Baserat på en sann historia ...
Kjell E. Genbergs
DIGITALA museum
Nyheter : Biografi : Böcker : Annan media : Föreningar : Galleri : Kontakt : Internet

Underlänkar

Årtal
Introduktion
1940-tal
1950-tal
1960-tal
1970-tal
1980-tal
1990-tal
2000 och efter



Första besöket?

Facebook

Du kan följa Kjell E Genberg via hans privata Facebook-sida.
Klicka här >>



Du kan klicka på många bilder för att se större versioner av dem

Du kan se större versioner av många av bilderna på hemsidan genom att klicka på dem.



Du kan klicka på många bilder för att se större versioner av dem

På olika ställen på hemsidan kommer du se text som ser ut så här. Klickar du på den kommer du se en bild, läsa en annan text eller komma till en annan hemsida.



BIOGRAFI



1940-tal

Det sägs att jag föddes den 16 januari 1940 på BB i Hudiksvall. Jag vågar inte svära på detta eftersom jag inte minns ett enda dugg av händelsen. Dock har flera närstående, pålitliga människor ansett att det är sant och detta datum är infört i alla de statliga databaser som påverkar och i viss mån förpestar svenskens vardag.

Jag är ett kärleksbarn, ett sådant som vid tiden för andra världskrigets utbrott fortfarande kallades oäkting. Min mor Klara Maria Magnusson blev kär i en man vid namn Algot Larsson. Hon bodde hemma hos sina jordbrukande föräldrar Per och Inga i den lilla byn Gia någon mil norr om hamnstaden Hudiksvall i Hälsingland. Jag har fortfarande en känsla av att folket i byn var vidsynta människor. De tog saker och ting för vad de var, förstod och accepterade.

Första minnet?
Det jag inbillar mig är mitt första minne från barndomen torde härröra sig från 1944 eller 1945 och jag är inte ens säker på att det är ett riktigt minne eller endast en rekonstruktion efter ett gammalt mörknat fotografi. Men när jag ser på fotot, känner den vita naggade kanten mot fingertopparna, får jag en förnimmelse av en doft som känns verklig. På kortet sitter jag på en trehjuling på gårdsplanen utanför boningshuset i Gia. Till vänster skymtar ladugården och rakt fram det stora trädet med väldig krona som nästan skymmer ena grindstolpen mot grusvägen. I det som jag tror är mitt minne finns det mer. Genom grindhålet kommer en storväxt glad man. Han lyfter upp mig från trehjulingen, kramar mig och snurrar runt med mig tills jag blir alldeles yr och skriker av vällust.

Jag är inte alldeles säker, men jag tror att mannen är den person som jag i resten av mitt liv alltid kallat pappa. Han hette Sven Adolf Genberg, var grovarbetare och kom från Jättendal. Att han var just grov arbetare tyckte jag som barn stämde väldigt bra, för jag uppfattade honom som en jätte. Inte den där elaka sorten som fanns i sagorna och fick magen uppsprättad av luriga värstingar. Han var snäll mot mig, lika snäll som mamma och mormor och morfar.

Mamma och Sven gifte sig när jag fyllt fem och bröllopsfesten hölls på gårdsplanen i Gia. Det regnade inte, precis som det alltid skall vara i memoarböcker när man beskriver sin barndom. Det får inte regna över någons barndom. Det gjorde det aldrig över min heller, tro det eller ej.

Livet på landet är nog ganska enahanda. Mormor Inga Magnusson (1889–1970) befann sig för det mesta i köket, morfar var ute i ladugården och skötte om djuren, mockade skit och bar ut de stinna mjölkflaskorna till mjölkpallen vid vägen där de hämtades av en bil från mejeriet.

En riktig friskus
Morfar Per Magnusson (1890–1974) var friskus, snickare och naturmänniska, sådan som man kanske behövde vara för att klara av ett småbruk. Han drog mig med ut till en av de – som jag tyckte då – avlägset liggande vallarna långt inne i skogen. En av dem hette Råbo­vallen och dit skulle han för att slå hö på slåtterängarna. Ofta hjälpte hela familjen till och då vankades det alltid slåtterkaffe. Vad jag mest minns från dessa exkursioner är bromsar och mygg, men också att han täljde mig ett metspö, satte dit rev och krok och lärde mig stå emot all empati för krumbuktande maskar. Innan morfars häst drog vagnen med hö hem igen hade vi ätit hårdstekt abborre medan jag kliade mina myggbitna ben. Jag gillade hästar och brukade också umgås med grannens kuse.

Allt var nog ganska härligt, möjligen med undantag för den klädsel som alla barn tycktes dela. Av någon anledning var ungar utrustade med ett underställ som kallades livstycke som fästes närmast kroppen med många knappar och hade strumpeband längst mer. Dessa höll upp de kliande långstrumpor som också barn av hankön bar. Om det berodde på tradition eller om svensk kalsongfabrikation ännu inte kommit igång är ovisst. Kanske värmde de en aning under krigsårens förfärligt kalla vintrar. Men det var läskiga plagg.

Lärde mig läsa
Det var i den här vevan jag lärde mig läsa. Faktum är att stolta släktingar menade att jag inte var mer än fyra år då denna revolution inträffade. Mina morföräldrar var mycket religiösa och tillhörde var sitt samfund: baptisterna och mis­sions­förbundarna. De var emellertid ense om att de trodde på samma Gud och höll därför sams och tyckte om varandra. Morfar spelade orgel och mormor gitarr och på kvällarna hade vi sångstunder. Jag hörde vad som sjöngs, lärde mig sångerna utantill och visste var i boken de fanns. Så jag tittade på krumelurerna och började begripa vad de betydde. Då morfar och mormor lite senare tog mig med på en tågresa mellan Hudiksvall och Bergsjö, längs den nu nerlagda järnvägslinje som trafikerades av ”Berssekoa” (vilket betyder Bergsjö-kon och var smeknamn på tåget) förvånade jag dem med att kunna läsa stationsnamnen efter vägen.

Jag hade alltså börjat att läsa i samma veva som tyskarna i ett slags desperation vällde fram genom Ardennerna strax före jul 1944. När general Patton gick till motangrepp och segrade hann jag fylla fem, men det skulle dröja lång tid innan jag lärde mig något om andra världskriget som dominerade Europas nyhetsflöde under mina första trygga år.

Krigsåren med dess ransoneringar och importkrångel gjorde att det var knapert med mathållningen även om vi som bodde på landet hade det lite bättre än i städerna. Men jag lärde mig tycka om kokt strömming, stekt strömming, gröt av alla de slag, korvkaka och potatis så mycket man kunde stoppa i sig.

Stryksillen
Det hade tydligen varit värre under det förra världskriget. Morfar brukade berätta om en rätt som kallades stryksill. Det var en väl saltad fisk som lades på fat mitt på bordet (i somliga historier hängdes sillen i ett snöre från bordslampan) och sedan strök man över den med potatis. När man mättat sig på denna potatis – pärer sa man i Hälsingland – lades sillen tillbaka i saltlaken för återbruk vid nästa måltid.

För att tjäna ett par kronor extra kunde man plocka mossa, vitmossa närmare bestämt. Det var en produkt som gick på export till länder som gillade att fira jul. Mossan lades, har det sagts mig, på golvet runt granarna i utlandet, eller också prydde de ljusstakarna. Jag gillade inte denna mossa. När mormor och mamma och ibland också gammelmoster skulle plocka den måste jag följa med. Det tog tid och man måste gå långt i skogen för att få ihop dagens pensum. Mina femårsben var korta och knubbiga. Jag tvingades också följa med för att bevaka arbetet när kontar skulle fyllas med lingon eller blåbär. Därför är det svårt att få mig med ut i skogen nu, när jag äntligen får bestämma lite över mig själv.

Första flytten
När mor och far (alltså Sven, som från och med nu har den beteckningen) gift sig midsommaren 1942 flyttade vi till ett litet hus i byn Tegelbacken, en halvmil från gården i Gia. Vi hade ko, dass i ladugården och ett par katter. En bit ifrån oss bodde en tant och en farbror i en mycket förfallen stuga. Kvinnan vallade getter, och det gjorde troligtvis också mannen som var alkoholist. Getterna fick bo i deras kåk, ett kök och en liten kammare, och denna typ av familjeliv var ju intressant för en ung man som fram till nu lärt sig att gårdens djur skulle bo i egna utrymmen. Om jag blundar och riktigt tänker efter kan jag erinra mig odören inne i deras stuga. Jag har aldrig varit kräsen när det gäller mat (utom kanske på senare år) men när jag blev bjuden på något hemma hos detta vänliga par skyllde jag alltid på att jag nyss ätit.

Men jag hälsade ändå ofta på, för det var skojigt att leka med getterna inomhus. När de var utomhus stångades de mycket mer.

Från Tegelbacken har jag minnen av andra dofter också. När våren kom och snön började försvinna brukade jag gå till en bar fläck under en stor tall i backen en bit från hemmet. Det luktade alldeles speciellt av jord och multnande löv, kanske också av spirande grönska, och platsen var alldeles utmärkt när man ville leka bondgård. Grankottar och tallkottar försågs med tändsticksben och föreställde kor respektive får och sedan fick fantasin sköta resten. Det gjorde den mycket bra och jag kunde sitta i timmar med mina kottar.

Första brottet – ett kallt mord
Men på Tegelbacken fick jag också lära mig att livet inte enbart var en lek. En dag när jag var ensam hemma och lekte med kattungen råkade jag sparka igen dörren mellan köket och kammaren. Katten fick skallen emellan och dog givetvis. Jag blev mycket förskräckt och skyndade ut att begrava kadavret. När mor och far kom hem försökte de locka katten med mjölk och annat gott, men den kom ju aldrig. Det dröjde flera dagar innan jag vågade bekänna mitt brott. Vad jag fick för straff har jag så här långt efteråt ingen aning om, men jag minns fortfarande hur eländigt det kändes när jag blev på det klara med att jag hade tagit ett liv.

Vad detta haft för betydelse för mitt fortsatta liv är jag osäker om. Däremot vet jag en sak som inträffade där som jag fått leva med resten av livet. Jag fyllde år och alla som kom hade tårtor med sig. Jag tror det blev inalles sju tårtor som måste ätas upp för att inte förstöras. Byn var liten, kamraterna få och jag åt tills jag storknade. Sedan dess har jag aldrig stått ut med tårta och bakelser.

En annan rätt ruskig händelse som fortfarande dyker upp i mina mardrömmar har gjort att jag är och troligen förblir en badkruka. Jag hade gått över skogen till höljan intill Giasågen. Solen sken, mörtarna sprätte och slog, barkbitarna dansade på skummet från sågverket. I höljan var vattnet blågrönt vid kanterna och brunsvart utåt mitten där det var djupt. Jag hade inte en tanke på att hoppa i utan hade bara rest mig för att kasta ut reven längre. Sedan halkade jag och föll. Jag kunde läsa men inte simma.

Ett drunkningstillbud
Jag minns faktiskt fortfarande hur det kändes att öppna munnen för att skrika och hur vattnet forsade in. Med hjälp av ett slags hundsim, eller kanske kattsim, tog jag mig till ytan och blandade ut vattnet med luft i ett befriande ande­tag. Då såg jag stocken. Jag fick tag på den någonstans i mitten, försökte häva mig upp. Men stocken hade ingen fast punkt. Den började snurra. Ju mer jag kämpade desto mer snurrade stoc­ken. En karusellstock som ville dränka mig och såra mig med sin hårda bark. När jag äntligen fick stopp på karusellen och schavat mig in till stranden såg brös­tet ut som om jag körts över med en piggharv. Det var inte lätt att förklara saken hemma, för jag var ju förbjuden att leka vid den farliga höljan.

Min första recension
Jag hade redan då – så har det sagts mig – börjat skriva små historier. Jag använde en snickarpenna som morfar gett mig och som manuskriptpapper dög påsarna från affären. Fast tydligen räckte de inte till. En gång i denna författarkarriärs begynnelse satte jag mig bakom kammardörren, samma dörr som så grymt ändat kattungens liv, och skrev en drapa på de nya ljusa tapeter som pappa med så stor möda satt upp. Jag vill minnas att mammas recension var mycket negativ. En annan ”konstnärlig” verksamhet som jag börjat med var att klippa gubbar i papper, rita ansikten och kläder och använda figurerna i historier som jag tänkte ut medan spelet pågick. Det där höll jag på med rätt länge.

Vi bodde inte så länge på Tegelbacken. Det hette faktiskt på Tegelbacken och inte i. Detta är inte svensk standard inom grammatiken, men sådant stod vi över. Pappa arbetade i skogen, på byggen som grovarbetare och han tog de påhugg han kunde få. Vi levde inte i överflöd men inte heller fattigt efter dåtidens begrepp.

Farsan fick ett nytt jobb och vi hamnade i byn Sanna i socknen Hälsingtuna en halvmil norr om Hudiksvall. Familjen bodde på övervåningen i ett hus som ägdes av bagaren i byn. Bageriet låg i en röd länga bakom huset och det doftade alltid gott av nybakat bröd i omgivningarna. En bit ifrån låg sågen och där var det intressant att leka. Sågspånhögen var mest spännande. Mamma skulle säkert ha behövt en dammsugare när jag kom hem.

Den officiella lärdomen börjar
Medan vi bodde där började jag i skolan – i småskolan i Fläsbro – där jag skulle lära mig matematik, kristendom och hut. Lärarinnan som hade ansvar för allt detta hette Hilda Falk och hon hade en rätt så snäll hund som brukade komma när man skrek Zenta.

Det var ett par kilometer att gå, men, som sagt, det regnade visst aldrig.

Däremot blev det vinter. Jag skulle säkert aldrig ha noterat detta årstidsskifte (i övrigt kommer jag endast ihåg somrar från den tiden) om det inte varit för en lek som fick viss betydelse. Den gick ut på att man på rasterna, iförda pjäxor stod vid skolans staket, höll i sig ordentligt och sparkade upp en slags parallell iskana att halka i. Jag antar att en del av de nya träningsredskap som marknadsförs i TV – rullande band att vandra på och liknande saker – har sitt ursprung i vår skolgårdslek. En dag höll jag inte i mig tillräckligt hårt i staketet utan trillade omkull och bröt nyckelbenet. Detta gjorde att jag hamnade på lasarettet i Hudiksvall. Där var det roligt. Jag fick många skadade kamrater att leka med och när det kom besök hade de alltid godispåsar med sig. Fan ta alla politiker som vill lägga ner sådana institutioner.

Det var i Sanna jag gjorde sexdebut. Storslaget var det säkert inte, varken för Maj eller mig. Maj kan ha varit fem, själv hade jag fyllt sju samma vinter. Hon bodde på andra sidan sågverket och vi brukade ibland leka i sågspånshögen. Den här speciella dagen berättade Maj – som hade svårt att ljuda bokstaven M och därför refererade till sig själv som Naj – att hon minsann hade vaknat på natten och upptäckt att föräldrarna hade något konstigt för sig i sängen.

Vikten av att kunna ord
”Det heter knulla”, förklarade jag som lärt mig mycket om livets finesser av klotter och inristningar på skolans dassväggar.

Vi blev överens om att pröva huruvida detta knullande kunde vara lika roligt som att hoppa i sågspånshögen. På en solvarm sten undersökte vi varandras saker och kontrollerade ifall de kunde passa ihop.

Strax efter radions sjunyheter kom Majs far hem till oss. Han var vred och ond och utmålade mig som traktens farligaste sexualförbrytare. Maj hade skvallrat.

”Sell nulla Naj på liten ten”, hade hon vid hemkomsten glatt utropat och föräldrarna lyckades efter utfrågning tolka detta som att Kjell knullat Maj på en liten sten.

Ett missat tipsresultat
Sedan pappa lovat att tukta förbrytaren med svångremmen återställdes lugnet. Stryk fick jag inte den gången, fast far var arg en god stund efter att grannen lämnat oss. Besöket gjorde att han missade radions utsändning av den rätta tipsraden, så nu måste han vänta till dess Hudiksvalls-Tidningen kom nästa dag för att få veta att han inget vunnit nu heller.

Tipset var viktigt för pappa. Som alla andra närde han drömmen om lättförtjänta pengar och som för de flesta andra förblev det en dröm. Dessutom hade farsan många gånger försökt få mig intresserad av idrott. Det hade inte gått särskilt bra.

Jag var liten och mager, men det var nog min likgiltighet inför vem som sprang fortast eller sparkade hårdast på bollen som gjorde honom mest bekymrad. Det här var ju den tid då Arne Tammer härjade som värst och att jag inte ville ägna honom ens en kvart om dagen verkade skumt.

Så far försökte öka viljan med pekuniära metoder.

”Idrott är fint”, sa han till sitt rara barn. ”Särskilt fotboll, för på fotboll kan man tjäna pengar.”

Detta var, som ni förstår, långt före Beckham och Larsson. På den tiden fanns inga fotbollsspelare med dollartecken i ögonen, icke heller med £ eller tecknet för de där slantarna (€) vi inte ville ha i den något så när nyliga folkomröstningen.

Han talade om tre andra tecken: 1, X och 2.

För att få sprutt på min dolda sportgen ville han inviga mig i tippandets mysterier. Han lovade till och med att bekosta min insats denna första gång. Så vi tippade var sin rad och jag skickades till handelsboden, betalade och fick en stämpel, inte på mig den gången utan på tipsblanketten.

Far berättade förutsättningarna.

Om man skrivit en etta på rätt ställe ska hemmalaget vinna, tvåan betyder att bortalaget vinner och ett kryss att båda lagen borde ha stannat hemma.

På den tiden hade en tipskupong bara plats för tolv chansningar. Det var strax efter kriget så man hade väl inte råd med mer. Tolv rätt var allra bäst, men man kunde också vinna pengar på elva och tio.

Pappa visste allt om de tolv olika matcherna på kupongen, vilka lag som hade mål­farliga spelare, om de var skadade eller i form.

Jag fyllde i på måfå. Pappa log i mjugg men lämnade in båda kupongerna. När lappen var inlämnad fick man vänta ett tag innan det rätta resultatet berättades via radion. Detta program var alltid pappas högtidsstund och denna vecka även min.

En "skicklig" gambler
Han hade sex rätt skulle det visa sig, men jag hade tio. På den tiden kunde det bli hyfsade utdelningar på tio rätt, fast just den här veckan hade det hänt något som gjorde att det inte var någon penningutdelning på tiorna.

Jag har aldrig tippat sedan dess. Det gjorde farsan. Ibland vann han men mest förlorade han. Hans son fattade aldrig varför han fortsatte med något så oförutsägbart.

Vår hyresvärd i Sanna måtte ha haft en problematisk tillvaro. En tidig morgon mördade han sin hustru och sina barn och sedan skyndade han längs min skolväg till ån som rann halvvägs mellan huset i småskolan. Där tog han sitt eget liv. Lokaltidningens rubriker var svarta dagen efter och i skolan fick jag stor uppmärksamhet. Kompisarna tyckte att jag blivit mer spännande av att bo i huset där tragedin inträffade.

Men min lycka över andras olycka blev inte långvarig. Far fick ett nytt jobb och vi flyttade till Tallåsen, en liten men spännande by en dryg mil från Ljusdal i västra Hälsingland. Spänningen bestod inte enbart i att jag hamnade i ett nytt plugg där man såg nykomlingen med den skepsis som var vanlig på landsbygden. Man var inte direkt fientlig mot främlingar, men man togs inte upp i gemenskapen utan att först visa att man förtjänade den.

Det mest spännande var kanske den märkliga bostad vi fick, en sommarstuga i backen ovanför älven Ljusnan. Hyresvärden och närmaste grannen hade hundar, stora fina jakthundar som jag först uppfattade som väldigt farliga men som efterhand blev mina bästa lekkamrater. Det var trångt i stugan och därför tvingades jag för det mesta hålla mig utomhus.

En fastfrusen tunga
I alla memoarböcker brukar skrivande män berätta om hur de slickat på järn i smällkalla vintern och fastnat med tungan. Givetvis hände detta också mig, originellare än så är jag inte. Jag satt fast med tungan i grannens broräcke. Grannen var inte hemma, pappa var i skogen och skulle inte komma hem förrän till helgen och mamma hade ett långdraget ärende att uträtta. Så jag stod där med krökt rygg i minst ett par timmar medan hundarna skällde och undrade varför jag inte ville leka med dem.

När jag berättar för min son om mina barnsliga nöjen när jag var liten undrar han om jag var riktigt klok. Men jag tyckte att det var kul att slänga en pinne i älven, låtsas att den var en väldig farkost på ett brusande hav och följa dess färd längs stranden. När käppen kom in under bron blev det bråttom över vägen till andra sidan, för av oss två var det bara träpinnen som kunde komma under bron. Sedan gällde det att hinna ikapp så att man fick se hur den störtade nerför det väldiga vattenfallet. Jag kom som vuxnare tillbaka till Tallåsen. Fallet är inte stort.

Tillbaka till Hudik
Det var kanske det här evinnerliga flyttandet som gjorde mig till något av en enstöring. Visst fick jag kamrater att leka med och göra bus tillsammans med, men när jag kände att jag blivit närmare bekant med dem var det dags att dra vidare. Så också i Tallåsen. Ett knappt år senare återvände vi till Hudiksvall och bosatte oss i Fors.

Det var också en intressant bostad, ett illa isolerat annex till en bondgård. På vintern kunde det vara så isande kallt att pisset frös i pottan under sängen. Mamma fick kliva upp flera gånger varje natt för att hålla liv i kökets järnspis men ändå måste vi alla – och nu var vi tre för jag hade fått en lillebror döpt till Alf Håkan – sova under tjocka täcken och ulliga fällar som luktade ganska illa. Med denne bror blev jag fotograferad i ateljé i Hudiksvall.

Min nya läroanstalt var Sockenstugan i Hälsingtuna, ett provisorium som låg alldeles intill kyrkan och kyrkogården där nu min mor Klara, fader Sven och mina morföräldrar Per och Inga ligger begravda. På tunet intill stod den höga, svarttjärade klockstapeln som var förbjudet område. Det betydde naturligtvis att alla grabbarna i klasserna som samsades om ett klassrum gjorde allt för att komma in i stapeln för att leka alla de livsfarliga lekar som tydligen är så nödvändiga för ett barns utveckling. Medan välstädade flickor hoppade hage och lekte ”kuppa” smög vi pojkar in i stapeln, stånkade uppför alla trätrapporna där kajornas blaffor färgade skosulorna vita, och ända upp till klockorna som hängde där som gigantiska julgransprydnader. Vi pratade ofta om att ringa i dem, men jag kan inte påminna mig om att det var någon som tordes det. Inte heller att vi åkte fast för detta intrång på heligt område.

Betydelsefull lärarinna
Vi hade en lärarinna som gillade historia, litteratur och geografi. Hur pass förtjust hon var i matematik vet jag inte, bara att jag fortfarande är mycket svag i detta ämne, men glad i dem hon gillade. Hon bodde i samma hus som kantorn i Hälsingtuna och sedan hon läst en uppsats som jag skrev bjöd hon hem mig. Uppsatsen var behäftad med de mest fasansfulla historiska och geografiska fel, men tydligen var den rätt hyfsad i något annat avseende, för hon lånade mig böcker ur sitt privata bibliotek – Grimberg, Malmström och andra storheter på det historiska området. Det är jag henne evigt tacksam för.

Så var det dags för flyttning igen, fast inte så långt den här gången. Några hundra meter bara – från bondgårdsannexet som ägdes av Winberg senior till ett rum och kök i sonen Winbergs hemman. Alltså från Gammel-Winbergs till Ny-Winbergs. Där var det mycket varmare vintertid. En finess med den nya bostaden var att hemmanet var försett med två logar (och man behövde inte ens gå utomhus för att träda in på dem), en på vardera sidan om den lilla byvägen. Över vägen hade Ny-Winberg byggt en passage, vilket var bra och tillät hemmanets invånare att torrskodda komma till dasset som placerats i logen längs bort från boningshuset.

Ett mäktigt dass
Bakom skôrbänken fanns ett avlångt fönster med utsikt mot Hornån och ibland låste jag in mig – det fanns två vred på insidan och bara ett på utsidan – för att en stund låtsas vara kapten på ett magnifikt fartyg. Hornåns stilla rinnande vatten blev Atlantens fasansfulla vågor … och lurade inte ett isberg bland havren på åkern därborta?

Fast för det mesta läste jag därinne. Dassen var min barndoms bibliotek. Där kunde man hitta Allers Familjejournal, Vårt Hem, Lektyr, Tidsfördrif och, om man hade tur, En Rolig Halvtimma. I Lektyr fanns ohyggligt spännande och händelserika berättelser. Kanske präglade de mig.

Ny-Winberg var stolt över sitt dass, och med rätta. Det hade socknens mäktigaste fallhöjd, nästan tio meter var det, jag har kollat som vuxen. Det satt bräder en bit ner på utsidan. Dem hade Winberg spikat dit sedan hans fru en dag upptäckt en gubbe med kikare nere vid ån. Den som därefter ville se något vackert måste masa sig in i den tätväxta massa av brännässlor som omgav den ständigt växande högen.

Jag tror det var första sommaren hos Ny-Winbergs som jag hittade jordgetingboet i diket vid skolvägen. Kemin mellan arterna ung, nyfiken människa och vespidae som ville ha sitt bo intakt, visade sig vara begränsad. Jag överfölls, blev illa stungen och måste stanna hemma från skolan i flera dagar. Men det fanns ju Salubrin som boten för soten.

I skolan hade jag en kamrat som bodde i byn Hede, en knapp mil från Ny-Winbergs, som han måste passera för att komma hem till sig. Han stannade ofta till så att vi kunde leka sjörövare vid Storstenen intill vägen. Senare mätningar visar att denna sten är tolv decimeter hög på högsta stället, men det skulle vi inte ha trott på, någon av oss. Denna sten var fartyg med flygande segel och en hotfull dödskalleflagga hissad, för så skulle det vara, det hade vi båda sett på matinéerna på Rita, Röda Kvarn och Skandia inne i Hudiksvall. Ibland var den en fästning som skulle stormas av riddare eller av Robin Hoods tappra män från Sherwoodskogen. Att vi själva bara var två störde oss inte det minsta. Min son har kommenterat detta beteende också.

Min kamrat bodde i ett stort vitt hus i Hede och när vi tröttnade på stenen i Forss lekte vi hos honom. Det fanns ett litet skrotupplag bakom huset. Vår fantasi gjorde det till ett Schlaraffenland.

Troll vid skidspåret
Bäcken en bit bort var också bra. Där byggde vi dammar, uppförde vattenhjul, hade sjöslag med barkbåtar. På vintern frös bäcken och var användbar som skridskobana. Ingen av oss hade insett idrottens storhet och behövde varken spela bandy eller ishockey. Skidor var ett fortskaffningsmedel, just inget annat. Det kunde bli rätt sent i Hede vissa kvällar när vi satt i köksvärmen och försökte skrämma livet ur varandra med olika spökhistorier. Att sedan skida hem i mörkret kändes i pojksjälen. I det, som jag minns, blåaktiga mörkret runt skidspåret blev snötyngda buskar mäktiga farliga troll och detta bättrade på min kondition.

Morfar och mormor, Per och Inga Magnusson, bodde ett par hundra meter från skolhuset och jag flyttade mer eller mindre in hos dem. Så permanent blev min bosättning att jag fick ett eget varmbonat rum uppe på vinden. I det stod en alltid bäddad utdragssoffa, en lavoar och på väggen hängde en bokhylla. I ena hörnet fanns lavoaren med tvättfat och vattenkanna i porslin och inne i skåpet skulle pottan stå. Men det var mycket bättre att ha den under sängen, vid fotänden. Då behövde lyset inte tändas om behovet väckte en om natten.

Ack dessa tappra svenskar
Jag fortsatte att låna böcker av min lärarinna. Det var ju alldeles förfärligt så modiga svenskarna varit genom historien. Först vikingarna, sedan Gustav Vasa som dessutom var en skidåkare av rang, för att inte tala om Gustav II Adolf med den imposanta stofthyddan. Det var väldigt ledsamt att han fick stryk vid Lützen. Tursamt nog återställde Karl XII ordningen rätt länge.

Morfar och mormor hade mest religiösa böcker. De slank också ner. Bunyans Kristens resa innehöll spännande partier och märkligt nog fanns också en i mitt tycke praktupplaga av Dante Alighieris (1265–1321) Den gudomliga komedin, alla tre delarna (Inferno, Purgatorio och Paradiso). Av någon anledning verkade delen om helvetet vara mest genombläddrad. Jag hade lite svårt för det högtidliga språket i den boken, men teckningarna av Gustave Doré såg jag mig aldrig mätt på.

Nästa årtionde >>



Hemsidedesign © Johannes Genberg 2013 och framåt. Allt material är © Kjell E Genberg och får fritt användas för privat bruk, eller för icke-kommerciella utbildningssyften. Kontakta författaren för annan användning.

Utdrag

16 januari 1940
Kjell Erling Genberg föddes mitt under brinnande världskrig.


1942
Mamma Klara Maria Magnusson gifter sig med Sven Genberg som adopterar Kjell.



Managern Kjell E Genberg - 1960-tal

Innan Kjell blev författare 1966 var han en relativt framgångsrik lokal musikmanager i Hälsingland. En alltför tung hammondorgel och en förstörd rygg senare började han författa för att försörja sig och familjen.
Läs mer >>



Ben Hogan nr.1 - Hämnarer

1972 kom första boken av 56 om Ben Hogan (under psednonymen Matt Jade), vilket skulle bli en succé. Den unge Johan Hellgrens mamma mördades och han följer hennes mördare till inbördeskrigets Amerika. Där får han ett nytt namn, ett nytt liv och blir snart ökänd.
Läs mer >>