade tyvärr inga avsikter.

Omskriven i internationell press
Tredje dagen stod jag i spöregn i den litterärt namnkunniga orten Pinneberg i Tyskland. Jag hade stått i timmar och blev allt blötare medan alla bilar susade förbi. Plötsligt stannade en liten bil. I den satt ett par journalister från Pinneberg Tageblatt. Jag fick övernatta hos en av dem och dagen därpå, när regnet upphört, kördes jag till utfarten, där jag fick posera vid min vimpelförsedda ryggsäck. För första gången publicerades en intervju och ett foto av mig – och i utländsk press dessutom. Jag vårdar detta klipp ömt.

När natten kom stod jag utanför Hannover. Därifrån fick jag åka ända till Frankfurt am Main i en jättelik personbil. Min välgörare var en amerikansk kapten som haft permis och nu hade ohyggligt bråttom tillbaka till sitt förband. Den resan lärde mig innebörden av uttrycket ”telefonstolparna stod som ett spjäl­staket vid vägkanten”.

Då jag om förmiddagen hittat till rätt förort och rätt hus förstod jag att vissa inbjudningar inte är allvarligt menade. Mina två tyska vänner från året innan verkade mycket generade över att jag dykt upp. Men jag fick sova över en natt i en härlig säng, omstoppad med ett av dessa tjocka tyska bolster.

Ny reskamrat
Jag bestämde mig raskt för att resa vidare. På väg ut mot autobahn fann jag en djuraffär. I den köpte jag en landsköldpadda som högtidligen döptes till Crazy efter den nye ägaren.

Henne – för jag tror att det var en dam – smugglade jag med till Frankrike. När man inte ville veta av mig i Frankfurt skulle jag i alla fall se Paris. Till den franska huvudstaden kom jag en sen eftermiddag. Eiffeltornet var inte stängt så Crazy och jag åkte ända upp.

Franska förstod jag inte och rådbråkad engelska eller tyska ville inte fransoserna begripa, så den natten gick jag brandvakt. Mycket tidigt om morgonen kom jag till hallarna. Där fanns ställen med mycket billig mat. På en av de små krogarna fann jag en engelsktalande kypare som kunde förklara vad de olika rätterna på menyn bestod av. När han nämnde löksoppa hajade jag till. Löksoppa hade jag läst om som en rätt för gudar.

Fransk litteratur
Arsène Lupin, den store investigatören, åt ofta löksoppa när han behövde snabb bukfylla på sina uppdrag. Jag hade hittat böcker om honom i det som varit mitt verkliga läseställe sedan jag började i läroverket. På tomten mellan Hudiksvalls-Tid­ning­ens officin och Lillfjärden låg en skrotaffär som ägdes av en verkligt snäll man. Han gick alltid klädd i den skitigaste overall jag skådat och till honom brukade jag sälja gamla tidningar – kiloprisbaserat returpapper. En gång bad han mig bära in tidningarna till papperslagret. Där blev jag fast. I ett högt magasin med plåttak och glesa brädväggar fanns ett berg av tidningar och böcker.

”Titta gärna”, sa ägaren. ”Men du får inte röka!”

Jag gick dit så ofta jag hann. Högst uppe under taket fanns böcker, böcker och böcker. När solen låg på blev det som en bastu under plåttaket, men det bekymrade mig inte. Det hände faktiskt att jag tog med ficklampa dit och stannade över natten. I denna förtjusande miljö slukade jag texter av de mest skiftande slag. Särskilt kom jag att älska deckare. Jag hittade en hel serie romaner av en engelsman som kallade sig David Hume men i själva verket hette John Victor Turner. De handlade om polisen Mick Cardby och hans son som löste fall i ett laglöst London. Men där fanns också berättelser om Arsène Lupin.

Tummen ned för löksoppa
Monsieur Lupin måste ha ätit på finare ställen än hallarna i Paris, för erkännas skall att jag inte tyckte att löksoppa var gott.

Därmed var Paris avverkat och unge herr Genberg beslöt att styra kosan hemåt. Tummen upp igen och inte långt från tyska gränsen fick jag lift med en busslast präster från trakterna i och kring Schwarzwald. Kanske hade de, för att citera herr Alfredson, varit och ”slagit runt på Sacre Coeur”. Hos en av dem, en vänlig medelålders man som medförde hustru och ung dotter, erbjöds jag tillbringa natten. Redan på eftermiddagen var vi framme i Freudenstadt där de bodde. På kvällen bjöd far i huset alla på bio. Vi såg en film om kristna i gamla Rom – jag trodde ett tag att det var Ben Hur, men den kom ju inte förrän 1959. Imponerande var det emellertid att höra alla dessa kända amerikanska skådespelare prata klanderfri tyska.

Kamraten rymmer
Sedan hände just inget mer under resan, utom att Crazy rymde från mig i Vaggeryd. Jag hade uttröttad somnat vid vägkanten och det otacksamma odjuret tog chansen.

När jag kom hem hade jag drygt 100 kronor kvar av reskassan.

Höstterminen började. Förutom att jag skulle lära mig allt möjligt om kemi, fysik och matematik ville man också att kroppen skulle få sitt av det onda. Det verkade som om mina sprintererfarenheter var glömda. Den här gången handlade det om cykelorientering och jag visste ju att alla var snabbare än jag med pedalerna. Dessutom var inte kartläsning min starka sida. Men somliga av mina kamrater smygrökte och jag hade en del kontakter kvar i hamnen. Några paket byttes mot löften om informationer och när tävlingen började cyklade jag en bit – fram till kiosken vid södra infarten till stan. Där väntade jag, gosande i solskenet, tills den förste av mina medkonspiratörer återvände från den långa rundan söder om Hudiksvallsfjärden. Bytet skedde och eftersom jag startat sent kunde jag fortsätta att ta det lugnt tills den andre kom och sanningshalten kunde kollas. Efter ytterligare en stund åkte jag tillbaka till läroverkets gårdsplan och gick i mål.

Jag skiljs från idrotten ...
Tyvärr vann jag. Tidsskillnaden var hela tjugo minuter så det var lika bra att ta på sig fusket och bli struken ur prislistan. Gym­nastiklärarens utskällning höll på länge. Detta var mitt sista evenemang inom sportsektorn.

En förmiddag kallades jag till rektorsexpeditionen. Jag fattade vad klockan var slagen när jag såg några exemplar av min tidning på rektorns skrivbord. Först ville skolledaren ha det till att jag förfärdigat en pornografisk skrift, eftersom de ”roliga historier” som fanns med var så ekivåka. Men när jag förklarade att alla var snodda ur Det Bästa så höll ju inte det. Jag fattade till sist vad vreden berodde på. Att jag häcklat lärare kunde han stå ut med, men i senaste (sista!) numret hade jag satt en offentlig hemlighet på pränt – nämligen att det inte var rektorn som styrde läroverket, utan Beata, hans ragata till fru. Som försvårande omständighet framfördes att detta pressetiskt otillständiga alster hektograferats hos en kyrkans man. Mitt betyg hade inte varit överväldigande innan och jag begrep att det nog inte skulle bli fler.

”Om Genberg inte slutar frivilligt kommer vi att relegera er”, förklarade han.

... och jag blir utsparkad från skolan
Jag sade upp mig och kom ut på skolgården strax före lunchrasten. Klockan tretton hade jag fått löfte att börja som radskrivande volontär på Hälsinge-Kuriren.

Nu var jag inget barn längre. Nu hade jag ett arbete.

Kuriren hade sin redaktion i backen bakom Sundsvallsbankens imposanta mörktegelbyggnad men flyttade senare till Västra Tullgatan, mitt för Salutorget där den korvkiosk låg som var först med nymodigheten ketchup. Mitt arbete som volontär bestod till del av att klippa de notiser i pressgrannarna som vi missat och sedan skriva om dem. Alla tidningar var egentligen alltför fyllda av returinformation från syjuntor, politiska ungdomsförbundsmöten och annat lika världsomvälvande. Det har blivit annorlunda på senare år – numera kommer all returinformation som ”spam” i e-posten: jag har fått e-mejl från mig själv med förslag om att jag ska köpa penisförbättrare. Sånt slapp man på den tiden även om inte allt var ”bättre förr” som min senare vän Stig ”Nalle” Nahlbom skrev i Expressen under pseudonymen grushandlare Göte Borg.

Bevakade fyllerister
Fast det viktigaste för lokalpressen var att bevaka ”fylle­risterna”. Dessa var de människor som skulle fylla 50 eller däröver. För varje påbörjad spaltrad fick jag tio öre och om jag lyckades fotografera jubilaren (eller på annat sätt skaffa fram en bild) förstärktes kassan med en hel tia.

Det fanns och finns visst fortfarande i Hälsingland ett uttryck bland gemene man för detta att få sitt foto i tidningen. Man blir utbildad.

Jag vill gärna framhäva att under min första tid på Kuriren utökades familjesidorna betydligt. Ingen som skulle fylla år slapp undan. Jag for som en tätting på cykel med reportageblock och kamera. Varenda bonde och småbrukare blev ”hem­mansägare” (långt, utfyllande ord), alla människor var ”vän­sälla” och ”allmänt mycket aktade” och det utrymmeskrävande ordet ”emellertid” användes titt som tätt.

Alla som fyllde jämna år var mina älsklingar. 65-åringar däremot inget vidare. Deras högtidsdag fick bara omnämnas, vilket gav 30 öre. Ibland kunde det bli 40 om människan gick att förse med lång titel. Jag skrev också nekrologer. De efterlevande tyckte om mig, för i Kuriren blev texterna minst en tredjedel längre än motsvarande i HT eller Nyheterna.

Varje söndag ringde jag kyrkans folk för att skriva om vigslar och begravningar. Aldrig förr hade psalmer presenterats så utförligt och alla som sagt det minsta vid graven fick namn och titel i tryck.

Fast lön till sist
Alla var mycket nöjda – utom ekonomichefen Olsson på huvudkontoret i Söderhamn. Mindre än ett år efter min radskrivardebut såg han till att jag fick fast lön och därmed började familjesidan se normal ut igen.

Eftersom denna nya lönebild fortfarande låg i ett okänt fjärran hade jag en i familjens tycke osäker tjänst. De var bara så där lagom förtjusta. Att pränta bokstäver för sin försörjning ansågs aningen suspekt. Det var inget riktigt jobb, inget som hade framtiden för sig. Dessutom var det ju skriverier som gjort att jag fått sparken från läroverket.

Jag försökte förklara att jag faktiskt prövat på annat. Året innan tjänade jag en slant på att vara springschas åt slaktaren i Storgatsbacken. Hans cykel var så tung att jag knappt orkade trampa den.

”Människan skall arbeta i sitt anletes svett”, citerade morfar.

En ny Armstrong
Det är ett citat jag aldrig glömt. Calvin sitter på ena axeln, gamle Martin Luther på den andra och båda manar unisont: ”Jobba på Kjell, för om det tränger fram lite anletes svett så kommer kanske någon att tycka om dig!”

Jag ville skriva, inte kroppsarbeta. Dessutom hade jag bestämt mig för att bli en ny Louis Armstrong. Musik gillade jag och hade tvingat mormor att lära mig ackord på den gamla Levingitarren. Jag hade också velat bli en Erik Frank, men de där tio fingrarna jag hade lät bara som tre. Så jag gick tillbaka till Bergströms Musikhandel med pianodragspelet, lade lite emellan och kom ut med en guldglänsande trumpet. Någonstans, kanske på insändarspalten i Orkester-Journalen eller Estrad, hade det stått att en duktig musiker inte fick ha för kraftiga valkar i händerna. Argumentet bet förstås inte på familjen. Musik var ingen yrkesverksamhet, bara en fritidssysselsättning.

Min familj fick hjälp från ett håll som jag absolut inte väntat mig. Det är möjligt att den sparsamme ekonomichefen Harald Olsson i Söderhamn låg bakom, men det var annonshajen i Hudiksvall, herr Wennersten, som kom med förslaget som för en tid ändade min journalistbana.

Wennersten sålde inte bara annonsutrymmen i socialdemokratiska Kuriren, han var dessutom lokal representant för Sjöfolksförbundet. Det hade kommit en båt till stan igen och deras mässuppassare mönstrade av. Att skaffa en ny mässkalle genom arbetsförmedlingen skulle ta tid och fartyget var så gott som färdiglastat.

Ett skvalpigt förslag
Wennersten var så tjänstvillig. Han kom in till mig där jag satt och hamrade på en av redaktionens gröna Haldor. Där blev han kvar en god stund och smorde mig med berättelser om det glada livet ute i världen.

”Om detta vet jag mycket”, svarade jag med den berestes självbelåtna säkerhet.

”Äh, landbacken”, sade Wennersten föraktfullt och smått konspirativt viskande lät han mig veta vad hamnkvarterens kvinnor skulle vilja göra med en ung, vacker pojke som jag.

Det tog skruv, för något sådant hade inte upprepats efter händelsen i skrevan vid Högliden.

Jag har en känsla av att detta samtal ägde rum en onsdagseftermiddag. Hemma var ingen lika uppspelt som jag över nyheten. ”Ska du iväg nu igen?” sa de. ”Du borde kanske stanna här.” Mycket annat var outtalat och betydde att det inte var bra för mig att lämna, att försvinna, att nästan emigrera. Att jag förklarade att den unge sjömannen skulle återvända bet inte. Man lät mig på ett subtilt sätt förstå att det inte var säkert att de då ville ta emot mig. Jag kunde ju ha blivit annorlunda medan jag var borta.

Men jag kände mig redan annorlunda.

Sjömannen
På fredag morgon stack Wennersten en sjömansbok i handen på mig. Min anställning, med en månadslön på 460 kronor, skulle ta sin början på söndag när båten lämnade kaj.

Båtfan hette Beluna och var en bakladdare. I Hudik hade den lastat sågade trävaror med destination Grimsby i England.

Mina kamrater på Kafé Wasa blev nog lite imponerade när de hörde att jag skulle utrikes igen. Men de varnade mig för sjösjuka. Som om jag inte skulle ha tänkt på den saken ända sedan jag gick med på att bli mässkalle. Men jag visste också exakt vad jag skulle göra. Denna fredag började Marknan på Kotorget. Detta är staden Hudiksvalls årligen återkommande familjenöje, med karuseller, dödsryttare, varietéer och peka rätt. Och givetvis ett tält där familjen Fredlund från Hög sålde kålsoppa.

Mina sista två dagar som landkrabba ägnade jag åt att åka marknadens värsta karusell om och om igen. På söndagen hälsades jag välkommen ombord. Nu var jag trygg. Fredagens och lördagens övningar borde ha gjort mig immun mot rörelsesjuka. Innan jobbet började fick jag en hytt där jag ställde in väska och trumpetfodral.

Många offer till Ulrik
Alla ombord – och de var inte så många på det lilla fartyget – tyck­te att det var lugnt och skönt på Hudiks­valls­fjärden när Beluna stävade ut mot Hölick. Jag stod och offrade till Ulrik vid relingen. Ulrik är inte ett gudanamn utan ett onomatopoetiskt uttryck för hur kräkandet lät.

Karu­seller är ömkliga träningsredskap.

Men sjuk­domen gick över sedan jag ordinerats saltvat­ten att dricka. Jag tyckte efter det att jag blivit en riktig sailor där jag på kvällarna satt på backen (en sjömanseufemism för den del av fartygsskrovet som sitter längst fram), lätt skymd av däckslasten och övade på ”When the saints go marching in” på väg mot det tyska dike som heter Kielka­nalen.

Jag begrep senare att detta övande både tog bort lugnet och skönheten, för det dröjde inte länge innan trumpeten var försvunnen. Den kunde aldrig återfinnas. Troligen ligger den fortfarande på Östersjöns botten och kan möj­ligen komma upp nu när man i saneringssyfte skall plocka upp senapsgas, polskt översvämningsvatten och annat elände som också ligger där.

Chiefen, en recenserande bov?
Det skall erkännas att jag misstänkte chie­fen för denna illegala dumpning. Han var en musikalisk människa som ibland ville disku­tera klassiska kompositörer med skepparen när de dinerade i den lilla officersmässen in­vid utrymmet där de vanliga dödliga besätt­ningsmännen intog sin föda.

Kaptenen var tystlåten under dessa monologer. Jag fattade att han hade andra och mindre eteriska intressen.

Snart förstod jag också att någon riktig sai­lor var jag inte. Bevisen för detta var över­väldigande. På andra sidan Kielkanalen visa­de Nordsjön sin, i mitt tycke, allra bedrövli­gaste sida. Tjugoåtta sekundmeter fick fartyget att stampa i vanvettig otakt.

Beluna hackade sig ner i vågorna med ett läte påminnande om när en mycket excent­risk, och kanske något påtänd, trumslagare tränar in en låt i sällan utövad taktart. Jag blev sjösjuk igen och kunde inte göra minsta nytta i köket.

Självmordstankar
Eftersom eländet aldrig tycktes ta slut bestämde jag mig för att göra slut på mitt unga, onyttiga liv. Vad hade jag att leva för egentligen? Min trumpet var borta och mun­nen smakade bara galla.

Chiefen ingrep igen. Han hade visst be­stämt sig för att styra mitt liv. Plötsligt kände jag ett grepp om nacke och byxbak och slets ner från relingen. Hela nästa dygn fick jag tillbringa inlåst i sjukhytten, tröstad av skep­paren som sade sig förstå hur jag kände det, och förbannad av kockstuerten som nu tving­ades sköta mitt jobb också.

Dock verkar det som om alla helveten har ett slut. Vid kajen i Grimsby gungade det inte värre än att jag blev frisk igen. Trälasten bör­jade lossas, jag och de andra tog ut lite peng­ar och satte av för att göra stan, vilket var gans­ka fort gjort. En jungman som hette Tyr tog mig med till en pub, där man först inte ville servera mig eftersom jag såg så ung och oför­därvad ut. Men Tyr hade varit med förr – en resa visade det sig – och han lät mycket över­tygande när han sade att på svenska fartyg måste man vara arton år för att få jobb.

Drabbad av kärlek
Vid sidan av att jag blev full blev jag också kär i en ung, något stabil flicka som hette Mary Dowse. Vi pussades bland bråten bakom puben och mitt hjärta brann med en väldig låga.

Kärlek är tydligen starkast när den inte hunnit bli någon vanesak. Egentligen tror jag att det endast är en kemisk och hormonell historia. Kärleken är dessutom lite gement illvillig. Den har väldigt lite sinne för fair play eftersom den klipper till hårdast mot de oerfarna som inte vet hur de skall försvara sig.

Jag hade ingen försvarsmekanism alls. Efter Marys kyssar – mer blöta än heta – svävade jag på de beryktade molnen. Innan Beluna hunnit lämna sin kajplats hade jag redan skickat henne minst tre vykort.

Från Grimsby gick vi till Ghent i Belgien. För att komma till den hamnen måste fartyg gå uppför en flod. Beluna stävade fram mycket sakta en tidig och solig morgon med lots ombord. Jag misskötte mitt arbete, stod bara vid relingen och glodde. Ett nytt land att skrytsamt skriva in i fickalmanackan.

Öl istället för onyttig sprit
Det blev bara två kvällar i Ghent. Efter en begränsad sightseeingtur i stan tillbringade jag båda på en liten hörnkrog ganska nära hamnen. Nu skulle här supas till, dränka all sorg och längtan. Men damen bakom disken klappade mig på kinden och sade på ett slags flamländsk engelska att sprit inte är nyttigt för små sjömansgossar. En liten öl fick jag och resten av tiden serverades Coca-Cola medan jukeboxen spelade en för mig helt obekant musik.

Andra kvällen blev jag varse att detta nog inte var ett så sedesamt kafé som jag trott. Bakom ett grönt draperi i lokalens bortre ända fanns en trappa till övervåningen. Dit gick både vackra och mindre vackra kvinnor tillsammans med män och blev borta en liten stund.

Detta var ju spännande. En alldeles verklig bordell! Lite besviken blev jag också för etablissemanget hade inga likheter med de horhus som beskrivits i böckerna i pappersladan i Hudiksvall.

Jag blev tillfrågad av en dam jag också, men jag var ju kär i Mary så det fick anstå.

Min första tatuering
Så for Beluna hem till Sverige igen, lastade styckegods i en norrlandshamn och seglade med detta till Köpenhamn. Utanför Ta­tovør-Oles i Nyhavn fanns en skylt som visade alla de bilder man kunde få på skinnet om man bara tordes. Jag förstod att en sådan uppoffring skulle visa Mary att mina känslor för henne verkligen var bestående.

Därför lät jag tatuera högra armen med ett hjärta som innehöll hennes namn. Några må­nader senare kom jag till Hull och tog tåget till Grimsby för att uppvakta henne med pre­senter och visa tatueringen.

Då kom hon inte ens ihåg mig. Pojken i hen­nes sällskap hotade mig med stryk om jag inte stack fort som bara fasen.

Jag påminns fortfarande om henne, trots att namnet i banderollen numera är ett enda bludder. Ibland skäms jag för att säga som det var och påstår att det står Mamma på tatueringen.

Trumpet har jag aldrig heller spelat sedan den där första resan som sjöman. Fast jag kom till Köpenhamn lite senare med en annan båt och då såg jag en film som inte hade kommit till Sverige ännu. Filmen hette Tommy Steele Story och den fick mig att köpa en gitarr.

Jag vill inte direkt påstå att denna min första kärlekshistoria knäckte mig, men nog fick mitt ego en törn. När Beluna återkom till Sverige mönstrade jag av och for hem till Hudik. Kuriren hade inget jobb åt mig just då så jag tog ett påhugg på Haakons lager. Det var tungt jobb så efter två, tre dagar stod jag på arbetsförmedlingen igen.

Jobb på Sveakasse
Sveabolagets stolta ångare – sveakassen i sjöfolkmun – Berkel behövde manskap. Jag fick tågbiljett till Gävle och mönstrade på, fast sjölivet inte precis hägrade längre. Kamraterna ombord var en oregerlig hop folk från flera nationer. Som läromästare i spritdrickande var de oslagbara.

Berkel gick ofta på Frankrike. I Rouen skulle det bli inkilningsfest. Jag var yngste man och därmed utsedd till offer. Man lät mig veta att jag skulle tävlingsdricka mot en lettisk matros – en stor, bredaxlad typ med mage som en tunna – och den som först trillade under bordet fick stå för vad alla i besättningen kunde hinka i sig under kvällen.

Olustig tävling ...
Kocken ombord hade själv utsatts för det där ett par resor tidigare. Om det var av hämndlystnad eller för att han på något sätt fattat tycke för sin nya hjälpreda skall vara osagt, men han förklarade att om jag förlorade – vilket var meningen – skulle hela månadslönen ryka. Men han visste också på råd.

Alldeles innan vi gick i land ställde han fram en butelj matolja. Det var snudd på det äckligaste jag varit med om, men jag tvingade i mig det mesta av innehållet.

Inne i den påvra hamnkrogen, som utifrån mest liknade ett skjul av svart korrugerad plåt, satte vi oss, letten och jag, på var sin sida av ett rangligt bord. En flaska sprit och två glas kom fram. Stridens timma var slagen.

Det smakade ingenting. Min mun och hals var täckt av ett lager matolja. Buteljen tömdes och en ny ställdes fram. Letten började vinda med ögonen. Själv var jag opåverkad. Vi hade nästan tömt denna flaska när min motståndare rusade ut för att kräkas. När han kom in igen ville han inte återuppta kampen. Jag hade vunnit.

... med efterräkningar
Fast när jag skulle duka till lunch i manskapsmässen följande dag blev jag plötsligt ohyggligt berusad. Kocken upptäckte vad som hände. Han fick mig att dricka saltvatten och jag spydde som en gris. Så fort kräkningarna upphörde tvingade han i mig mer saltblandat vatten. Till sist hade jag inget kvar i magen. Men kocken var inte nöjd. Han gav mig lavemang också. Sedan bäddade han ner mig i kojen och när jag vaknade fick jag veta att jag hade tur som levde. Så mycket alkohol i en ung kropp var dödligt farligt. Han bad om ursäkt för att han glömt att varna mig kvällen innan, men då var han ju så upptagen av att dricka på lettens bekostnad.

Jag stod bara ut ett par resor med Berkel. Snacket gick att jag var en jäkla bedragare som besegrat en kamrat med ojusta medel. Själv tyckte jag inte att jag gjort något fel. Efter att kocken åkt på stryk en kväll i Bordeaux för att han lärt ut tricket vågade jag inte vara kvar utan mönstrade av i Stockholm.

Per telefon fick jag veta att det inte fanns något hopp om journalistjobb i Hudiksvall. Men sjömansförmedlingen hade arbete åt mig på en båt som skulle till Amerika.

Amerika! Det fick jag bara inte försitta.

En skorv mot Amerika
I Göteborg såg jag m/s Mongolia av Jonstorp för första gången och blev lite förskräckt. Det långa grå skrovet var översållat med märken efter rostknackning. Mycket hade målats över med mönja så det såg ut som om fartyget fått röda hund. Det var tvivelsutan en mycket personlig skorv och jag kom att trivas ombord.

Lasten bestod av Volvobilar som skulle till San Pedro i Kalifornien. Resan började inget vidare. Halvvägs ute på Atlanten råkade vi ut för maskinhaveri och låg och drev i dyningarna. För att vi inte skulle vara sysslolösa beordrade skepparen livbåtsmanöver. Dyningarna var långa och böljade höga. Emellanåt syntes inte fartyget. Det var lätt att föreställa sig vara skeppsbruten på ett öde hav.

De fick igång maskinen igen, men tydligen var det något fel på oljan vi tagit ombord i Göteborg. Kapten ändrade kurs mot Kuba för att bunkra där och en dag i gryningen gled Mongolia in i Havannas hamn som vaktades av urgamla kastell på pirar.

Batistas och maffians Kuba
Fidel Castro fanns någonstans bergen och hade ännu inte hunnit göra så mycket väsen av sig. Kuba regerades av Fulgencio Batista och den amerikanska maffian. Havanna var en öppen stad där allt i stort sett var tillåtet så länge det gav inkomster.

Också Mongolia hade en vänlig kock. Eftersom jag var mässkalle var han min närmaste chef. Troligen kände han det som en plikt att ta hand om den unge spolingen från Hudiksvall. I Havanna skulle han se till att jag blev en fullfjädrad, världsvan libertin.

Och det måste gå undan, för tidigt nästa morgon skulle kosan ställas mot Christobal de Colon i Panama, staden där kölapparna till Panamakanalen delades ut.

Kocken hade varit i Havanna förr så han visste precis var lärdomen skulle inhämtas. Per taxi kom vi i den sammetsmjukt mörka kvällen till ett ställe som hette Casino de Paris. Det var ett slags kombinerad bar, bordell och teater. Först kom man in i baren som var en lång korridor med en bardisk längs hela sträckningen. Där satt mest amerikaner i blommiga, kortärmade skjortor och bermudashorts. Längs väggarna radade unga mörkhyade kvinnor upp sig. Då och då försvann någon av dem en trappa upp med en torsk. Jag drack Cuba Libre och blev på röken. Ju mer jag drack desto vackrare blev flickorna. Men innan jag kom mig för att göra slag i saken började föreställningen inne på teatern.

Ett porrigt föregångsland
Kuba var sannerligen ett föregångsland. Det skulle dröja drygt ett decennium innan man kunde se avancerad striptease, lesbiska föreställningar och live show mellan man och kvinna i det efterblivna Sverige.

Vad som gjorde största intrycket på mig den kvällen var ett nummer med en gigantisk svart kvinna som lät sig bli påsatt av en åsnehingst. Om detta pratade kocken och jag länge efteråt.

Några dagar senare hade Mongolia fått kölappen i Christobal de Colon. Det var många fartyg före oss så besättningen fick tillstånd att gå i land, under förutsättning att vi tog det lugnt med spriten. Även här hade kocken varit förr och nu skulle han ta mig med till en typisk panamensk restaurang.

Märklig matsedel
Han beställde från den omfattande menyn på fullt begriplig sjömansspanska. Det blev en kötträtt som smakade fågel. Till detta serverades ett slags te. På väg ut från krogen stannade jag upp i foajén. Ena väggen var full av små burar och i dem satt de gulligaste apor jag sett. De verkade förstå svenska.

”Titta!” sa jag. ”Den här krogen är ju ett zoo”.

”Vad tror du att du åt alldeles nyss? frågade kocken.

Jag mådde lite illa på väg tillbaka till Mongolia. Min chef försökte trösta mig med att det kunde ha varit värre. En gång var han på en krog i Asien där de också hade apa på matsedeln. Borden hade hål i mitten. Där stacks huvudet på en levande apa upp, skallen fixerades med skruvtvingar och sedan högg kyparen bort den övre delen av hjässan med en skarpslipad machete. Därefter kunde gästerna äta den varma hjärnan med silversked.

Den berättelsen fick mig att tappa matlusten en längre tid och det skulle dröja många år innan jag klarade av att svälja brylépudding.

Däckspersonalen gillade att gå genom Panamakanalen. Under resan kom ett lokalt arbetslag ombord. De hanterade vajrarna som gick från de kantiga järnvägslok som drog båtarna. De kollade också att det fanns fendrar på utsatta ställen.

Frampå dagen kom vi till Gatunsjön som skulle korsas för egen maskin. Medan vi väntade på vår tur hängde man ut en lejdare och flera av de inhyrda hoppade i för att svalka sig. När lunchen var aväten och allting diskat dristade jag mig att fråga om det var tillåtet att bada lite. Det var det. Flera ur besättningen låg redan och plaskade. Vattnet var väldigt varmt så det blev inget långbadande. När jag klättrat upp på däck igen stod en av maskinisterna i drypande badbyxor och pratade med en av de inhyrda. Han nämnde att Atlanten utanför Panama vimlade av hajar. De borde ju kunna simma till Gatunsjön ihop med alla fartygen.

Ingen risk för hajbett
”Det kan de säkert”, svarade lotsaren. ”Men du behöver inte vara rädd för att bli hajbiten här. Risken är minimal.”

”Varför det?”

”Krokodilerna äter upp alla hajar.”

Det tog inte lång stund innan alla badande besättningsmedlemmar var ombord igen. Inte vet jag om panamensaren talade sanning heller. Jag tvivlar, för efteråt stod de i klungor, pekade finger åt oss och hade hjärtligt roligt.

En andra tatuering
Vi kom alla levande fram till San Pedro och de svenska personbilarna vinschades ner på amerikansk mark. Alldeles utanför stan fanns ett jättelikt tivoli där man påstods ha världens högsta berg- och dalbana. Den måste bara testas. Färden i den var givetvis en hisnande upplevelse men det jag minns mest – förutom att stället kryllade av soldater från flottbasen i närheten – var att jag tatuerade mig igen. Ett ankare på vänster underarm. Mary skulle inte ha ensamrätt på min kropp. En annan märklig sak var en man som för fem cents kunde tala om varifrån man kom om man bara yttrade några ord på engelska. Han förklarade raskt att jag var svensk, men sedan var det stopp. Hudiksvall hade han aldrig hört talas om.

Från Kalifornien fortsatte vi till Kanada. I Vancouver låg båten i flera dygn och jag fick flera tillfällen att gå i land. Jag fastnade verkligen för den imponerande, matdoftande, färggranna stadsdel som kallades China Town. Sedan fortsatte Mongolia för att lasta sågat virke i en liten håla som hette Millwax eller nånting och låg vid en flod en bit in från Victoria. Där fanns ingen stad, som jag hoppats, bara ett sågverk och en kaj. Så vi sparade pengar. Virket skulle till New York och den här gången korsade vi Panamanäset nattetid.

Vid framkomsten gapade jag vederbörligen storögt åt Frihetsstatyn. Uppe i facklan hamnade jag så småningom, för det blev tid att turista medan Mongolia lossade vid en kaj i Brooklyn. Empire State Building? Jodå. Och nöjesfältet Cony Island, där mina nerver knäcktes av att hissas upp i ett jättehögt torn och bli nersläppt, bara bromsad av en slags fallskärm. Numera besöker jag ytterst sällan nöjesfält.

Men det bästa i The Big Apple var ändå Radio City Music Hall, en märklig blandning mellan biograf och show­ställe. Där visades då två filmer – Silk Stockings med Cyd Charisse var den ena – och i pausen mellan filmerna dansade ställets världsberömda, ohyggligt synkroniserade balett The Rockettes, som enbart bestod av långbenta damer. Vi som satt på sjätte läkaren eller så på en av etablissemangets 6.200 sittplatser upptäckte dock inga detaljer på benen.

Var det parnevik?
Dessutom dök där upp en mörkklädd man med gitarr, uppbackad av en tremannaorkester. Jag höll på att sätta pop cornen i halsen.

Elvis Presley!

Världens störste rockidol.

Jag skröt länge med att ha sett honom. Men för några år sedan skulle jag skriva en artikel om fenomenet från Tupelo, och då lärde jag att just när jag såg honom i New York befann han sig på turné långt nere i Sydstaterna.

Den som sjöng för oss var nog Bosse Parnevik.

Från New York gick vi på lätten till Newport News i Virginia, lastade kol och for hem. Nu hade jag sett nog av vatten ett tag och satte mig på tåget till Hudik.

Himlafenomen över Järbo
Kuriren hade ett litet påhugg åt mig, men det blev kortvarigt. Pengarna tröt. Sjön fick bli räddningen igen. Innan beckbyxan drogs på reste jag till Järbo i Gästrikland för att besöka en av mina farbröder och hans familj. Anledningen har jag glömt men det kan knappast ha att göra med att han ägde en cementfabrik. Att jag alls minns detta beror på att jag under vistelsen i Järbo uppmärksammade ett ovant himlafenomen. Lördagen 5 november 1957 kunde tidningarna berätta om hur ryssarna dagen innan skickat upp en satellit i rymden. Den hette Sputnik – som betyder resekamrat eller följeslagare. Det var ett aluminiumklot med 58 cm diameter och fyra antenner på 2,4–2,9 meter. Avsikten var att mäta densiteten i atmosfärens övre lager och så hade det något med överföring av radiosignaler i jonosfären att göra. Vad den mest ställde till med, innan batterierna tog slut och mackapären avled tre veckor senare, var att starta något som kom att kallas rymdkapplöpning.

Sista jobbet som sjöman
Jag mönstrade på en liten skuta. Här tänker jag inte, av skäl som kanske framgår, berätta dess namn. Jag blev inskriven som kockstuert. Personalbristen måste ha varit svår, för varken som matlagare eller administratör var jag någon stjärna. Alla utom kapten – som var delägare i rederiet – gillade dock min kokkonst. Jag klarade bara av att koka potatis, steka fläskkotletter eller annat kött och till nöds åstadkomma brunsås. Denna diet höll på att knäcka redarens ekonomi. När vi lastade cement i Grönhögen kom skepparen in i köket och dängde en kokbok i diskbänken.

”Närmaste veckan vill jag bara se lappskojs och grönsakssoppa på bordet”, sa han.

Cementen skulle till det östra Tyskland som förkortades DDR. Tristare ställe än denna namnlösa hamn har jag aldrig sett. Runt hamnbassängen låg taggtråd som på ett slagfält. Förutom några omålade magasin fanns bara ett hus som inrymde Volkspolizeis lokaler och en kneipe i en låg tegelbyggnad. Cementen togs i land med båtens ångvinsch och kärrades trankilt in i magasinen av ointresserade stuveriarbetare. De fick inte prata med oss utlänningar. Om man tilltalade någon av dem tittade han bara bort.

Exakta order
Det var på minuten när bestämt när vi fick lägga till vid kajen och lika exakt skulle fartyget lägga loss. För vår del tjugo i sex nästa morgon. Då skulle lotsen gå ombord, maskinen vara igång och förtöjningarna lossas.

Tyvärr besökte skepparen, styrman, matrosen, maskinisten och jag kneipen i tegelhuset. Sortimentet var begränsat. Öl, kaffe som smakade konstigt och tolvstjärnig konjak var vad som fanns. Ingen svensk hembrännare skulle godkänna en produkt med samma smak som tolvstjärnig östtysk konjak. Jag drack en öl och gick och lade mig. Det gjorde inte de övriga.

När lotsen bankade på nästa morgon var de fortfarande skitfulla. Vi fick ut båtfan från kaj och styrde ut mot Östersjön. Så fort lotsen lämnat gick skepparen till kojs. Matrosen orkade inte heller mer. Eftersom jag skött mig kvällen innan blev jag anmodad att ta ratten. Styrman gjorde mig sällskap i styrhytten. Vi skulle hålla rak kurs, sa han, och det gjorde jag. Därefter gick han ut och kräktes och sedan somnade han vid sjökortet. Det gick en timme och det gick två, kanske tre. Jag höll kursen.

Rak och livsfarlig kurs
Plötsligt började det blinka på havet framför båten. En bojfyr. Det hade jag inte hört något om så jag ruskade liv i styrman. Han tittade på klockan och stora kallsvettsdroppar sköt fram i pannan.

”Har du styrt samma kurs hela tiden?” frågade han hest.

”Jag fick ju order om det.”

”Gode Gud, vi skulle ha vikt av för mycket mer än en timme sen. Det är försynen som gjort att vi fått leva att se den bojen!”

Kapten hämtades och kom upp, vit som lärft. Nu var han nästan nykter. Sammanbitet tog han rodret. Matrosen purrades och fick ligga utkik på backen. Jag begrep ingenting.

Först på eftermiddagen kröp det fram. Jag hade styrt fartyget rakt igenom ett minfält. Styrman skulle ha beordrat mig att gira in på ny kurs i en minröjd farled, men somnade ifrån alltsammans.

Mutad att hålla tyst
Jag bad att få bli avmönstrad så fort vi kom till svensk hamn. Skepparen sa att det gick han med på, och om jag lovade att inte säga ett knyst om vad som hänt skulle jag få tusen spänn.

Jag tog tusenlappen och har varit tyst om saken fram till nu.

Men det skulle dröja lite innan jag kunde mönstra av. Någonstans i närheten av Bornholmsgattet kom radioorder att vi skulle gå till Danmark och ta ombord en last till Sandefjord i Norge. Så skedde. Fram till hemresan därifrån hade jag klarat mig undan fler sjösjukor, men i stormen på Skagerack var det dags igen. När vi äntligen fäst trossarna vid kajen i Kristianopel tog jag min väska och sade farväl.

Sedan dess har min sjöfart endast skett med passagerarfärja.

Berest men snart pank
Nu var jag 17 år och utan jämförelse den mest bereste i familjen. Fast jag var arbetslös och min tusenlapp räckte inte så länge fast den var väldigt skattefri.

Ännu var inte Centralskolan i Hälsingtuna riven, men den stod tom. Från England hade det kommit en musikstil som kallades skiffle. Lonnie Donegan var dess profet och i hans efterföljd bildades skiffelgrupper lite överallt. Sättningen brukade vara ett par gitarrer, hemgjord bas av kvastskaft eller så och tvättbräde. Jag ägde en gitarr och kunde några durackord. Det räckte för att bilda band och sikta mot stjärnorna. Vi var några grabbar som repeterade i Centralskolan, men mest satt vi i mitt rum hos morfar och mormor och diskuterade den oundvikliga berömmelsen.

En av kompisarna hade egen moped (själv fick jag nöja mig med att låna morfars när den inte var upptagen) och en kväll kom han och hade en bag med sig. När vi spelat lite på tu man hand och troligen dragit upp riktlinjerna för vår USA-turné, bad han att få ställa in sin bag i skrubben på vinden.

Dömd för häleri
Veckan efter kom polisen. Jag förhördes om mitt samröre med denne mopedburne musikerkamrat och de ville veta om han förvarade något hos mig. Bagen i skrubben kom fram. Det visade sig att den innehöll verktyg, bland annat en hel hylsnyckelsats som kunde härledas till ett inbrott i en verkstad i Hudiksvall. Gudskelov hade jag alibi för inbrottstillfället, men jag kunde inte slippa undan misstankar för häleri. Det hjälpte inte hur mycket jag svor på att bagens innehåll varit okänt för mig. En dag kallades jag till Hudiksvalls Tingsrätt, där jag för mitt svåra brott dömdes till villkorlig dom med övervakning.

Kanske var detta den gudomliga konsekvensen av att jag aldrig åkt fast för min smuggling. En annan konsekvens var att skiffelgruppen splittrades. Men jag gav inte upp musikerdrömmarna helt, utan lärde mig också ett par moll­ackord.

Någon nöd led jag inte. Jag hade bostad och om jag blev hungrig fanns alltid mormor till hands. Men jag skämdes över att inte kunna försörja mig själv. Så det blev arbetsförmedlingen. Där såg man i handlingarna att jag var befaren sjöman. Lotsstationen på Hölick sökte ett lotsbiträde. Det borde passa mig.

Lotsbiträde – sjön ur annat perspektiv
Detta tilltalade min äventyrslusta. I svåra stormar skulle den hjältemodige Genberg rädda fartyg i sjönöd. Jag kom till den rödmålade lotsbyggnaden intill fyren på Hölick, fick ett skåp och del i kylskåpet, och fann att mina arbetsuppgifter inskränkte sig till att bevaka radarn. Det var alltid vackert väder, åtminstone alltid lugnt väder, så jag satt i det inglasade utkikstornet, klinkade lite på gitarren eller lyssnade på radio. Det gick att få in Radio Nord, den rebelliska och sedermera avrättade radiostation som gungade på böljorna och försåg alla som kunde höra med lätt musik och reklam.

Anställningen var bara tillfällig. Efter ett par månader var jag tillbaka i stan och fick en del uppdrag åt Kuriren. Ibland var jag rättegångsreferent och det var lite genant att se de nämndemän som straffat hälaren undrande titta på den nye skribenten. Kuriren fick också en del klagomål på att de artiklar som infördes alltför mycket poängterade försvarets åsikter.

Börjar skriva noveller
Sputnik måste ha satt lite fler griller i min skalle. Jag började gilla science fiction och läste tidningarna Häpna och Galaxy med väldigt intresse. Novellerna i dem handlade om rymden och om människor (?) av olika format som dök upp på jorden. För det mesta gick det illa för dem, mest beroende på jordvarelserna okunnighet. Det var intressanta ämnen, tyckte jag, och började skriva små noveller i samma stil. Dessa skickade jag in till de båda sf-tidkrifterna men fick aldrig svar. För något år sedan hittade jag ett par av dem i en gammal koffert. Man kan säga att tanken var god, men utförandet tveksamt.

Jag hade alltid gillat jazz, fast sedan min trumpet försvann i böljorna, var hoppet om en Armstrong-karriär grusat. Emellertid hörde jag till eldsjälarna (jo, det måste vara sant, för det stod så i Hudiksvalls Nyheter) när jazzklubben Jaznie – så döpt efter de nio medlemmarna – bildades i stan och genast kom med i Svenska Jazzklubbars Riksförbunds matrikel. I Hudik fanns många duktiga musiker: trumslagaren Janken Westin, trumpetaren Kalle Strandell, gitarristen Kurt Jonsson och dragspelaren Sören Rydgren för att bara nämna några. Lokaltidningarna ställde sig ganska kallsinniga till musikformen. Men när jag, troligen inte på styrelsens vägnar, gick ut med förslaget att det borde spelas jazz i kyrkan, tog det, om uttrycket ursäktas, hus i helsike. Prästerskapet rasade, stadens kulturetablissemang varnade för förflackningen och jag hängdes ut som ett slags Anti­­krist. Familjen tog detta hårt. Jag hade skämt ut dem igen.

Vändning på väg fixar körkortet
Fast det var inte så dumt för min egen PR. Jag fick hoppa in allt oftare hos Kuriren. För pengarna tog jag körkort. Det var inte så svårt 1958, den saken framstod klart för mig när min dotter Helena skulle ta sitt 1997. I läroboken hon kom hem med begrep jag inte ens förordet. Jag var med när hon körde upp. Det tog en hel timme. Själv fick jag mitt körkort efter att ha lyckats med vändning på väg på Kungsgatan utanför Hudiksvalls lasarett. Under de få körlektionerna kunde man möta både en och två hästskjutsar. Det måste man numera till High Chaparrall för att få uppleva.

Som körkortsinnehavare blev jag populär. Någon lånade pappas bil och jag cruisade raggarstråket, som till största delen var Storgatan. Där gick flickorna i upptuperat hår och vinglade på höga klackar. Vi försökte få in dem i bilen för lite hångel och annat hallabaloo i baksätet, men misslyckades ständigt. Hudiksvall var tyvärr inte någon syndens stad. Vi raggare måste trösta oss med en kokt med bröd från Kanalkiosken.

Ibland for vi till Söderhamn för att ragga och det var lika illa där. Fast Ljusdal var sämst. I Hudik, Söderhamn och Bollnäs kostade en kokt korv med bröd, senap och ketchup en krona. I Ljusdal var priset en och tio och då fanns det inte alltid ketchup heller.

Synden vi trängtade efter befann sig alltså inte i Hälsingland.

”Vi måste till Stockholm”, slog vi fast.

På biografen Rita hade vi sett filmen Raggare med Ernst-Hugo Järegård och förstod att i huvudstaden gick det annorlunda till. Men den förälder var inte född som lånade ut sin bil till en sådan resa.

En kvartett kåta ynglingar snackade ihop sig på Kafé Wasa och så började vi lusläsa bilannonser. Vi fastnade för en Dodge av 1938 års modell, ett svart spektakel som liknade ett uthus, hade vev där fram, osynkroniserad växellåda och ventiler som lät som en jackpot i Las Vegas.

Men priset var bra. 350 kronor. När vi skrapat ihop alla våra samlade tillgångar låg det 175 spänn på bordet. Var avbetalning möjlig? Bilhandlaren ratade omedelbart mig som kund, men farsan till en av killarna satt i chefsställning på Sundins skidfabrik. Denne högtstående son fick skriva på kontraktet.

Osande färd mot huvudstaden
Nu var den samlade kassan nästan tömd. Hur få ihop stålar till soppa? Bensin var dyrt. För en krona fick man inte mer än ett par liter. Dodgen drog 2,5 liter milen och en hel del olja dessutom, för den hade slitit hårt som taxi i Jättendal.

Vi fann på råd. I moderna bilar finns inte den finess vi utnyttjade. Dodgens motor gick nästan lika bra på fotogen som på bensin, bara maskineriet var varmt. Det var visserligen ett förbjudet bränsle, men nöden har ingen lag. Bagageutrymmet fylldes med fotogendunkar, sedan tankade vi två liter blyat (annat fanns ju inte) och lät motorn gå en stund ute vid södra utfarten innan vi fyllde på med fotogen. Det fungerade perfekt. Ur avgasröret for blåaktig rök som en doftande jetstråle, men bilen gick även om effekten ströps med en tredjedel.

Vid den gamla spökherrgården i Axmarbruk fick vi vår första punka. Men motorn startade snällt igen efter en sup bensin rätt in i förgasaren. I Upplands Väsby fanns en bensinstation med övernattningsrum. Där satte vi upp vårt högkvarter, bland tvåvåningssängar med grön galonklädsel och hemvävd trasmatta på golvet.

Fotogenen hade räckt precis. Nu fyllde vi på riktig bensin för att inte åka fast för skattebrott i det polistäta Stockholm.

Tji ragg, naturligtvis
Huvudstadens mottagande lämnade en hel del att önska. Längs Sveavägen och Kungsgatan gled raggarna fram i långa, slanka, kromblänkande amerikanare. Vår Dodge blev utskrattad och när vi försökte konversera trottoarernas unga damer på vår breda hälsingska utsattes också vi för spott och spe.

Tidigare än tänkt gick vi till kojs på galonmadrasserna och nästa morgon åkte vi fotogenosande åter till Hudiksvall. Där ljög vi friskt om våra upplevelser.

Nu ville jag ha en egen bil. Jag sparade så mycket som gick av arvodena från Kuriren. Dessutom tjänade jag lite extra på att skriva jazzkrönikor för Söderhamns Tidning, salig i åminnelse. En dag kunde jag besöka källargaraget där jag sett en snygg kärra till ett för mig passande pris. Bilen såg nästan ut som en av de amerikanare som raggarna i Stockholm hade. Fast bilförsäljaren påstod att den här kom från Holland. Sätena var mörkröda, mjuka som de finaste biograffåtöljer, och en extra finess var, sade bilhandlaren, att det fanns både gaspedal och handgas.

En egen skrothög
Jag betalade, fick kvitto och den första provturen på egna hjul gick till Iggesund – en hel mil bort. Där vände jag för att åka hem och stoltsera med underverket. I Idenor, strax utanför Hudik, rasslade det till och blev tvärstopp. Hela drivlinan hade gått åt fanders. En snäll bonde spände för sin häst och jag fick bilen bogserad tillbaka till affären som jag lämnat en stund innan. Här var det inte tal om att få lämna tillbaka skrothögen. Jag hade köpt bilen i befintligt skick – det stod tydligt på kvittot – så jag hade mig själv att skylla.

Nu försökte jag spela ut pressens betydelse, men bilhandlaren skrattade bara och menade att Kurirens ledning minsann inte skulle tillåta att någon spoling skrev illa om en så stor annonsör. Jag förstod att han hade rätt i det. Den fria pressen har aldrig stått fri när det handlar om ekonomi. Men mina kompisar på redaktionen i Hudik slog de kloka huvudena samman. Bara några dagar senare startade en artikelserie om landskapets bilism. Folk intervjuades om sina fordon och fick berömma eller fördöma affärerna som sålt dem. En affär i Edsbyn som hårt hävdat klausulen om ”i befintligt skick” blev särskilt illa åtgången. Dagen efter hände samma sak med en handlare i södra Hälsingland, jag tror det var Kilafors.

Pressens makt
Då ringde karlen som sålt holländaren till mig och ville resonera. Jag fick tillbaka större delen av min insats och när artiklarna började handla om Hudiksvall var åtminstone ett reportage kortare än det varit från början.

Nu var jag gammal nog att få gå på krogen och hade också råd eftersom jag saknade bil. Oftast frekventerade jag Hörnan där det var dans på torsdagarna. Foxtrot, slowfox och stilla vals hanterade jag ganska hyggligt. Spelades annat kunde jag ägna mig åt gin och Grappo. Torsdagsdanserna kunde också resultera i sexuella efterspel, vilket inte var det sämsta. Blev det inget mådde man ändå bra av att lyssna till Hörnans oftast förekommande orkester, John-Åkes. Mellan danslåtarna spelade de en hel del jazz. John-Åke Karlsson själv spelade härlig swing på dragspel och när Kurt Jonsson körde ett gitarrsolo spetsade jag öronen. Jag blev inte alls förvånad när den killen sedermera värvades till ett känt stockholmsband.

Stadshotellet hade också dans minst en gång i veckan. Där träffade jag en tjej som alldeles förvred huvudet på mig. Hon hette Britt-Marie Ljuslin och det allra bästa med henne var att hon gillade mig också.

Gitarrist i skiffelgrupp
Vid det här laget var jag med i en skiffelgrupp igen. Den kallades Midnight Skifflers. Medlemmar var förutom jag Gun-Britt ”Samba” Larsson, Olle Eriksson och Håkan Alsén. Vi hann med några framträdanden runt om i Hälsingland. Av dessa minns jag egentligen bara två. Det ena var en katastrofal spelning i läroverkets aula i Hudiksvall, där akustiken gjorde att bara trummorna hördes. Ortspressen skrev om ”fräscht och friskt spel” vilket fick mig att förmoda att de stödde sig på arrangörernas uppgifter. En annan gång var vi på Hallbofesten, en av dessa typiskt hälsingska tredagarstillställningar ute i klorofyllen, som lockade tältare, törstiga, bråkmakare och barnfamiljer på dagsutflykt. Samt alla som älskade Fredlunds kålsoppa. Jag hade en ny, röd, pärlemorglittrande elgitarr av märket Hagström, med tillhörande lånad förstärkare. När jag kopplat in den och slog första ackordet lät det hur ostämt som helst. Vi hade kommit dit dagen innan, legat i tält och det regnade på natten. Alla musikinstrument hade slagit sig. De gick bara inte att stämma. Det blev a capella till trumkomp och jag försökte showa med fantasiackord på min urkopplade planka. Alltsammans räddades av att ett par killar började slåss om en tjej framför scenen och det gav oss anledning att avbryta. Jag är dem evigt tacksam och hoppas att båda fick henne.

Ett tivoli kom till stan och annonserade efter folk med körkort. Det hade ju jag. När jag pratade med ägaren om lön och sådant lät det som om jag skulle kunna bli miljonär på en kvart. Ett sådant tillfälle ville jag inte försitta.

Fast hemma hade man nu börjat förlika sig med att de hade en skrivare i släkten och de varnade mig för att ge mig på nya saker hela tiden. Jag skulle bli betraktad som en hoppjerka, något av det värsta som fanns på svensk arbetsmarknad. Detta hände sig innan flexibilitet blev ett honnörsord. Fan vet om ordet ens var uppfunnet.

Ett nytt yrke
Min bana som tivoliarbetare började på Dellenbaden i Delsbo. Vi slog upp stånd av olika slag, monterade ihop karusellen och därefter hamnade jag i skjutbanan. Gevären gick inte att skjuta prick med för ägaren hade knackat lite på både sikte och korn. Britt-Marie besökte festplatsen och sköt en misslyckad serie. Pilarna satt i tältduken, men i reklamsyfte, eller kanske i något annat syfte, vann hon en liten plyschbjörn. Lönen var provisionsbaserad, så denna första dag tjänade jag tre kronor. Drömmen om att bli miljonär förbleknade något. Nästa dag gav lite mer.

”Det här är ingen bra plats”, sa ägaren. ”Det blir bättre i Dalarna. Där vet folk hur man roar sig.”

Vi rev, lastade bilarna och jag körde en av dem till Grythyttan, dit vi kom nästa morgon. I spöregn byggde vi upp tivolit igen. Karusellen fungerade inte och reservdel saknades. Ett par, tre kronor i förtjänst, kålsoppa (sämre än Fredlunds) till middag och sovplats i ett blött tält. Nästa dag forsade regnet ner. Skjutbanan drog in 50 öre. Jag fick nog och liftade hem.

Midnight Skifflers hade heller inga jobb. Jag föreslog att jag skulle sluta som gitarrist och sångare och bli gruppens manager i stället. Ett par spelningar lyckades jag fixa men sedan rann också det ut i sanden.

Britt-Marie bodde hos släkten i Njutånger. Jag brukade hälsa på henne där och självklart blev jag retad för att det var just i den orten jag varit. ”Har du mycket att ångra, va?” Det tyckte jag inte och dessutom tog jag reda på att namnet inte alls hade att göra med ångrande av njutning. Ånger kommer från det gamla ordet anger, som betyder havsvik och finns i många ortnamn och minst ett landskapsnamn. Njuta betyder fånga. I det här fallet fångade man mycket fisk i havsviken. Laxfisket var fortfarande viktigt för njutångersborna på 50-talet.

Jag fick veta att Njutånger minsann var känt ute i världen. Där hade det bott en gubbe som hette Emil Östlin. Han for till Amerika och bytte namn till Sigfrid Thor. Där blev han Hollywoodstjärna men sedan han dog och hamnade i jorden på Njut­ångers kyrkogård blev han Emil Östlin igen.

På ö med dam och skrivmaskin
Britt-Marie hade fått låna en stuga på Prackskär i Njut­ångers skärgård. Hennes hyresvärd körde oss dit med båt och lovade hämta oss om en vecka, tio dagar. Vi hade proviant så det räckte och jag släpade med min gamla skrivmaskin.

Huset hade pump på gården och en vind fylld med gamla tidningar. Vi skulle inte bli sysslolösa, i synnerhet som också ung kärlek fanns med i spelet. En del av tidningarna på vinden var av den sort som då kallades pornografiska. Novellerna i dem ansågs skadligt upphetsande. I dag skulle alla refuseras i Kamratposten och Vecko-Revyn som alltför tama.

Jag prövade på att skriva i den stilen. Så fort det hettade till måste man avbryta med tre punkter … Vi satt i köket. Jag skrev och vi asgarvade åt resultatet. När båten till sist hämtade oss hade jag cirka ett dussin sådana noveller klara, plus ett par i den äventyrligare stil som kanske skulle passa för Lektyr. Jag postade dem till respektive adresser och till min förvåning och belåtenhet antogs alla utom en. Porrbladen betalade 25 kronor styck och från Lektyr kom 75 kronor. En historia om en slädfärd genom Sibirien fick jag tillbaka tillsammans med ett brev där redaktören förklarade att de just köpt en liknande av Finn Rideland, som dock förlagt sin till Alaska.

Jag skulle säkert ha fortsatt på den inslagna vägen om jag inte träffat Månstedt. Ja, han hette inte så egentligen, men om somligt vill jag vara lite diskret.

Privatshaufför i glasbranschen
Månstedt sålde dricksglas till kaféer och serveringar i stora delar av Norrland. Glasen inhandlade han nere i det småländska glasriket, packade in så mycket det någonsin gick i den gamla grå Duetten och började nasa. Nu hade han, av skäl som han inte gick närmare in på, blivit av med körkortet. Kunde jag möjligen? Mot lön och mat och logi?

Visst kunde jag. Britt-Marie blev visserligen inte glad, men om det verkligen var detta jag ville göra med mitt liv så …

Första lasten inköptes (och precis som i hästhandlarkretsar var det bara kontanter som räknades) i Kosta, dit vi kom en tidig morgon. Medan min chef gjorde upp affären sov jag i Volvon, vilket behövdes efter en halv dags och en hel natts körning från Hudiksvall.

Det blev ingen lång vila för nu skulle vi till Dalarna. Längs vägen låg kaféerna tätt och vi missade inte ett enda. Månstedt kunde inte nog berömma styrkan i sina ”stålhär­da­de” produkter. När han släppte ett glas i golvet från en meters höjd höll det för det mesta. Om det gick sönder fanns det alltid något att skylla på. En sten på golvet var det nog – och likt en palmerande trollkonstnär kunde han alltid visa fram en sådan, eller något annat som kunde anses som Guds eller Djävulens verk.

Stenkaka för boogieövning
Hotell Tellberg köpte de sista glasen i bilen och därför övernattade vi också där. Jag hade väl aldrig sett sådan lyx i Dalarna. Detta klådde tusenfalt det våta tältet i Grythyttan. Där fanns till och med en radiogrammofon med skivväxlare för 78:or. I skivsamlingen hittade jag en inspelning av Guitar Boogie med Arthur Smith. Efter att ha samlat mod (och tittat i plånboken) frågade jag portieren om skivan var till salu. Det var den egentligen inte, men eftersom det varken var en skiva med Jularbo eller Snoddas så kunde han ju alltid titta bort en stund.

Stenkakan hamnade i min väska och jag övade gitarrspel efter den. Fast hur jag än bar mig åt spelade Smith fortare – och dessutom rätt.

Nästa resa hamnade vi ända uppe i Östersund innan all last var lossad. Jag märkte att Månstedt allt oftare ville att jag skulle parkera utanför olika Systembolagsbutiker, men däremot såg jag aldrig att han drack. Tydligen smygsöp han och klarade av att verka nykter även när han var lummig.

Vi gjorde ytterligare en sväng ner till Kosta. Det låter kanske inte så märkvärdigt för en nutida bilist, men i slutet av 50-talet var asfalterade vägar nästan en sevärdhet. Punkteringar hörde till rutinen, men var billigare att hantera än nu, eftersom snart sagt varje bensinstation också hade vulkverkstad. Det där med djupa mönster på däcken var inte heller så noga. Blankslitet dög så länge det höll. Däremot behövde man inte trötta ut sig med att tanka. Självbetjäning var inte uppfunnet än. Så fort man kört in på en mack kom en kille i uniformsmössa med bensinbolagets emblem ut, gjorde honnör, fyllde tanken med önskad mängd bensin och kollade olja och vatten utan att man behövde be om det. Som grädde på moset fick man rutorna tvättade. No charge, förutom för bensin och olja.

Däremot fanns just inget annat att köpa. En del av de mycket välsorterade bensinstationerna kunde ha en varuautomat som väggprydnad. Mot en slant i myntinkastet kunde man få en bulle, en bit korv eller en chokladkaka. Kvällstidningar och sånt krafs fanns i kiosken.

Nu var det dags att avverka sträckan Sundsvall–Öster­sund. När vi kom upp till Medelpad visade det sig att Månstedt fått konkurrens. En person som sålde Duralex­glas låg före oss i spåret och han hade exakt samma försäljningsargument som vi.

Krossa det okrossbara
Månstedt tog saken märkvärdigt lugnt. Han bad att få titta närmare på dessa nyss inköpta, okrossbara glas.

”Jo, de här ser ut att vara väldigt bra”, berömde han och höll upp det mot ljuset, vände och vred. ”Men helt okrossbara …?”

Så knäppte han till med ett finger och glaset förvandlades till små flingor som singlade ner till golvet.

Efteråt berättade Månstedt stolt och förtroligt för mig om hur han burit sig åt. Glaset hade en ytterst svag skärningspunkt som man kunde hitta genom att hålla det i en speciell vinkel mot ljuset. Sedan behövdes nästan ingen kraft alls för att paja det.

Ingen kaféägare vågade servera drycker i kärl som hux flux kunde förvandlas till glasmjöl i kundens hand. Vi sålde som aldrig förr. Det krävdes två resor ner till Småland för att täcka efterfrågan i Y län.

När en chaufför blir trött
Fast jag följde inte med ända fram till det lyckliga slutet. Vi åkte från Brunflo till Kosta efter att ha sålt glas en hel dag. Månstedt piskade på mig, för det gällde att smida medan järnet var varmt. På väg tillbaka upp genom landet blev jag oerhört trött. Ett par punkteringar i Västervik och nära Södertälje gjorde inte saken bättre. Långt in på natten passerades Söderhamn, men då såg jag redan tre vägbanor framför mig. Månstedt hade slumrat till då och då, men så fort han var vaken sjöng han Taubevisor för full hals för att pigga upp mig. Jag lyckades komma ända innanför skyltarna som berättade att vi var i Hudiksvall. Då tog det stopp. Alla krafter var slut. Jag körde in på planen framför kiosken vid södra utfarten. Troligen sov jag innan bilen ens stannat.

Månstedt bodde 300 meter längre fram och nu fick han släpa sig dit till fots. Jag sov i fyra, fem timmar och körde sedan hem till honom, såg till att han vaknade och krävde att få en dag ledigt för att ta igen mig. Det gick han med på, men han vägrade att betala min lön för den senaste veckan.

Jag fattade efter ett tag att han supit upp förtjänsten. Nu blev jag riktigt arg, faktiskt, för det logi som utlovats hade mest blivit en slummer då och då i bilen och maten hade oftast bestått av kaffe och kanelbulle på något av de fik där vi sålt glas.

Eftersom jag förstod att chansen att få ut några pengar var minimal, slutade jag med tio sekunders varsel.

Jag hade ju så det räckte till bussbiljetten hem.

Sålde reportage
För att snabbt få ihop pengar till röka och fika skrev jag i hast ihop några reportage som Kuriren sedan inte ville ha. Däremot trycktes de i Hudiksvalls-Tidningen. Till deras redaktion i Hudiksvall hade man införskaffat sin redaktör från Harmånger. Han hette Håkan Olsson och var trevlig att umgås med fast han var övertygad och organiserad nykterist.

Fast tidningsjobb verkade åter omöjligt att få och blotta tanken att försörja sig som frilans i en småstad var löjlig. Återigen kom min erfarenhet som nästan jorden runtfarare till nytta. Hudiksvalls hamn behövde muddras.

Ett stort paternosterverk bogserades dit tillsammans med ett antal pråmar. Det var Skånska Cement som fått entreprenaden och de behövde folk till pråmarna. Mudderverket kördes i treskift och jag gick på tio på kvällen och jobbade till sex på morgonen.

Pråmskeppare
Paternosterverkets skopor lyfte lera och mycket annat skojigt från hamnens botten och lämnade av allt i en ränna som mynnade ut över lastrummet till en pråm. Det klafsade, slafsade och stänkte när utrymmet fylldes. Så fort pråmen var färdiglastad drogs den ut mot djupt vatten mellan Kastellholmen och Håsta sågverk. Där följde den intressantaste arbetsuppgiften för besättningsmannen, det vill säga jag. Spärren lossades och bottenluckorna slogs upp till vidöppet läge. Det lät skojigt när lera, barnvagnar och troligen stulna cyklar försvann ner i djupet. Jag kan tänka mig att Hans Alfredson eller Tage Danielsson arbetat på mudderpråm och där fått idén till dialogen om glurplådorna.

Det var inte möjligt för besättningsmannen att länge njuta av ljudeffekterna. Nu skulle bottenluckorna stängas. Ombord fanns ett slags spel med ett hjul som innehöll tre dussin hack. Man stack sitt spett i ett hack, tryckte till och luckorna rörde sig någon decimeter. Femtioelva svettiga tag senare var bottenöppningen tillsluten och pråmen tillbaka vid mudderverket. Rast? Icke, sa Nicke. Nästa pråm var redan full och skulle tömmas. Vila och ta ett bloss fick man göra på väg ut till avskrädesdjupet.

I Hudiksvall fanns fastighetsmäklare Lif som hade den driftige sonen Lennart som påläggskalv i firman. Med honom hade jag pratat några gånger, skrutit lite om de konstiga djur jag ätit som sjöman. Kanske var det därför han en dag frågade om jag kunde ta hand om hans nyöppnade zoologiska affär ”öst på stan”.

Dubblering som zoo-föreständare
Han visade stolt lokalerna. Ett stort rum innanför entrén med akvarier längs väggar, burar med fåglar och gnagare längs den andra och en hylla med olika sorters djurmat bakom den lilla disken med kassaapparat. Bakom affären fanns ett litet omodernt pentry och en toalett med tvättställ.

När han förklarade att jag bara behövde hålla öppet mellan tio och sex med en timmes lunchstängt slog jag till. Nu behövde jag inte längre åka ända till Hälsingtuna för att krypa i säng efter arbetsnattens slut. Jag satte upp några mörka tygstycken från akvariehyllan ner till golvet, och med madrass, kudde och filt blev gömman ett utmärkt sovrum. Det gick att byta om i pentryt medan morgonkaffet puttrade på plattan och eftersom toaletten var stor nog att rymma en plåtbalja var det hygieniska räddat.

Nu tömde jag muddermassor om nätterna, sov en stund under akvarierna och sålde undulater, ciklider, hamstrar och fågelfrö på dagtid.

Misskötte kärlekslivet
Självklart misskötte jag mitt förhållande med Britt-Marie. Ändå blev jag lite förvånad – för att inte säga arg och bitter – när hon en dag gjorde slut. Hon hade träffat Håkan Olsson en del och nu var hon kär i honom. Han hade till och med friat, något som jag tydligen inte ens funderat på.

Men jag tog nederlaget som en man, grät bara en liten skvätt i hemligaste hemlighet, precis som man skulle göra.

Att skaffa en ny tjej var lättare sagt än gjort för den som jobbade nattskift och dessutom hade ett dagligt arbete att sköta. Men muddringar varar icke för evigt. Snart var all bottenskit flyttad och det fanns ingen anledning för paternosterverket att stanna kvar.

Nu hade jag bara ett jobb och det började också bli lite osäkert eftersom hudiksvallsborna inte köpte djur i önskvärd utsträckning.

Min räddning blev att mudderverket inte klarat av att få bort alla stora stenar i den inre hamnen. Det stack upp små grynnor någon decimeter eller så ur bottnen, vassa bumlingar som om oturen var framme skulle kunna göra hål i en fartygsbotten. Hamnstyrelsen beställde ramning och sprängning.

Till stan kom dykaren Kalle från Småland, en man med kunskap om hur sådana arbeten gick till, och han behövde en assistent. Lönen var hyfsad och jag skulle enbart jobba dagtid. Nu hade jag ett gott skäl att säga upp mig från djuraffären och jag tror inte att Lennart tog särskilt illa upp. Han slog igen butiken kort därefter.

Hur man sköter en dykare
Titeln dykarskötare tilltalade den mjukare delen av min personlighet. Ordet antydde ompyssling och tröstande i svåra stunder. Några svåra stunder kom aldrig. Kalle från Småland var en glad skit med oemotståndlig låt-gå-attityd. Mitt jobb var att se till att han kom i sin dykardräkt, att hjälmen satt tätt och att han fick luft därnere på havets botten. Luftpumpen var handdriven och rätt tung att hantera. Men de senaste årens kroppsarbete hade gjort mig ganska stark. Nu var jag mager och senig, inte alls som den fetknopp som blivit sist på 60 meter.

Ramningen var en intressant procedur som byggde på ganska enkla principer. Hamnen delades in i sektioner. Kalle och jag hade högkvarter och arbetsplats på en relativt bred träpråm. I för och akter fanns rep spända till kajerna. Dessa skulle hålla oss inom rätt sektion. Under pråmen hängde en järnvägsskena i våg, precis så långt ner som hamnen måste vara djup. Med repet drog vi oss sakta fram över sektionen. Ibland sa det klang i rälsen och då måste dykaren ner och korta av den sten som stack upp.

För det mesta krävdes bara en insats med pneumatisk borr, men somliga stenar behövde sprängas sönder. Då flöt det upp en hel del fisk. De bästa tog vi hand om i stekpannan inne i hamnmagasinet där omklädningsrummet fanns. Skräpfisken brukade vi samla ihop och lägga på kajen. Det blev ett katternas paradis. Det var kul att se stans alla katter komma skuttande så fort de hörde den dämpade dynamitknallen.

Truckförare i Sandviken
Till sist var hamnens botten slät som en barnrumpa och jag måste traska till arbetsförmedlingen igen. Personalen där skickade mig omedelbart till Sandviken där järnverket hade behov av truckförare. Jag fick ett rum i en ganska fräsch barack vid idrottsplatsen och sattes sedan i lära.

Snart kunde jag jobba med både frontlastare och sidlastare. Järnverket körde treskift efter ett rullande schema, vilket betydde nattskift ungefär var tredje vecka. Jag körde för det mesta sidlastare. Det handlade om att flytta rör från olika platser till andra olika platser. Troligen fanns det ett system men det lärde jag mig aldrig.

Lönen räknades ut efter en fast och en rörlig del. Arbetet måste bokföras noga på förtryckta blanketter. Så fort man flyttade en bunt rör skulle uppgifter från en bricka skrivas av och transportsträckan fyllas i. Man kunde tjäna bra om man gasade på. Men jag fick också lära mig en del om facklig verksamhet. Första nattskiftet skyndade jag till trucken för att förbättra inkomstsiffrorna. Jag hann aldrig upp i hytten innan någon högg mig i nackskinnet. Det var den lokale fackrepresentanten som ville veta vad jag trodde att jag höll på med.

Facket tar mig i örat
”Tänker du förstöra ackordet för oss andra, grabbhalva?”

Eftersom jag var ny och inget begrep fick jag en lektion. Enligt kutym och tradition skulle var och en köra in si och så mycket pengar under dagskiften. Nattskiftet var vilovecka med kortspel och sömn i panncentralen.

”Om vi tjänar mer sänker bolaget ackordet och då måste vi jobba mer för samma lön. Det vore inte rätt.”

Jag vet inte om det låg något i denna uppgivna logik, men jag ordnade in mig i ledet.

En jobbarkompis från Jädraås spelade dragspel och han kände en basist. Jag berättade att jag ägde en gitarr. Inom kort var denna trio ute och spelade på olika tillställningar. Sådant orkar man om man sover på jobbet. Jag fick det välförtjänta epitetet ”södra Norrlands sämste gitarrist”, men jag fick aldrig sparken ur bandet.

En alldeles egen Vinglia
Nu köpte jag bil igen, en väl begagnad Ford Anglia, som av uppenbara orsaker kallades Vinglia, och kunde åka hem då och då. En gång strax efter löning tog jag mig det ovanliga före att tanka fullt. Det gick i otroligt mycket, men jag tänkte att detta nog var naturligt hos engelska bilar. Dessutom var det tydligen fel på bränslemätaren, för den visade bara på halv tank. Jag parkerade sent på kvällen i Sofiedal, spelade kort och drack lite svartvinbärsbrännvin med farsan och gick sedan och lade mig. Nästa morgon kom jag på att jag köpt lite presenter till småsyskonen och skickade broder Alf att hämta paketen i bagageutrymmet. Han kom tillbaka och sa att jag fått översvämning.

Anslutningen mellan påfyllningshålet och bensintanken hade lossnat. Det fanns minst 40 liter bensin i bagaget.

Strax därefter sålde jag Anglian, där det nu var skinande rent under bakluckan.

Jag lär brorsan lira trummor
Alf ville lära sig spela trummor och lånade de som min kamrat Håkan ”Bom-Bom” Alsén i Midnight Skifflers använt. Han visste inte riktigt hur han skulle börja, så jag lärde honom ”på tisdag, på tisdag”. Ryktet om att han var trumslagare spreds raskt. Han hade säkert inte bankat många dagar innan han fick erbjudande om engagemang. Det var dags för marknaden på Kotorget och ett varietétält skulle ha gitarrpop som attraktion vid sidan av en trollkarl och en ormtjuserska. Tältägaren hade redan engagerat en yngling som på sin gitarr kunde spela Peter Gunn och Apache nästan felfritt. Den killen kände en som ägde en elbas, alltså fattades bara en trummis. Killarna övade ihop en timme före premiären. Före varje föreställning plockade de med sig instrumenten till en smal scen och lockade folk genom att spela halva Apache på högsta volym. Det lät bedrövligt, för ”på tisdag, på tisdag” var inte precis rätt komp. Men jag var stolt på brorsans vägnar och har aldrig upphört att påpeka att utan min eminenta pedagogik skulle han aldrig ha blivit känd, turnerande dansbandsmusiker, som dessutom fått spela in skivor.

I Sandviken fick jag flytta till gjuteriet där jag och en annan kille transporterade göt med frontlastare. En dag parkerade jag min truck bredvid hans och upptäckte att han glömt stänga av motorn innan han gick därifrån. Jag sträckte mig ut genom mitt sidofönster och in genom hans för att vrida av tändningen. Samtidigt kom jag åt min växelväljare. Trucken började röra sig framåt och jag klämdes ihop och drogs isär samtidigt, där jag satt fast mellan maskinerna. Troligen hade jag blivit kluven på mitten om jag inte lyckats vrida ratten i kompisens truck så att fordonet svängde åt mitt håll och kilades fast så hårt mot min truck att den stannade.

Smärtsamt sätt att kröka rygg
Folk hade hört mina gallskrik och kom skyndsamt. De fick loss mig och jag hamnade på sjukstugan. Där konstaterades att ryggraden blivit en aning krökt, men att jag säkert skulle bli fullt arbetsför efter lite vila. Det var järnverket som finansierade sjukstugan. Jag har fortfarande ont i ryggen emellanåt.

Mitt i sjukskrivningen kom inkallelseordern. Vid mönstringen hade jag blivit mätt och vägd och tyvärr funnen lagom tung. Mina meriter från världshaven räknades också in. Det blev flottan; Pinan, Karlskrona och tiden bestämdes till 394 dagar. Jag och 41 andra olycksbröder delade sovsal på bataljon Sparre, duschade kallt, tvättade oss kallt och förrättade våra behov i toaletter utan dörrar. Vi fick lära oss att gå i takt, göra honnör och sköt var sina fem skott vid skjutbanan på Stumholmen.

Medan de överordnade värderade bassarnas olika förmågor fick vi se filmer om krig och syfilis. Till sist fick vi helgpermis.

Jag liftade hem. Det är långt, jäkligt långt, mellan Karlskrona och Hudiksvall, men turen var med mig. Redan en bit in på lördagsförmiddagen kom jag hem och för att hinna tillbaka i tid skulle jag inte behöva börja lifta igen förrän framåt kvällningen. Det borde ge mig marginal att hinna fram till 07.00 måndag morgon. Pappa tyckte synd om mig. Han kollade tågförbindelser. Från Hudiksvall fanns inget som passade. Men det skulle gå ett från Stockholm som hade passande anslutningar. Så stack han åt mig biljettpengar.

Brudar gillar uniformen, inte innehållet
Jag stilade lite på stan i min flotta uniform. På Kafé Wasa träffade jag en av de gamla delägarna i Dodgen. Nu hade han en annan bil – och ett par brudar på gång. Om jag ställde upp på den ena lovade han att köra mig ända till Stockholm sen. Det lät toppen. Det var däremot inte brudarna. Vi satt i en skogsbacke med utsikt över havet och försökte och försökte. Timmarna gick och det blev ingenting. När sommarskymningen lade sig påminde flickorna om att de blivit lovade skjuts hem. De bodde i Njutånger söder om Hudik, så det var åtminstone på rätt väg. När vi lämnat av dem vid ett hus en halvmil in i skogen bakom kyrkan var det dags att styra kosan mot Stockholm. Men min kompis var förbannad på den usla utdelningen och trampade ilsket hårt på gasen. I en grusig kurva tappade däcken greppet, bilen gick ner i diket, slog runt och kanade på taket genom en häck och stannade mot ett äppelträd i en trädgård.

Vi blev mörbultade men inte skadade. Bilen däremot var bara skrot. Mannen som ägde huset var en hygglig prick. Han förstod mitt predikament och skjutsade mig till Riks-13. Det gick lätt att lifta i uniform. Nästa morgon var jag i Stockholm och skulle hinna med eftermiddagståget. För att fördriva tiden gick jag till kortfilmsbiografen London där det – till skillnad mot senare – visades journalfilmer och tecknat. Hade man väl löst biljett fick man sitta så länge man hade lust. Nu tog upplevelserna ut sin rätt. Jag somnade och när jag blev väckt hade tåget gått för länge sen.

Kasernförbud i Karlskrona
Härifrån gick inte liftandet bra. Jag kom för sent till Karlskrona och fick en veckas kasernförbud. Dagofficeren sa att jag borde ha fått arrest för rymning, men han roades så av min förklaring att han lät nåd gå före rätt. Efter fem veckors krigarskolning skingrades vi till olika fartyg och baser. Jag befanns duga som servitör och skickades till Berga Örlogsskolor utanför Stockholm att utskänka mat och dryck vid officersmässen på slottet därstädes.

Bland kamraterna där fanns en restaurangutbildad kille vid namn Nils-Emil Ahlin. Han blev sedermera berömd och ägare till krogar dit inte fattiga författare har råd att gå. Han lär fortfarande vara en trevlig karl.

Där fanns också en man med det osannolika namnet Hamlet. Dock var han inte från Danmark utan från Göteborg.

Debut på skiva minsann
Den jag umgicks mest med var Björn Jitelius. Hans röst har jag bevarad. Vi sjöng nämligen in en skiva tillsammans på grammofonbolaget Din Egen Röst den 11 april 1960.

Serverandet var ganska enahanda. Däremot var det skojigt att leverera säckarna med smutstvätt till tvätteriet. Slottet låg högt och tvätteriet nästan längst ner i dalen. Tvätten lastades på en styrbar fyrhjulskärra. Det var meningen att den skulle dras. Men den som hade uppdraget brukade sätta sig framtill, dingla med benen och hålla dragstången som en fallossymbol mellan dem. Sedan gjorde tyngdkraften resten. Nerför vägen genom slottsallén, skarp vänstersväng, skrika åt folk att hålla sig undan, en hisnande backe, utplanande raksträcka och sedan upp till höger över en knix. Där låg tvätteriet.

Vi brukade tävla om vem som kunde komma närmast dörren. Domare var den vpl som hade tvättjour. Han ringdes upp från slottet och väntade med måttbandet redo. Jag höll det årets rekord med bara fjorton centimeter kvar till nedersta trappsteget när vagnen stannade.

Krigiska saker var sällsynta. Under alla månader på Berga sköt jag ett enda skott med Mauser. Eftersom jag träffade tavlan ansågs jag fullvärdig.

Fullvärdig skytt med spritproblem
Då var spriten bekymmersammare. Det serverades sådan i både off- och uoffmässarna. Snaps till maten, konjak till kaffet och groggar i biblioteket eller biljardrummet. Det blev alltid slattar kvar och de fick ju inte förfaras. Ett tag var jag så illa däran att jag inledde varje dag med ett stort glas gin och filmjölk. Blandat för att husmor inget skulle märka.

En kväll efter en tillställning på mässen gick jag ut för att få lite frisk luft. Ett par militärpoliser – sådana utbildades visst också på Berga – märkte att jag raglade. De grep mig, fylla i tjänsten konstaterades och kapten Persson (släkt med sångaren och filmstjärnan Edvard) hade inget annat val är att döma mig till sju dar i buren. Arresten fanns i samma hus som grindvakten. Dörren till cellen var aldrig stängd. Vakterna gillade när en missdådare greps, för då fick de någon att spela kort med.

Fast jag satt bara ett dygn. Sedan skulle man ha fest på slottet igen och jag behövdes. Ingen kom ihåg att återbörda mig till arresten.

Det var lätt att få nattpermis från Berga. Jag och Jitelius tog ofta bussen till Stockholm, gick på Grönan eller häckade på Prinsen, där en butelj vitt vin bara kostade några dagslöner – fyra kronor flaskan. Om det fanns skäl att övernatta i stan – och det fanns det ibland – kunde man ta första Nynäshamnsbussen från Skanstull och hinna precis om man sprang sista kilometerna från stora vägen.

En dag fördubblades lönen. Servitörerna på slottet ansågs ha varit duktiga och bjöds med på badresa till en holme i Hårsfjärden. Transportmedlet gav oss ubåtstillägg fast vi hela tiden gick i ytläge.

Jag och Ingo blir världsmästare
Av någon anledning gick det inte att ta in Radio Luxemburg inne på Berga. Dagarna innan det var tid för Ingemar Johanssons första match mot Floyd Patterson i USA utbröt nästan panik. Svensk radio var förbjuden att referera matchen. Men Pekka Langer åkte till New York för att direktsända via Radio Luxemburg.

Jag lyckades få låna en bil med radio och hittade ett ställe mellan Handen och Trångsund där stationen gick in klockrent. Tillbaka på slottet kände jag mig också så smått som världsmästare.

De 394 dagarna tog till sist slut. Alla som stridit så länge muckade som vicekorpraler. Staten stod för tågbiljett hem. I en av tredjeklassvagnarna stötte jag på bekanta från muddringstiden. Nu höll de på att rensa hamnen utanför sulfatfabriken i Skutskär. Det behövdes folk och jag visste ju vad det handlade om. Jag förklarade att släkten i Hudik visste att jag var på väg hem. De skulle bli oroliga om jag inte kom.

Då lyftes en 75:a Renat fram tillsammans med några pappmuggar. Men jag höll emot. Dock klev jag av tillsammans med dem i Gävle för att göra dem sällskap över några groggar på ett hotell där de skulle bli hämtade nästa morgon.

Där slocknade jag och kom inte till full sans förrän jag satt i en liten bogserbåt i Skutskär på väg ut till mudderverket.

Bogserbåtsskeppare i Skutskär
Det dröjde innan jag kom hem. Nu fick jag bättre betalt än någonsin tidigare, med anställning som ett slags matros och funktion som bogserbåtsskeppare. Den kunde jag ju köra, för jag hade gjort några turer med båten i Hudik när den ordinarie föraren hade förhinder. Men jag visste ju att en sådan befattning krävde skepparexamen eftersom bogseringarna skedde yrkesmässigt.

”Tror du att det skulle komma ut en inspektör och kolla i den här skitlukten?”

Det stämde säkert. Varken förr eller senare har jag känt sådan stank. Sulfit luktar mat och sulfat luktar skit, heter det. Här hade avfall från fabriken seglat ut och sjunkit. När mudderverkets skopor rörde om i sörjan bubblade sumpiga gaser upp och spred äckelkänslor kring sig.

Den som är mitt i det vänjer sig. Jag kom nästan aldrig i land utan bodde på bogserbåten. Ett par gånger, när verket skulle justeras eller repareras, fick jag ledigt och for hem för att visa att jag levde. Skitdoften var så inpyrd i kläderna att folk backade undan när jag kom.

Men, som sagt, bra betalt.

Till sist var allt klart i Skutskär. Jag blev ombedd att följa med till nästa arbetsplats. Ett liknande arbete skulle utföras i Wifsta-Östrand. Jag ansåg att som jag luktade kunde jag gott hålla mig från land, så jag sa ja tack.

En frusen man
Vintern kom tidigt uppe i norr. Bogserbåten var inte isolerad någonstans så jag höll på att frysa ihjäl bland isflaken om nätterna.

En frostig eftermiddag kom ett telefonsamtal. Det var morfar som ringde. Kuriren hade hört av sig och det lät som en chans till fast anställning. Eftersom jag frös och snorade behövdes ingen betänketid.

”Hälsa att jag kommer”, sa jag.

Uppsägningstiden var kort. Efter bara någon vecka hade jag fått slutlönen och skyndade mot den varmare södern.

Tillbaka i tidningsbranchen
Det hade gjorts rockader mellan Kurirens olika lokalredaktioner i Hälsingland och av någon anledning uppstod en vakans i Hudiksvall. Jag kom i åtanke eftersom jag ansågs känna till rutinerna.

Så lite som möjligt skulle köpas in. Allt kontoret kunde bevaka skulle kontoret också bevaka. Det kunde bli långa dagar men betald övertid existerade inte. Mig gjorde det inget. Jag kunde tänka mig att jobba hur mycket som helst bara det handlade om att skriva. Medan jag låg i lumpen hade jag regelbundet läst alla de största tidningarna i Sverige och dessutom många av de mindre. Mässen prenumererade på dem. Intressanta reportage rev jag ur och sparade. Nu hade jag en hel kartong uppslag att ösa ur. En hel del av dem gick att överföra till våra förhållanden. Jag skrev och fotograferade för glatta livet och många av mina grejer kom att hamna på förstasidan. Folk på huvudredaktionen i Söderhamn började få upp ögonen för ”den där arbetsmyran i Hudiksvall”.

Kurirens chefredaktör Einar Stråle satt där han satt. På de större bladen var turbulensen större. Professor Herbert Tingsten aviserade sin avgång från en liknande post på Dagens Nyheter och Ivar Harrie på Expressen ersattes av Per Wrigstad. Det bekymrade inte mig det minsta. Jag jobbade på – berättade för läsarna att Rock-Fnykis slog ut Elvis Presley på Hudiksvalls skivbarometer – med olika reportage, och biorecensioner. Såna hade jag förresten också skrivit när jag var hemma på permis från lumpen.

Nästa årtionde >>



Hemsidedesign © Johannes Genberg 2013 och framåt. Allt material är © Kjell E Genberg och får fritt användas för privat bruk, eller för icke-kommerciella utbildningssyften. Kontakta författaren för annan användning.

Utdrag

Managern Kjell E Genberg - 1960-tal

Innan Kjell blev författare 1966 var han en relativt framgångsrik lokal musikmanager i Hälsingland. En alltför tung hammondorgel och en förstörd rygg senare började han författa för att försörja sig och familjen.
Läs mer >>



Ben Hogan nr.1 - Hämnarer

1972 kom första boken av 56 om Ben Hogan (under psednonymen Matt Jade), vilket skulle bli en succé. Den unge Johan Hellgrens mamma mördades och han följer hennes mördare till inbördeskrigets Amerika. Där får han ett nytt namn, ett nytt liv och blir snart ökänd.
Läs mer >>